Being kissed by the Muse

(Förlåt, det såg så stiligt ut på engelska. Och dessutom kändes "Musans kyss" som något obestämbart ekivokt, så jag avstod från det.)

Detta inlägg handlar om gnistan. Den gudomliga, den oväntade, plötsliga - inspirationsgnistan.
Ni har sett det på film. Huvudpersonen sitter på bio och ser en film vars budskap plötsligt börjar sjunka in. Kameran zoomar långsamt in på huvudpersonens ansikte. Man ser att nu börjar det hända något därinne i skallen. Nu föddes en idé. Eller också ekar ett vårdslöst samtal i huvudet, en anmärkning som ingenting betydde i stunden den fälldes ... men plötsligt sätter den igång något. Eller vilken vardaglig och idiotisk situation som helst, bara ett litet, kort ögonblick. Det kan vara vad som helst, men det intressanta är vad den sätter igång.

Jag är galen i sådana scener. Jag ser att nu hände det något. Det är lika underbart varje gång, och jag vet vad det handlar om.

Det är det jag kallar att få en kyss av musan. Det är inte så att musan i nästa ögonblick sätter sig bredvid dig, lägger armen om axlarna på dig och säger "nu ska vi jobba natten lång, nu ska vi ha roligt, du och jag!" Musor fungerar sällan på det viset. De sitter där någonstans och gör just ingenting, men så - i de mest oväntade ögonblick - böjer de sig fram och utdelar den där lilla sekundsnabba kyssen. Vi kallar det gnistan, fröet, och på engelska säger man också ibland "the germ". En idé är född, och den kan leda till en väldig roman, en storfilm, ett orkesterverk, kanske rentav en hel karriär. Ni har säkert hört konstnärer beskriva de där ögonblicken också, hur det kom sig att de skrev/skapade/komponerade/målade det eller det.
"Jag gick där på stan och tittade i skyltfönstren och plötsligt hörde jag ett barn som skrek på sin mamma ... och då slog det mig ..."
eller "jag satt och kladdade på ett papper och plötsligt såg jag det där ordet som fick mig att rycka till ..." (jo, det är sant, just så beskrev Philip Pullman för mig hur han kommit på idén till "Den mörka materien")
"Jag såg den här filmen och där var det en sådan intressant scen, och när jag tänkte närmare på den så ..."

För min del var det en hastig kommentar fick köksbordet en eftermiddag när vi satt och fikade, mamma och jag. En enda mening. Det blev så småningom hela temat till "Svart eld": behovet av kärlek är också ett livsviktigt behov.
Något i den stilen. Men jag vill påstå att alla dessa små vårdslösa ögonblick, som leder till skapandet av ett konstnärligt verk, är en form av musans kyss. Man kan skapa saker utan den, men jag tror att det blir bäst så här. Alla som fått uppleva det vet att det är något ogripbart magiskt över den. Det är verkligen en gnista, det föder en idé som aldrig funnits förut, öppnar världar som inte existerat innan, och allt sker på bråkdelen av en sekund. (Sedan kan man använda en livstid till att utveckla den.) Det är omöjligt att frammana denna kyss på befallning. Det är omöjligt att förutse exakt när den kommer, även om en hyfsat tränad konstnär förmodligen lär sig att lägga märke till dessa små frön bättre än en som aldrig tidigare har prövat.

Är jag romantisk? Javisst. Men det kan gå lite inflation i allt avdramatiserande som konstnärer gärna delar med sig av: det är 90% transpiration och 10% inspiration, vet du. Inspirationen kommer genom hårt arbete. Man kan inte bara sitta där och vänta på den ... det är hårt slit ... det är som vilket nio-till-fem-jobb som helst ...

Jo, visst stämmer det. Men någon gång ville jag nämna motsatsen, den gudomliga gnistan, den där nervknuten inom en som någon högre makt plötsligt lyckas röra vid. Anledningen till att man överhuvudtaget sysslar med det här. (Jamen vad f-n, inte är det för pengarna man gör det, precis! För då är man en idiot - det finns sannerligen effektivare och säkrare sätt att tjäna pengar på!) Känslan av att nu har vi ändå nått pudelns kärna, den vi sökte efter. Det är en så kort och intensiv beröring, man hinner knappt märka den innan den är över. Men vi vet att vi just kom på något bra, att denna idé är något som är värt att kämpa vidare med, till skillnad från alla halvtaskiga uppslag vi annars sitter och värker fram. Hur vet vi? Ja, det är ju en bra fråga! För att vi just blev kyssta av musan, antar jag. Och musan är inte oss själva, utan någon form av högre makt. Åtminstone är det så det känns.
(Och nej, jag har inte blivit vansinnig och övergått till pluralis majestatis nu. Jag försöker bara föra alla möjliga konstnärers talan!)

Sedan finns det en annan form av gudomlig inspiration, som man kan få vara i under längre stunder. Det är den som kommer just när man arbetar och då blir fullkomligt, vanvettigt uppslukad. Lite slarvigt uttrycker man det som att man blir "hög" av jobbet. Men det tar jag upp någon annan gång.