Existens och icke-existens

Jag läser återigen en av mina favoritnoveller, nu på nätet: "När dog János Kovács?", av Lajos Zilahy.

Den gjorde ett enormt intryck på mig första gången jag läste den. Det är inte den slags text om vilken man sitter och piper "o-oh vad bra!" medan man läser den, bara för att orden är så vackra och formuleringarna så himla listiga. Det handlar inte om berättarteknik alls. Men den sätter igång tankar och funderingar i mig som jag sedan inte kan släppa.

Orkar man inte läsa denna lilla korta novell själv, kan jag här ge en ännu kortare sammanfattning: en snickargesäll dör och resten av novellen skildrar hur alla spår och minnen av honom blir utplånade. Fyrtiosex år efter hans död sköljer regnet bort de sista strecken på en gammal papperslapp där han en gång skrev sitt namn. Och efter detta är han borta, fullständigt borta, som om han aldrig funnits.

Det man genast måste fundera på är hur många János Kovács som det egentligen har funnits på denna jord. Människor som utplånats fullkomligt, eftersom de inte efterlämnat några ättlingar och ingenting annat som bevarats åt eftervärlden någon längre tid. Människor som inte sätter sina spår i evigheten på något vis. Det känns både skrämmande och underligt.

Det ironiska i sammanhanget är ju också att János Kovács faktiskt sätter sina spår i evigheten tack vare denna novell om hans utplånade existens. Han har blivit odödliggjord tack vare den. Och detta blir ju inte mindre ironiskt eftersom han aldrig ens har funnits på riktigt. Han är en fantasiprodukt i en författares huvud, och så småningom också i läsarnas huvuden.

Jag har proppat skallen full med existensiella frågor på sistone. "Det finns ingen verklighet, bara perceptioner", hävdar Dr Phil McGraw. Det är skillnad på tinget själv och det upplevda tinget, menade filosofen Kant. Vi kommer aldrig att få veta hurdant tinget självt är beskaffat, vi kommer enbart i kontakt med vår upplevelse av det. Så vad består då verkligheten av? Våra upplevelser? Men vänta nu, vi har ju alla olika upplevelser. Man kan inte nedstiga två gånger i samma flod, heter det, eftersom vattnet hela tiden strömmar och det således är annat vatten andra gången man kliver i, än den första. Inte heller kan två personer befinna sig på exakt samma punkt samtidigt, hela tiden. Minsta avvikelse från samstämmigheterna, så går våra upplevelser isär och därmed har vi olika verkligheter.

Enligt ett föredrag jag såg på nätet för en tid sedan är det också så att hjärnan inte kan skilja på "verkliga" och "inbillade" upplevelser. Vi blir precis lika glada av "inbillad lycka" som av "verklig lycka". Båda dessa saker har exakt samma påverkan på vårt välbefinnande etc. (Med andra ord är det bara att sätta igång och fantisera ihop drömsemestern - det blir mycket enklare och billigare och ger känslomässigt samma utbyte som den ni köper svindyrt hos resebolaget. Jo, faktiskt.) Verkligheten är alltså en individuell upplevelse, och den behöver alltså inte ens vara något utanför oss själva.

En sak kan jag lova, och det är att flera av figurerna i min roman, Svart eld, var lika verkliga för mig som vilken människa som helst i min omgivning. Bifigurerna satte jag också ihop av personer jag träffat på ena eller andra sättet, men huvudpersonerna var helt och hållet fantasiprodukter. Jag minns inte riktigt när huvudpersonen Jarga tog sin slutliga form i mitt medvetande, men han växte alltså fram under några år. Sedan fanns han. Dvs han fanns för mig. Under väldigt många år lät jag inte någon människa läsa ett ord av det jag skrev - jag var rädd, skämdes, hade dåligt självförtroende, ville inte bli störd etc - och därmed fanns det ingen annan människa på jorden mer än jag som kände till gossen Jarga. Det var till slut en rätt egendomlig situation för mig, för jag visste verkligen allt om honom. Rentav mer än jag visste om någon annan människa eftersom jag med lätthet kunde hoppa in i hans skalle och kropp och se världen även genom hans ögon. Sedan kunde jag med samma lätthet hoppa ut igen och se honom med andras ögon också. Naturligtvis gällde samma sak med de andra bokfigurerna också, men Jarga var definitivt den mest genomarbetade och den jag levde längst med. Ni kan fråga mig vad som helst om honom, om vilken detalj som helst och om varje ögonblick av hans liv, och jag har ett svar. Jag var ambitiös med mina romanfigurer och skrev långa listor om dem, allt om deras älsklingsrätter och ovanor och skönhetsfläckar. Naturligtvis var allt påhitt, men när det gällde Jarga gick det till slut så snabbt att "hitta på" att det mer kändes som om jag beskrev någon som existerade oberoende av mig själv.

