Några teman från det undermedvetna

Teman är alltid bra att ha i en berättelse. De ligger och nynnar i bakgrunden likt en obeveklig bluestolva och skapar en ram och helhet som hindrar det hela att flyta ut åt alla möjliga håll. Utan tema kan berättelsen faktiskt kännas lite meningslös efteråt, som om man inte fått uppleva något nytt.

Å andra sidan tycks en del av mina teman komma till liksom av misstag, eller på något undermedvetet vis ... jag vet inte hur jag bar mig åt, men när "Svart eld" var färdig insåg jag att hela berättelsen fullkomligt dröp av ... vatten. För det första badade alla i tid och otid, Gud vet varför. Och om det inte badades flöt vattnet ändå, vågorna brusade, vädret speglade sig obönhörligen i alla vattenytor.
Vädret var en mycket medveten metafor. Här skriver vi inte miljöbeskrivningar för deras egen skull, åhnä ... Men varifrån kom allt vatten? Hade det kanske att göra med huvudpersonens energiska försök att bli pånyttfödd, skaka av sig gamla synder och glömma både det ena och det andra? Det är en intressant tanke, faktiskt.

I "Åsnornas förbund" har också ett märkligt tema smugit sig in i handlingen utan att jag egentligen planerat det: hus. Inte heller nu vet jag varför, för arkitektur är inte något av mina stora intressen. Men faktum är att jag ideligen snurrar in mig i beskrivningar av alla möjliga hus, inklusive en tempelruin som bara består av en vägg ... Huvudpersonen Ulven tycks vara på ständig vandring i konstiga hus som är fullmatade med symbolik, när han inte springer på oändligt långa, spöklika gator förstås. Skuggor spelar över väggar, regnet rinner längs rutorna, månskenet bildar konstiga mönster på golvet, dörrar öppnas och stängs, tavlor plockas ner och försvinner, det kluddas, det knakar, det ekar, det är av någon anledning fullt av hus som inte alls är trevliga. Som en skrikig kontrast till alla spökhus står den nimminonska drottningens slott mitt i sin huvudstad och föraktas av alla stilpoliser eftersom det är en kitschig disneydröm i rosa och guld, med tinnar, torn och allt möjligt pynt. (Ja, Disney kan man ju inte nämna i denna berättelse, men jag misstänker att alla läsare kommer att tänka åt det hållet.) Kanske är det dessa rekvisita som gör hela berättelsen så mollstämd.

Nåja, även om jag påstod att jag inte bryr mig om arkitektur har jag några vaga skisser på en fantasyhistoria med en ung arkitekt i centrum - en påhittad värld som vanligt, en påhittad tid men mycket intellektuell sådan, där spöken går demonstrationståg och väsnas på gatorna om nätterna. Vår arkitekt har en häftig vision av ett slott han ska rita. Han är bra på att konstruera hus men är tämligen korkad i övrigt. Han blir också förälskad i en flicka som varit blind men genom ett mirakel fått syn, och är olycklig (!) över det. Hennes vulgära väninna är i sin tur kär i arkitekten och mutar därför en ständigt pank och ständigt ombytlig student att lägga an på den f d blinda tjejen bara för att få henne ur vägen. Och samtidigt går en gudavarelse baklänges genom tiden och kommer en dag att korsa människornas tid, och det kommer att bli en mycket märklig dag ...

Lät det knäppt? Vänta bara, jag ska skriva den boken någon gång - men inte nu. Har fullt upp ändå. Jag borde författa men är så jäkla trött. I yngre dagar kunde jag sitta uppe till två på natten och glatt skriva på, men nu sitter jag och gäspar redan före tio. Förr i världen lade jag mig i min säng och kunde sedan "gå på bio" i mitt eget huvud, dvs fantisera fram alldeles underbara historier. Nu somnar jag nästan ögonblickligen.

Andra bloggar om: författande, fantasy