Inte världens sämsta ord

Jag fortsätter med lite funderingar kring affirmationer. Om man ger sig in i denna lek, lär man sig snabbt den gyllene regeln:
Man ska aldrig säga aldrig.
Eller, med andra ord: man får inte säga "inte". Detta ord anses nämligen vara rätt skumt, på det viset att vårt undermedvetna inte "förstår" det. "Inte" är världens mest kontraproduktiva ord. Vi människor kan skapa, men vi kan inte inte-skapa. Vi kan vara konstruktiva och vi kan vara destruktiva, men destruktivitet är också en form av konstruktivitet, om än med deprimerande resultat. En bombgrop är dessvärre också en skapelse, precis som huset som stod där innan. Vi kan, enligt termodynamikens lagar, aldrig vända på det som heter entropin. Sagt är sagt. Tänkt är tänkt.

Så en typiskt felaktig affirmation, enligt denna lära, är "jag vill inte ha krig". Det man gör med denna tanke är att föreställa sig ett krig ... och sedan skulle det alltså inte finnas ... nej, det är tyvärr omöjligt. Man tänker på kriget och därmed gör man det ännu större. (Fast rent logiskt finns det något som haltar i detta resonemang - hur var det nu med "jag klarar inte det här"? Borde det inte också bli ett omvänt förhållande eftersom ordet "inte" alltså inte kan tolkas ... nja, man får inte bli absurd, och jag menar att ord trots allt bara är ord. Det man i detta fall troligen ser för sin inre syn, är hur man missar målet och faller. Och titta, det gör man också.)

Okej, då vänder på väl på det! En affirmation ska dessutom inte utspelas i framtiden. Man ska försöka uppleva den i nutiden. Det är ... fred ... NU. Jag var på ett Riksmöte med Kyrkans Ungdom en gång för länge, länge sedan. Temat för mötet var faktiskt just "Fred nu!" Vilket visserligen var en strålande ansats, men även där hamnade vi snart i det välbekanta dilemmat:

Vad är fred?

Definiera det nu då. Jaha, fred är när man inte krigar ... titta, nu var vi genast där igen. Faktiskt måste man grubbla lite över hur väldigt mycket av våra liv och våra värderingar som bygger på fluffordet inte. Vi tror att vi löser problem genom att fokusera på dem. Det gör vi definitivt inte alls. Vi löser dem när vi fokuserar på lösningarna istället. På det vi vill uppnå, inte det vi inte vill uppnå. Men sanningen är alltså den att vi knappt ibland har några idéer om vad vi vill ha. Vad f-n är fred? Hur känns det när man mår bra? (Hur känns huvudet när man inte har ont i det?) När man är lycklig?

Men nog finns det väl en del problem som behöver uppmärksammas för att inte fortgå eller växa? Eller? Även i dessa fall tror jag att detta "behov" mest har att göra med vår oförmåga att definiera lyckan och målen, och inte minst att vara aktivt tacksamma över allt som är OK. Hälsan tiger still, heter det ju.

En annan hörnsten bland oss affirmationstroende är alltså tacksamheten. Helst bör man varje dag göra en liten lista på allt man är tacksam över, allt som fungerar bra. Jag kände mig lite misstänksam första gången jag hörde det. Det låter lite som om man skulle ge Gud en massa ära för bra saker, bara för att man ska visa sig vara en trogen undersåte. Bara för att så ska vara. Men när jag tänkt efter insåg jag att det handlade om helt andra saker. Jag började göra sådana där listor. De första dagarna kom jag på sisådär två olika saker åt gången. Ganska snart var det 10-20 saker, olika varje dag. Man fick anstränga sig i början - ja, detta faktum talar för sig självt. Men när man kommer igång och lär sig fokusera på sina glädjeämnen, stora som små, börjar man också inse hur man skaffar sig mål och visioner.

Vi glömmer inte de små svältande barnen för att vi skaffar oss en vision av en värld där alla får äta god och närande mat, tvärtom. Däremot kan man förstås fjanta till det hela om man står inför något väldigt omedelbart och konkret: du sitter i en båt, den springer läck. Självklart kan man sitta där och affirmera om en hel båt igen, men det lämpligaste i just det läget är att ösa utav bara h-e. Men efteråt kan skeptikern säga att hon öste för att hon inte ville sjunka, medan affirmationsfantasten säger att hon ville ha en båt som flöt ...

Låter det fruktansvärt jobbigt att vara tacksam över precis allt som fungerar? Över att man har fungerande armar, ben, njurar och svettkörtlar? Jo, men då är det väl bra. Då lever man ett liv i lyx, där man har så många rikedomar att glädjas över att man inte hinner räkna dem alla. Då kan man börja fokusera på annat man vill ha (om man nu ens hinner där man sitter och njuter av sitt rådande överflöd). Alla människor på jorden ska leva ett gott liv. Definiera ett gott liv. Jorden själv ska må bra. Definiera vad det innebär.

Det finns knappt något som människor inte lyckats genomföra när de väl fått idén, bara det är en stark och tydlig idé. Men att lösa miljöproblemen, utrota världssvälten, avsluta krig och att lösa finanskrisen är inga tydliga idéer. Det är ett fäktande med ordet inte igen, ordet som är motsatsen till allt konstruktivt.

Å andra sidan, jag använder det rätt flitigt även i detta inlägg. Trots allt är det ju ett ord i mängden, och ord är väl till för att användas ... bara man gör det konstruktivt ...