Önska är lätt ...

Jag började få lite filosofiska funderingar i samband med att jag läste om vår nya regering. Allmänna funderingar, märk väl.

"Se upp med vad du önskar dig, för du kan få det du önskar", har det ju sagts. Och nog stämmer det att de flesta önskningar i denna värld är ogenomtänkta och inte alltid leder till det resultat man egentligen hade tänkt sig.
Just i politik är detta riktigt tydligt. Vad vill vi egentligen ha, när vi röstar? Mer Bra och Mindre Dåligt, ja, typ. Men låt oss nu göra det helt hypotetiska antagandet att vi äntligen får en regering som lyckas uppfylla alla sina löften med råge (partifärgen struntar vi i). Att vi får ett svenskt Utopia ... Hur ser det ut då? Blir vi en nation där alla är lyckliga, alla har det bra, ingen lider ...? Hur blir vår relation med omvärlden? Får vi vara ifred? Hur kommer vår miljö att klara sig?
Min slutsats är att de flesta av oss inte alls vill att det ska gå bra för Sverige - det är oss själva vi tänker på. Huvudsaken är att jag får det bättre! Om det inte sker, tycker jag inte att något har blivit bra.

Vilket för oss in på frågan hur många av oss som egentligen vet vad vi vill ha och vad vi innerst inne önskar oss ...
Pengar låter ju bra. Pengar är alltid bra att ha. Men hur mycket pengar? Jag brukar rysa när jag läser om folk som har himla massa pengar. De får lägga ut förmögenheter på säkerhetsarrangemang, de är hotade och påpassade från alla möjliga håll och de får säkert lägga ner en himla massa tid enbart på att hantera och förvalta sin förmögenhet också. Folk som vinner stora pengar i lotterier får se hela sin släkt förvandlas till giriga gamar, mister sina vänner. Det verkar inte så kul, även om jag medger att det skulle vara kul att förfoga över ett eget privatjet.

Nå, det verkar alltså som om lagom nog är bäst ...

Men för att nu knyta ihop det hela - vad vill man egentligen uppnå med sina författardrömmar? Är det kul att vara en berömd och rik författare? Vad blir följderna om man faktiskt skulle få till någon eller några fullträffar?
Ja, en följd är ju att man alltså blir en av de där mycket förmögna personerna med alla de bekymmer detta för med sig. En annan att man blir igenkänd överallt. En tredje är att man utsätts för flera miljoner läsares tyckanden - och bland dessa miljoner finns tveklöst en del del personer som bara hatar ens verk och dessutom säger det högt också. Blir man immun mot elak kritik bara för att man har en stor skara fans? Nej, det vågar jag nog påstå att man inte blir! Uttalanden från en och annan bästsäljande författare tyder på det. Själv fick jag över ett dussin recensioner på min bok som var allt mellan snälla och välvilliga till rent översvallande entusiastiska. Trevligt, javisst. Och så dyker det upp en liten skit som uppenbarligen hade personliga problem med något, för maken till hatrecension har jag nog knappt sett. Lögner och förtal och mot slutet en tämligen väl uttalad önskan att jag aldrig skulle fått publicera något och aldrig borde skriva något igen. Gissa vilken recension jag minns bäst. Jag fick brev från okända människor som berättade vilket djupt intryck min bok gjort på dem. Härligt. Jag läste ett uttalande från en idiot på något forum, en idiot som inte kunde stava mitt namn rätt och givetvis hävdade att jag inte kunde skriva alls. (Som om han kunde läsa då, typ.)
Uppvägde berömmet då det negativa? Tja, nej, egentligen inte. Jag blev sårad och förbannad över dumheterna som skrevs, jag blev glad och stolt över lovorden. Men mitt i alltihop upptäckte jag till min förvåning att jag fortfarande hade min egen åsikt om min bok. Tycker jag att jag har skrivit något som är bra/dåligt och någon annan påstår motsatsen - ja, då drar jag alltid slutsatsen att personen ifråga inte vet vad h*n talar om.

Men när jag läser om en nobelpristagare som efter priset har hamnat i en permanent skrivkramp, då känner jag också full förståelse. Man måste hela tiden skriva något som är bättre än ens föregående alster. Det skapar en prestationsångest som inte direkt gagnar kreativiteten. Var det detta man önskade sig?

Eftersom jag gav mig på att skriva en bok på svenska i genren fantasy kan jag väl direkt medge att jag inte blev rik på mitt debutalster. Tvärtom vad en del fantasyhatare tror, är detta inte en genre där man kan gå in och utan större ansträngning mjölka pengar ur en ovanligt stor och ovanligt okritisk publik - i synnerhet inte om man skriver på svenska, alltså. Men ponera att jag blivit rejält förmögen på denna bok. Att den ensam hade gjort att jag aldrig skulle behövt skriva en rad mer i mitt liv? Skulle detta ha påverkat min känslighet för kritik, min vilja att åstadkomma något mer ...?

Ärligt talat: nej! Jag har alltid hoppats att skrivandet skulle få min ekonomi att gå ihop såpass mycket att jag skulle kunna skriva på heltid utan att behöva traggla med någon annan, tidskrävande försörjning. När jag varit strängt upptagen av annat jobb har nämligen idéerna ibland bubblat i mig så att jag känt mig som en överhettad tryckkokare - alltid vid de mest olämpliga tillfällen också. Hur många gånger har man inte suttit på möten, befunnit sig på resa eller kämpat mot en tuff deadline och plötsligt drabbats av en nästan oemotståndlig lust att bara löpa iväg till närmaste dator eller anteckningsbok och börja Skapa?

Men så har jag ju haft stunder när jag faktiskt haft en massa tid att skriva. Vad händer då? Jo, ingenting förstås. Jag har tidigare klagat över att stress dödar mina sista rester av kreativitet, men jag vet också att motsatsen inte heller gäller. På något vis verkar jag skriva som allra bäst när jag måste stjäla mig tid till det, när det blir ett sådant där förbjudet och därför ack så lockande nöje. Idiotiskt, men vad gör man ...

Det finns alltså skäl för mig - och för alla likasinnade som läser detta - att allvarligt fundera över vad jag/ni vill uppnå med skrivandet. Min slutsats är att det enda som verkligen räknas är det rena, personliga nöjet att skapa en berättelse som man själv njuter av. Publicering, ära och pengar är inte väsentliga alls. Jag är tillräckligt fåfäng för att ändå lura i mig att det spelar roll, men innerst inne vet jag alltså att det inte gör det. Man vinner fördelar på att "lyckas", men också en hel drös nackdelar. Motsatsen gäller också. Resultatet blir status quo. Det som räknas är de lyckliga stunderna man hade när man satt där ensam med sin lilla berättelse och plötsligt rycktes med av den, försvann in i den, glömde allt om omvärlden och samtidigt hade den berusande känslan av "detta har jag skapat själv. Jag är Gud, yay!"

(Vilket, fånigt nog, också har ett pris! Efter en sådan session är jag nämligen ett UFO en lång stund och det har ju också sina klara nackdelar. Jag får en känsla av att jag har missat något av Verkliga Livet medan jag satt där och lekte ...)

Nog är det lätt att någonstans i bakhuvudet nära den lilla, lilla drömmen om att bli nästa J.K. Rowling ... men se upp för den tanken, för man kan som sagt få det man önskar sig - bara för att upptäcka att det inte alls var det man ville ha!


Andra bloggar om: författande, fantasy