Religion och religiösa

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat. Dvs jag har gått i debatt med en idiot. Det är mot mina principer. Jag hamnade i något slags meningsutbyte angående filmen "Life of Brian" och besvarade en korkad kommentar om att hahaha, denna film drev ju så himla roligt med alla idiotreligioner och det gjorde den rätt i, hahaha. Ungefär så.

Min replik i detta var att filmen absolut inte driver med någon religion. Den driver med religiös fanatism och misstolkare av religioner. Den har tvärtom en mycket djup respekt för religionen, dvs i detta fall den kristendom som Jesus predikade. Detta har filmmakarna själva betonat.

Då fick jag svaret att filmmakarna nog sa så bara för att lura religiösa idioter till att titta på filmen, hahaha. (Jag antar att jag automatiskt räknades in bland de religiösa idioterna i och med detta.) Nå, här någonstans gick det upp för mig vad jag hamnat i så jag tog raskt min Mats ur skolan. Lät klokskallen få det triumferande sista ordet, alltså. Han blev säkert nöjd med sin dag tack vare detta.

Nåväl, men jag kan ju bara för sakens skull fortsätta att prata här på min blogg, hehe. Jo, jag älskar "Life of Brian". Den är inte bara en av de roligaste filmer som gjorts utan den är också intelligent och fyndig som få. En av de första scenerna är från Jesu bergspredikan: långt borta på en kulle står en vacker man och talar visa ord om tolerans och kärlek. I de bakre leden står ett gäng som inte hör vad han säger, för de är alltför upptagna av att häckla varandra för diverse brister, och givetvis slutar det med fullt slagsmål. Jesus blir för dem en showfigur som är kul att se och höra, men själva budskapet går dem givetvis totalt förbi. Detta är ett typexempel på en s k programförklarande scen, dvs en scen som sammanfattar vad berättelsen i stort går ut på.

Filmens huvudperson Brian är således inte Jesus, utan den stackars grabben som föddes i stallet bredvid Jesus, och filmen handlar om hans desperata försök att hitta sig själv och sin identitet i en tillvaro där han av ren tillfällighet råkar utses till ännu en Messias - en roll han verkligen inte vill ha. Men självklart hör folk bara vad de vill höra och han utnyttjas friskt av både revolutionärer och religiösa tokdårar. För säkerhets skull blir han också kidnappad av några aliens under några minuter och deltar av en slump i ett vilt rymdkrig innan han dimper ner på jorden igen. Monty Python gillar att göra det förbjudna. Att lägga in en sådan här scen i en sådan här film är ur filmmässig synvinkel totalt politiskt inkorrekt, så naturligtvis gör de det!

Det intressanta är att denna film faktiskt på en del håll anses vara hädisk. Den driver med Jesus och det kristna budskapet, som det heter. Den har till och med totalförbjudits på en del ställen. Med tanke på att den i själva verket alltså driver med dem som skymmer det kristna budskapet, kan man ju fundera på vad de personer gör, som förbjuder en sådan film. Skjuter sig själva i foten?

Ledsamt nog brukar också nio av tio debatter mellan kristna och icke-kristna handla mer om misstolkarna än om budskapet i sig. Korsfarare och inkvisition och fanatiker, titta bara, de var minsann inge bra alls. Kristna är också som bekant väldigt intoleranta. De är väldigt generaliserande också, jajemän, allihop.

Sådana argument vet man ju inte riktigt vad man ska svara på. Kanske bäst att låta bli. Men om vi kommer till själva budskapet då ... det där som handlade om tolerans och kärlek, förlåtelse och att kasta första sten... ehum. Ja, men det behöver vi väl inte debattera om! För det är ju sant, det är ju självklara saker, varför ska vi prata om det? Nej, nu fortsätter vi att prata om intoleransen! Varför kristendomen har så fel!

Och så vidare. Jaha. Ja, det är ju lite svårt att angripa principer som man faktiskt ställer upp på. Dvs man säger sig ställa upp på dem, men i ord och handling gör man ju det uppenbarligen ändå inte eftersom "tolerans" knappast är ett ord som varken religiösa tokfanatiker eller antireligiösa tokfanatiker tycks kunna stava till. Det är trångt i det bakersta ledet där på Bergspredikan.

Jamen Gud då? Ska inte debatter om kristendom handla om huruvida man tror på Gud eller ej? Jesus sa alltså säkert en del tänkvärda saker, okej, det bryr vi oss om någon annan gång när vi får tid, nu kan vi istället försöka utreda huruvida han återuppstod från de döda eller ej, och om han verkligen kunde gå på vattnet eller ej. Och det jag själv tycker är lite larvigt med kristendomen är att större delen av trosbekännelsen fixerar sig vid just dessa saker: född av en jungfru, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, på tredje dagen återuppstånden igen ifrån de döda.

Så inte ens trosbekännelsen orkar nämna det där med "allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem". Det är faktiskt bedrövligt. Jag läser inte med i trosbekännelsen längre, förutom det där med treenigheten. Den är riktigt fiffig.

Alltså, min egen tro är följande: Gud finns om du tror att han finns. Han finns inte om du inte tror på honom. Alla har rätt, åtminstone vad gäller den egna uppfattningen. Och för mig är det precis lika knasigt att predika för andra vad de ska tro i detta fall, som det är att predika för homosexuella varför just deras val av partner är fel. Då kan jag ju lika gärna ränna runt i resten av världen och berätta för samtliga som inte är kära i min man varför de har sämre smak än jag. Jag har fattar verkligen inte vad vissa personer ser hos varandra. Men måste jag det då? Jag tror att det var Fredrik den store som gjorde sig historisk med uttalandet "var och en blir salig på sin tro" och ja, det skriver jag under på.

För att travestera ett gammalt chefsskämt har jag alltså ingen anledning att svara alla idioter som bjäbbar emot mig i debatter, eftersom jag redan har full förståelse för dem och deras patetiska synpunkter.