2008-12-13

Religion och religiösa

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat. Dvs jag har gått i debatt med en idiot. Det är mot mina principer. Jag hamnade i något slags meningsutbyte angående filmen "Life of Brian" och besvarade en korkad kommentar om att hahaha, denna film drev ju så himla roligt med alla idiotreligioner och det gjorde den rätt i, hahaha. Ungefär så.

Min replik i detta var att filmen absolut inte driver med någon religion. Den driver med religiös fanatism och misstolkare av religioner. Den har tvärtom en mycket djup respekt för religionen, dvs i detta fall den kristendom som Jesus predikade. Detta har filmmakarna själva betonat.

Då fick jag svaret att filmmakarna nog sa så bara för att lura religiösa idioter till att titta på filmen, hahaha. (Jag antar att jag automatiskt räknades in bland de religiösa idioterna i och med detta.) Nå, här någonstans gick det upp för mig vad jag hamnat i så jag tog raskt min Mats ur skolan. Lät klokskallen få det triumferande sista ordet, alltså. Han blev säkert nöjd med sin dag tack vare detta.

Nåväl, men jag kan ju bara för sakens skull fortsätta att prata här på min blogg, hehe. Jo, jag älskar "Life of Brian". Den är inte bara en av de roligaste filmer som gjorts utan den är också intelligent och fyndig som få. En av de första scenerna är från Jesu bergspredikan: långt borta på en kulle står en vacker man och talar visa ord om tolerans och kärlek. I de bakre leden står ett gäng som inte hör vad han säger, för de är alltför upptagna av att häckla varandra för diverse brister, och givetvis slutar det med fullt slagsmål. Jesus blir för dem en showfigur som är kul att se och höra, men själva budskapet går dem givetvis totalt förbi. Detta är ett typexempel på en s k programförklarande scen, dvs en scen som sammanfattar vad berättelsen i stort går ut på.

Filmens huvudperson Brian är således inte Jesus, utan den stackars grabben som föddes i stallet bredvid Jesus, och filmen handlar om hans desperata försök att hitta sig själv och sin identitet i en tillvaro där han av ren tillfällighet råkar utses till ännu en Messias - en roll han verkligen inte vill ha. Men självklart hör folk bara vad de vill höra och han utnyttjas friskt av både revolutionärer och religiösa tokdårar. För säkerhets skull blir han också kidnappad av några aliens under några minuter och deltar av en slump i ett vilt rymdkrig innan han dimper ner på jorden igen. Monty Python gillar att göra det förbjudna. Att lägga in en sådan här scen i en sådan här film är ur filmmässig synvinkel totalt politiskt inkorrekt, så naturligtvis gör de det!

Det intressanta är att denna film faktiskt på en del håll anses vara hädisk. Den driver med Jesus och det kristna budskapet, som det heter. Den har till och med totalförbjudits på en del ställen. Med tanke på att den i själva verket alltså driver med dem som skymmer det kristna budskapet, kan man ju fundera på vad de personer gör, som förbjuder en sådan film. Skjuter sig själva i foten?

Ledsamt nog brukar också nio av tio debatter mellan kristna och icke-kristna handla mer om misstolkarna än om budskapet i sig. Korsfarare och inkvisition och fanatiker, titta bara, de var minsann inge bra alls. Kristna är också som bekant väldigt intoleranta. De är väldigt generaliserande också, jajemän, allihop.

Sådana argument vet man ju inte riktigt vad man ska svara på. Kanske bäst att låta bli. Men om vi kommer till själva budskapet då ... det där som handlade om tolerans och kärlek, förlåtelse och att kasta första sten... ehum. Ja, men det behöver vi väl inte debattera om! För det är ju sant, det är ju självklara saker, varför ska vi prata om det? Nej, nu fortsätter vi att prata om intoleransen! Varför kristendomen har så fel!

Och så vidare. Jaha. Ja, det är ju lite svårt att angripa principer som man faktiskt ställer upp på. Dvs man säger sig ställa upp på dem, men i ord och handling gör man ju det uppenbarligen ändå inte eftersom "tolerans" knappast är ett ord som varken religiösa tokfanatiker eller antireligiösa tokfanatiker tycks kunna stava till. Det är trångt i det bakersta ledet där på Bergspredikan.

