Tänka fritt är stort, tänka rätt är större?

Liza Marklund-bråket fortsätter. Det är av olika skäl intressant. Aftonbladet kommenterar i en artikel att "bloggarna fick Marklund på fall" (ungefär så) och bloggvärlden svarar med någon slags introspektion. Är Marklund-frågan viktig eller ej? Är det löjligt och patetiskt att folk bryr sig, när - herregud, barn svälter och det är krig i Gaza - det finns viktigare saker att bry sig om?

Bloggdebatten är alltså intressant och det hör omständigheterna att det blir väldigt mycket knasigt tyckande i det hela. Det är nämligen poängen, det är detta som är det intressanta: med så mycket ocensurerat tyckande och så många dumma och oinsatta och amatörmässiga tyckare blir det såklart tyck-anarki. Bra och genomtänkta åsikter blandas med ren goja.

Men, det är alltså så det är. Det är följden av att släppa lös det fria ordet. Man får ta det ena med det andra.

Några av mina med-tyckare gör mig alltså väldigt irriterad, precis som de irriterar sig själva på annat vis. Sams är vi definitivt inte i den s k bloggosfären. Här är en, t ex. Här påpekas å ena sidan att bloggare inte ska dras över en kam, och å andra sidan känner jag att jag får skrivet på näsan om varför just jag - en bloggare, asså - tycker si och så. Och vad jag tycker. Jaha.

Jag skrev i förra inlägget vad jag tyckte om den här Marklund-frågan. Det var egentligen inte så mycket. En del bloggare tycker tydligen massor och en del gör som jag, kommenterar lite kort. Det är därmed en fullkomligt omöjlig uppgift att sitta och analysera "vad bloggvärlden tycker" och hur den beter sig. Det blir alldeles för lätt att sitta och generalisera och att tillskriva folk åsikter och beteenden de absolut inte står för.

En sak om mig i sammanhanget: jag blir alltid förbannad när jag inordnas i kollektiv och etiketteras och tillskrivs egenskaper jag inte har. Jag tål det bara inte, och jag håller på och filar på ett inlägg som närmare går in på detta. Alltså blir jag förbannad över att generaliseras även i detta fall.

Det finns många olika anledningar till att man bloggar. Somliga beter sig journalistiskt och vill väcka debatt. Andra vill underhålla, åter andra vill kanske egentligen mest skriva för att de gillar att skriva. Jag kan tala för mig själv: jag vill i viss mån presentera mig själv, visa hur mitt författande byggs upp genom det liv jag lever och framför allt de tankar jag tänker. Jag experimenterar lite med stilen. Jag sätter en ära i att skriva precis vad, när och hur jag vill. Men nu tyckte jag till i en "populär fråga" och får man tro vissa inlägg och kommentarer, dock ej på min egen blogg, borde jag låta bli just för att det är så enfaldigt populistiskt och för att jag borde ägna mig åt viktigare frågor.
Va? Här har jag suttit och tyckt till om Aladdinpraliner, Jesus, översättningar av musikaler, existens, bantning. Och jag gör det just av ovan nämnda anledningar: för att jag vill. För att jag kan. Och det går bra, eller?

Okej, jag ska väl inte bry mig så mycket om andras åsikter då. Jag vill bara betona att jag har lika mycket rätt att tycka något om Liza Marklunds frivolter som andra har att prata om sina frukostar, nyinköpta kjolar och läget i Gaza. Det blir en bisarr jox av det hela, en kakafoni som jag själv har klagat på vid flera tillfällen. Men jag medger att det också är en del av tjusningen med bloggandet. Vi vill alla hylla principen demokrati och varsågoda, detta är demokrati. Det brukar vara mycket floskler i samband med begreppen fri opinionsbildning och demokrati - nu kommer sanningens minut: betyder demokrati att även korkade och oinsatta har rätt att yttra sig och rentav fatta beslut, eller bör de hålla käft?

Retorisk fråga, som alltid när man inte ens kan definiera vem som är korkad och oinsatt och vem som inte är det. Jag kan det i alla fall inte, men jag är kanske lite dum då. Dock tycker jag fortfarande att det är fel att ljuga.