2006-09-25

När allt blivit rörigt

Jag stal mig lite tid idag igen och pysslade med min roman. Dock var jag så full av dåliga uppslag och feghet - sedan när blev det läskigt att redigera bort gamla misslyckade avsnitt??? - att jag fick ägna mig åt meta-författande istället. Den här bloggen kan sägas vara en sådan, men jag har ju en privat anteckningsfil också där jag kan resonera mer öppet kring teknikaliteterna ... med mig själv, alltså. Hellre det än bara sitta och stirra hjälplöst på röran.

Annars mår jag visst inte så bra just nu. Livet är jobbigt och ännu jobbigare blir det inom kort, pga jobb och familjesituation. Jag bävar. Och jag blir lite orolig för mig själv, för jag känner att jag påverkas på ett väldigt lömskt vis. Det är inte så att jag sover dåligt, eller att jag egentligen är fysiskt trött, eller att jag har ont i magen eller så. Snarare är det så att jag inte känner någonting längre. Jag är varken stressad eller avkopplad, jag bara går omkring och känner att livet inte är kul. Jag vill slippa ifrån allt ansvar ett slag, jag vill bli en självupptagen tonåring utan andra bekymmer än mina läxor, jag vill att någon annan fixar röran hemma, fixar maten, fixar allt. Det är helt knäppt att jag ska behöva få dåligt samvete för allt jag inte hinner med, när jag samtidigt vet att jag gör så gott jag kan. Att man ska skämmas för högen med ovikt tvätt och alla dammelefanter i hörnen fast man vet att man slitit häcken av sig dels för att klara en deadline, dels för att reda upp trassel med skolan, att man till sin fasa upptäcker att dygnet faktiskt inte har mer än 24 timmar och veckan inte har mer än 7 dygn.

Och så är jag så trött på de här kvällsdepressionerna. Nattsvarta tankar som faller mig i ryggen om kvällarna. Det finns bara ett botemedel, och det är att gå och lägga sig och försöka somna illa kvickt. Detta på tiden då man skulle suttit och författat, men jag behöver kanske inte ens säga att kreativiteten är totalt väck och ersatt av vims-tankar åt alla håll ...

Det är lurigt när batterierna börjar ta slut på allvar, när man inte känner något alarmerande utan bara känner sig allt mer olycklig och otillräcklig. Det kryper långsamt över en tills benen börjar kännas svaga. Får man någon gång lite tid över är man bara håglös och ledsen. Livet är helt enkelt inte roligt längre. En gång sysslade jag mycket med mental träning och avslappningsövningar, jag var riktigt bra på det. Idag vågar jag inte ens snegla på skivan för jag vet inte hur man gör längre, jag känner inte att jag har någon ostörd kvart ändå.

1 kommentar:

Andrea sa...

Blä för vardagsstressen. Och förbannat svårt är det att släppa den också. Särskilt när livet känns trassligt på flera plan.

Om det är till någon uppmuntran, så brukar saker och ting ordna sig, och även jobbiga perioder tar slut. :)