Jamen Gud då? Ska inte debatter om kristendom handla om huruvida man tror på Gud eller ej? Jesus sa alltså säkert en del tänkvärda saker, okej, det bryr vi oss om någon annan gång när vi får tid, nu kan vi istället försöka utreda huruvida han återuppstod från de döda eller ej, och om han verkligen kunde gå på vattnet eller ej. Och det jag själv tycker är lite larvigt med kristendomen är att större delen av trosbekännelsen fixerar sig vid just dessa saker: född av en jungfru, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, på tredje dagen återuppstånden igen ifrån de döda.

Så inte ens trosbekännelsen orkar nämna det där med "allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem". Det är faktiskt bedrövligt. Jag läser inte med i trosbekännelsen längre, förutom det där med treenigheten. Den är riktigt fiffig.

Alltså, min egen tro är följande: Gud finns om du tror att han finns. Han finns inte om du inte tror på honom. Alla har rätt, åtminstone vad gäller den egna uppfattningen. Och för mig är det precis lika knasigt att predika för andra vad de ska tro i detta fall, som det är att predika för homosexuella varför just deras val av partner är fel. Då kan jag ju lika gärna ränna runt i resten av världen och berätta för samtliga som inte är kära i min man varför de har sämre smak än jag. Jag har fattar verkligen inte vad vissa personer ser hos varandra. Men måste jag det då? Jag tror att det var Fredrik den store som gjorde sig historisk med uttalandet "var och en blir salig på sin tro" och ja, det skriver jag under på.

För att travestera ett gammalt chefsskämt har jag alltså ingen anledning att svara alla idioter som bjäbbar emot mig i debatter, eftersom jag redan har full förståelse för dem och deras patetiska synpunkter.

4 kommentarer:

Αλεξανδρος sa...

Jag gillar Life of Brian, och jag ser den nog inte som en drift med religion, utan mer en drift med en rad mänskliga tendenser, tendenser som bland annat leder till skapandet av såväl religion som fundamentalism. Jag tror också att verkligheten är till viss del subjektiv, men att bortom subjektiviteten finns en objektiv sanning, och att Gud i den objektiva bemärkelsen antingen existerar eller inte gör det (jag lutar åt "inte").

För mig låter det som om du vill ta fasta på det kristna "budskapet", eller det som brukar kallas den kristna etiken. Jag tycker absolut att den har sina poänger, men samtidigt undrar jag: Kan vi inte behålla den samtidigt som vi avskaffar Gud och allt det övernaturliga? Eller är den vidskepliga (i brist på bättre ord) överbyggnaden nödvändig för att bevara etikens trovärdighet?

kyrksyster sa...

Håller med dig hela vägen om "Life of Brian". Älskar filmen och skrattar hejdlöst och fattar inte var hädelsen skulle vara...

Men i slutklämmen på ditt inlägg inser jag att jag tänker lite annorlunda.
Kristen tro är inte en vishetslära. Det räcker inte med att jag funnit ett koncept som funkar för mig. Det finns ett sanningskrav i kristen tro. Om inte Gud blev människa, föddes och levde, dog och försonade och uppstod så faller allt ihop som ett korthus. Är det inte sant är det ganska fåfängt att tro.

Kristen tro är unik på så vis att den erkänner människans bristfällighet. Den predikar inte en massa metoder att bli en bättre människa och nå upp till Gud. Den predikar en Gud som steg ner till oss, ställde alla kraven på sig själv och inga på oss.
En oerhört stötande och utmanande tanke än idag.

Om andra religioner och andra filosofier kan vi inte veta om de leder till räddning. Var och en får ta ansvar för sina val. Som kristen kan man bara säga "den här vägen har jag funnit sann" och den rekommenderar jag.

Men Gud kan inte vara beroende av att jag tror på honom. Är han Gud finns han även om ingen tror på honom.

Läs gärna mer på min AB-blogg. I högerspalten finns många inlägg länkade.

Ghosthand sa...

