Att fixa dispositionen av en roman låter sig enklast göras med hjälp av lappar. Man skriver ner sina infall och idéer på små lappar som man sedan kan pussla runt med tills det blir något bra och sammanhängande. Jag har även använt det med framgång när jag redigerat vissa intervjuer och liknande. Numera, när man kan göra hela jobbet i datorn, är det lättare än någonsin. (Se ett tidigare inlägg om programvara för författare.)
MEN! Det finns en nackdel också. Jag får panik av att se den där lapphögen. Jag vet inte varför, men jag får det. Jag blir faktiskt lite rädd för den. En hel bok, beskådad med ett enda ögonkast ... Så nu sitter jag här med den virtuella lapphögen på datorskärmen och blir lite torr i munnen.
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole world
in her hand
She's got the whole wide world in her hand
(Har jag någon gång nämnt min svaghet för gospel?)
2008-09-30
2008-09-28
Äntligen
Idag hände det äntligen.
Jag gick min långa promenad - tolv kilometer - och när jag kommit halvvägs kom idéerna plötsligt ramlande. Min halvdöda roman ställde sig upp och var i högsta grad levande igen. Sammanhangen var med ens glasklara, där mitt ute på landsvägen.
Det är lika märkligt varje gång det händer. Som att famla runt i ett mörkt rum och äntligen hitta ljusknappen.
Jag försöker dessutom samla mod att börja göra ett filmmanus av "Svart eld". Det är ju inte så enkelt som att skriva av boksidorna, precis. En bok är en bok och en film är en film ... själva berättelsen måste helt enkelt göras om på sina ställen.
Jag gick min långa promenad - tolv kilometer - och när jag kommit halvvägs kom idéerna plötsligt ramlande. Min halvdöda roman ställde sig upp och var i högsta grad levande igen. Sammanhangen var med ens glasklara, där mitt ute på landsvägen.
Det är lika märkligt varje gång det händer. Som att famla runt i ett mörkt rum och äntligen hitta ljusknappen.
Jag försöker dessutom samla mod att börja göra ett filmmanus av "Svart eld". Det är ju inte så enkelt som att skriva av boksidorna, precis. En bok är en bok och en film är en film ... själva berättelsen måste helt enkelt göras om på sina ställen.
2008-09-25
Glädje - varför vänta?
Mitt förra inlägg handlade ju tyvärr om sorg. Jag tänkte därför skriva något om glädje istället och låta mina privata bekymmer sjunka tillbaka in i det privata igen.
Jag såg ett föredrag på webben häromdagen där jag fick lära mig bl a följande: den lycka som skapas av våra "simulerade" upplevelser (dvs våra fantasier, framtidsdrömmar etc) är precis lika mycket värd för oss som "the real thing", dvs sådant som verkligen händer. Vi blir lika glada, lika påverkade nu och för framtiden av det som ännu inte skett - och kanske aldrig sker - som av det som verkligen sker.
Ja, men det där visste jag ju egentligen. Böcker är bara trycksvärta på papper, berättelserna handlar om personer som inte finns, och ändå blir man engagerad, glad, ledsen och nervös när man läser. En del bokupplevelser kan ju kännas lika starka som verkligheten.
Hundarna har förmodligen idiotförklarat oss människor för länge sedan. Under en hunds ungdomstid kommer den ofta in i något som kallas spökåldern under en viss period. Under spökåldern kan lilla vovven plötsligt reagera med rädsla och upprördhet på helt vardagliga ting som den tidigare ignorerade: soptunnor, träd, lyktstolpar etc. De ser spöken. Vi flinar lite överseende åt stollerierna och vet att det går över. Det är bara en fas.
Sedan får hundstackaren i resten av sitt liv dras med en ägare som med jämna mellanrum sätter sig bom stilla i en stol och glor rakt fram (på en datorskärm, fast det vet ju inte hunden) och sedan bara sitter där, helt ensam. I timmar, kanske. Och plötsligt börjar skratta, gråta eller rentav prata rätt ut i luften.
Psykologhunden skulle här förmodligen bekymrat skaka på huvudet så att öronen fladdrade och sorgset förklara för klienthunden att människor är såna. De ser saker som inte finns och upplever saker som inte händer. Faktiskt mest hela tiden. Det värsta är att det inte ens är en fas, det pågår livet ut.
