Tom i skallen

Jag är rätt mör nu. Har kämpat som en fåne i en veckas tid, helgen inräknad. Sjuka barn var det också, ja. Tur att de blivit lite äldre ändå.
Och så plötsligt, pang, har man levererat sista dokumentet och sitter med tomma händer. Alltså kan man kasta sig över romanen, som legat och gnällt långt bak i det undermedvetna rätt länge.
Eller? Givetvis var det tvärstopp. Kreativitetstomten (eller musan) drog ner rullgardinen fortare än kvickt och hade bara en sak att meddela: Ta igen dig lite nu!

Märkligt nog lyckades jag ändå tota ihop både en och två meningar nu ikväll. Faktiskt flera stycken. Inget nytt egentligen, men lite poleringar som ändå behövde göras.

Häromkvällen, när jag inte heller borde haft tid, skrev jag hela två sidor med den där vansinnigt viktiga dialogen, om den nu inte är en monolog egentligen. Alltså de där två sidorna när Sanningen ska uppenbaras. Någonstans ska ju allt redas ut... helst utan att det låter som en slutscen i Scooby-Doo.
Jag trodde att jag äntligen hittat ett lämpligt ställe i berättelsen där dessa sidor skulle in - men givetvis fungerade det inte där heller. Ytterligare ett alternativ att stryka från listan, således ... möjligen kan det gå bättre om jag delar upp dialogen i två eller tre bitar?

Nu ikväll har jag hittat ett kapitel (14) som vinner titeln Soppigast Hittills. Jag gjorde diverse ansatser så därför innehåller kapitlet en dialog som avbrutits och börjat om igen på inte mindre än fyra olika sätt. Det mesta ska lyftas ut och placeras på andra ställen. Frågan är vad och vart. Jag tror att jag vet ungefär hur jag ska göra nu, men det är lite motigt att börja rota i det. Jag tror att det beror på rädsla - en känsla av att jag kanske kommer att misslyckas och röra till det ännu mer.

Men det är då det gäller att kavla upp ärmarna och kasta sig på det. Jag får nog tid imorgon.