Ja, jag har ju en liten idé om att den här bloggen ska hänga ihop på något vis ... så mitt tidigare inlägg om "existens och icke-existens" var en förberedelse för detta. I det inlägget talade jag bland annat om vår definition av ljud, om det finns även om det inte finns någon som kan uppfatta det. Jag ledde först det resonemanget vidare till "finns Gud?" men kände att det hade blivit för mycket att avhandla på en gång. Det blir ännu svårare att dra den frågan genom en bloggKOMMENTAR, så låt mig återkomma till det.

Men i korthet: Jag gillar visserligen inte att bli etiketterad, men "panteist" är möjligen ett ord som kan beskriva min tro. Det innebär att jag tror på en Gud som genomsyrar allt, en Gud som ÄR universum. För mig är det omöjligt att Gud skulle vara mindre än det största, då vore han ju inte Gud, så att säga. Naturligtvis består världsalltet, vilket vi alla är en del av, av oerhört mycket MER än sådant vi kan förnimma och mäta; man vore direkt inbilsk om man trodde annat. Sedan har vi alltså väldigt olika sätt att beskriva detta "något". Jag föredrar "Gud" medan andra vill ha något annat. Men givetvis är det inget övernaturligt, vi lever ju i denna värld. Det vissa skulle kalla övernaturligt är för mig bara en utökning av det vi normalt sett uppfattar av världen.
Och därmed är Gud givetvis närvarande även i dessa etiska regler. Men det blir knäppt och totalt obegripligt med en Gud som finns i varje fysikformel och varje blomma och varje tanke och i hela Big Bang, och det är där som kristendomens treenighet kommer in, det är det som är så fiffigt med den. För det universum vi ser omkring oss är då Fadern, det vi känner inom oss är Den Helige Ande och de ord vi diskuterar allting med är Sonen, det förmänskligade och gripbara. Med hjälp av dessa tre begrepp kan man faktiskt omfatta de flesta aspekter. Ja, kyrksyster, det är hopplöst och jobbigt att utesluta Sonen, Jesus, ur det här, om nu Gud är så stor som jag vill påstå. Då måste man tala som en astronom hela tiden och astronomer har lite svårt att beskriva det som sker inom oss. Och etikreglerna, var kommer de in? Ingenstans, om man inte inför just begreppet Jesus i det hela, människan som talade med människor på ett konkret sätt.

Men då har vi olika syn på kärnpunkten i kristendomen, eller också har jag och kristendomen ändå lite olika syn. Frågan är vem som har rätt att bestämma sånt. Jag finner det fortfarande märkligt att trosbekännelsen reducerar vår tro till ett konstaterande att en viss människa levde, dog och sedan återuppstod igen.

Men jag tar upp det i ett separat blogginlägg. Och givetvis fortsätter denna blogg att vara ett forum för mina egna funderingar, inte ett ställe där jag ska trycka på omvärlden just mina sanningar. Jag tror som sagt på tolerans och acceptans av andra tolkningar.

kyrksyster sa...

Tycker inte du trycker på nån någonting. Hoppas inte att du själv känner att du blir pådyvlad. Det är inte min avsikt.

Du är inte den förste som undrat över trosbekännelsens enbart kronografiska upplysningar om Jesus. Våra tre trosbekännelser kom alla till under den tid den unga kyrkan försökte finna sin väg mellan alla irrbloss. Det är polemiska texter, framförallt mot gnosticismen. Gnostikerna förandligade Jesus till den grad att hans mänsklighet försvann. Därav blev det väsentligt att betona att Jesus var både sann Gud och sann människa. Att han föddes, pinades,dog och uppstod blev kärnpunkten i trosbekännelsen.

Och är också det som räddar oss.

Etiken är inte avskaffad, men ingen blir frälst av att följa alla regler. Men den som räddats av Jesus vill självmant göra det som är rätt, i Jesu efterföljd.

Därför hamnar nog det som handlar om hur vi lever under tredje trosartikeln. Den heliga Ande som bor i oss manar oss och förmanar oss... gemenskapen med de heliga fostrar oss och lär oss tillämpa det vi lär...