En person jag känner brukar förklara att man "inte ska hoppas för mycket, då blir man bara besviken". Jag har aldrig hållit med om detta. Livet går inte ut på att undvika besvikelser. Hoppas jättemycket och lär dig hantera besvikelserna istället. Enligt resonemanget ovan är det också lika bra att ta ut så mycket glädje som möjligt i förskott, den är inte alls mindre värd då än sedan. Upplevelsen sedan blir kanske dessutom minst lika rolig som man tänkte sig, och då får man vara glad två gånger. Eller också blir den inte det, och då är alltså inte förhoppningarna mindre värdefulla för det. De lyckokänslor vi en gång har upplevt, kan inte tas ifrån oss i efterhand.
Nu ska jag gå och njuta av min tillvaro som hyllad, världsberömd kultförfattare ett slag ...
Jag såg ett föredrag på webben häromdagen där jag fick lära mig bl a följande: den lycka som skapas av våra "simulerade" upplevelser (dvs våra fantasier, framtidsdrömmar etc) är precis lika mycket värd för oss som "the real thing", dvs sådant som verkligen händer. Vi blir lika glada, lika påverkade nu och för framtiden av det som ännu inte skett - och kanske aldrig sker - som av det som verkligen sker.
Ja, men det där visste jag ju egentligen. Böcker är bara trycksvärta på papper, berättelserna handlar om personer som inte finns, och ändå blir man engagerad, glad, ledsen och nervös när man läser. En del bokupplevelser kan ju kännas lika starka som verkligheten.
Hundarna har förmodligen idiotförklarat oss människor för länge sedan. Under en hunds ungdomstid kommer den ofta in i något som kallas spökåldern under en viss period. Under spökåldern kan lilla vovven plötsligt reagera med rädsla och upprördhet på helt vardagliga ting som den tidigare ignorerade: soptunnor, träd, lyktstolpar etc. De ser spöken. Vi flinar lite överseende åt stollerierna och vet att det går över. Det är bara en fas.
Sedan får hundstackaren i resten av sitt liv dras med en ägare som med jämna mellanrum sätter sig bom stilla i en stol och glor rakt fram (på en datorskärm, fast det vet ju inte hunden) och sedan bara sitter där, helt ensam. I timmar, kanske. Och plötsligt börjar skratta, gråta eller rentav prata rätt ut i luften.
Psykologhunden skulle här förmodligen bekymrat skaka på huvudet så att öronen fladdrade och sorgset förklara för klienthunden att människor är såna. De ser saker som inte finns och upplever saker som inte händer. Faktiskt mest hela tiden. Det värsta är att det inte ens är en fas, det pågår livet ut.
En person jag känner brukar förklara att man "inte ska hoppas för mycket, då blir man bara besviken". Jag har aldrig hållit med om detta. Livet går inte ut på att undvika besvikelser. Hoppas jättemycket och lär dig hantera besvikelserna istället. Enligt resonemanget ovan är det också lika bra att ta ut så mycket glädje som möjligt i förskott, den är inte alls mindre värd då än sedan. Upplevelsen sedan blir kanske dessutom minst lika rolig som man tänkte sig, och då får man vara glad två gånger. Eller också blir den inte det, och då är alltså inte förhoppningarna mindre värdefulla för det. De lyckokänslor vi en gång har upplevt, kan inte tas ifrån oss i efterhand.
Nu ska jag gå och njuta av min tillvaro som hyllad, världsberömd kultförfattare ett slag ...
2008-09-20
Sorg
Denna vecka har tyvärr gått i sorgens tecken.
Några människor som på olika sätt betytt mycket under min uppväxt har avlidit. Jag är i både chock och sorg just nu, och jag inser att jag har ett betydande sorgearbete framför mig.
Sorgearbete. Vilket underligt ord. Men det är kanske inte så dumt, vad vet jag.
Nåväl, denna dag är strålande vacker och jag har just varit ute i trädgården och plockat kryddörter och blommor och njutit av värmen och den milda höstluften. Aldrig är gräset så grönt som så här års, aldrig är vattnet så genomskinligt och luften så klar.
Jag tillägnar er därför denna dag, ni som nu har gått vidare. Inget är mer värdefullt än denna dag.
Några människor som på olika sätt betytt mycket under min uppväxt har avlidit. Jag är i både chock och sorg just nu, och jag inser att jag har ett betydande sorgearbete framför mig.
Sorgearbete. Vilket underligt ord. Men det är kanske inte så dumt, vad vet jag.
Nåväl, denna dag är strålande vacker och jag har just varit ute i trädgården och plockat kryddörter och blommor och njutit av värmen och den milda höstluften. Aldrig är gräset så grönt som så här års, aldrig är vattnet så genomskinligt och luften så klar.
Jag tillägnar er därför denna dag, ni som nu har gått vidare. Inget är mer värdefullt än denna dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
