Till jul brukar vi alltid

Åh, jag hatar det. Denna eviga rad av tinderögda kändisreportage där man får veta att till jul brukar vi alltid ... ha den perfekta julen. Ungefär så, ja. Och man behöver ju förresten inte vara kändis och uttala sig i tidningen för detta. Till jul brukar vi alltid göra ditten och datten, alltid något ljuvligt traditionsfyllt. Samlas hela bygden och gå fackeltåg (och alltid är det snö). Äta den och den och den och den och den och den maträtten.

Och framför allt bara ta det lugnt och umgås med varandra. Jaså minsann. Värst är "till jul brukar vi ta det lugnt. Vi kopplar av från stressen och åker alltid upp till mamma i Hälsingland och firar en gammeldags jul med hela släkten." Det där låter ju trevligt, men jag kan redan här räkna ut vem som inte kommer att få koppla av från stressen, nämligen mamma. Julmaten fixar sig inte själv. Julen är ett intensivt skådespel, särskilt om det har många gamla kära traditioner, som kräver en intensiv regi.

Vi talade om just det där idag härhemma - om konsten att göra presentationer och framträdanden så att de ser spontana och otvungna ut. Knepet heter förberedelse och repetition. Det kan låta motsägelsefullt att man ska förbereda något som ska föreställa vara spontant, men så är det faktiskt.
Och julen är inget undantag. Ska tillställningen flyta smidigt, maten trollas fram och trollas bort och folket befinna sig på rätt ställe vid rätt tillfälle, krävs en enorm arbetsinsats bakom kulisserna och en regissör som har totalkoll på allting. Denna regissör är Mamma. Andra kan kanske hjälpa till, men någon måste vara hjärnan bakom allt och organisera allt.

Det är faktiskt rätt jobbigt, om nu någon inte redan visste det. Så hurra för mamma som ser till att resten av släkten får en skön, stressfri jul med en himla massa vi brukar alltid ... Mamma själv får nervryckningar och magsår.

Men - nu kommer vi till det stora mysteriet. Stackars mamma som får slita som ett djur genom hela julen. Stackars mamma som är överlastad av plikter och ansvar medan alla andra sitter och käkar praliner och myser i julefriden. Men vem är det då som binder riset till mammas rygg, vem är det som ställer alla dessa orimliga krav, vem är det som tycker att hon ska ha så mycket ansvar? Jo, MAMMA.

Kvinnosläktet, vilket jag tillhör, är ibland outgrundligt knepigt. Det är som om våra undermedvetna styr oss med järnhand, på ett ibland inte alls nyttigt vis. Eller jo, klart att våra undermedvetna styr oss. Det kommer jag till i nästa inlägg som ska handla om affirmationer. Fram till dess, god jul. Och ge mamma en extra chokladask.