När jag svettats och stått stilla med romanskrället i alltför många år bestämde jag mig för att lägga ner projektet och satsa på något som verkade, tja, lättare att genomföra.

Men då gick det helt enkelt inte. Det fanns någon, eller kanske några, i den här boken som börjat leva och andas. Att lägga ner projektet var som att begå ett mord. Om jag brände manuset och sedan själv trillade av pinn, skulle de utplånas precis lika effektivt som János Kovács i Zilahys novell. Ja, ännu mer effektivt eftersom det inte ens skulle finnas någon novell som påminde om dem.

Så jag satt faktiskt i fällan. Boken måste ut, den måste läsas av andra, Jarga och de andra måste släppas ut ur det fängelse som jag isolerat dem i genom att hålla dem i min egen privata värld. Och faktum är att det mest var denna drivkraft som fick mig att jobba så hårt med boken att den sedan kom i publicerbart skick. Jag kunde bara inte ta risken att den inte skulle komma ut, så jag kämpade och slet som en galning med den. Och den kom ut. Nu existerar Jarga även för andra. Jag vet inte hur länge och i vilken utsträckning, men i någon mån ...

Men frågan jag fortfarande måste ställa mig, och som Zilahys novell ideligen påminner mig om, är: finns han då? Vad skiljer honom från andra, s k levande människor? Finns hans värld, finns hans känslor, finns hans tankar och minnen? De flesta människor jag känner till, har jag ju trots allt aldrig träffat i verkliga livet. Jag har bara hört om dem eller läst om dem eller sett dem på TV. Majoriteten av de människor jag känner till är faktiskt sådana. Och då har jag väl ändå ett ganska normalt antal släktingar och bekanta.

För övrigt är det väl inte bara jag som emellanåt upplevt frustrationen i att försöka kommunicera med en person som är så högt uppsatt/berömd/upptagen/whatever att det faktiskt inte har gått att prata med personen själv ifråga. All kommunikation går via andra instanser, sekreteraren, managern, adjutanten eller vad det nu kan vara. Till slut kan man få känslan av att man pratar med trollkarlen från Oz. Det kan vara rätt hämmande, särskilt i de fall då det går lite grus i kommunikationsmaskineriet. Och faktum är att personen ifråga faktiskt existerar lika lite för en som vilken fiktiv bokfigur som helst. Eller lika mycket.

Jag, som skriver fantasy lite av och till, gillar förstås inte argumentet från fantasy-motståndarna: "jag vill läsa om sådant som känns verkligt". Känns verkligt, OK. Men den mimetiska (verklighetshärmande) litteraturen är ju faktiskt lika falsk som fantasyn, om inte falskare. Fantasyn är ju s a s öppen med att allt är påhitt. Den mimetiska försöker få oss att tro att det Stockholm som skidlras på dess boksidor är det verkliga Stockholm. Det är det inte alls, även om varenda detalj i berättelsen verkar "stämma". Det är ändå en fiktiv skildring som skildras genom en författares filter, och personerna som kilar runt på hans stockholmsgator är precis lika osanna och uppdiktade som Jarga Vilihnemi och Frodo Bagger. Och för att hårdra det ännu längre: ingen av oss har alltså någonsin sett det verkliga Stockholm. Vi har bara sett vår egen upplevelse av Stockholm, det som våra egna sinnen och vår egen fantasi har berättat för oss. Sinnen är hur bedrägliga som helst. (Jag läste nyligen också att grodans ögon bara kan uppfatta fyra olika saker. Så fråga grodan hur världen ser ut ... och berätta sedan för den att den har fel!)

Så frågan är när något existerar och när det inte gör det. Vi har alla hört dilemmat om trädet som faller ute i skogen - hörs det när det faller? Finns ljudet, även om det inte finns något öra som kan ta emot tryckvågorna som går genom luften?

Själv har jag tinnitus, vilket innebär att jag ständigt hör en svärm syrsor i mitt högra öra. (Mer om den sorgliga historien vid något annat tillfälle.) Grejen är den att ingen, allraminst jag själv, kan tala om ifall detta ljud finns eller ej. Jag uppfattar det. Jag uppfattar ett ljud som sitter inne i mitt högra öra och jag tror därför att det är några av mina hörselceller i innerörat som är skadade likt nertrampade grässtrån och ligger och tjuter för jämnan. Men det kan faktiskt också vara en hallucination inne i min hjärna. Jag träffade en gång en kvinna som var stendöv på ena örat, men hon hade tinnitus där. Finns ljudet? Jag har nu vant mig så mycket vid tinnitusljudet att jag under långa stunder inte tänker på det, dvs jag hör det inte. Finns det även under de stunder jag inte är medveten om det? Jag lovar att om någon, under den perioden min tinnitus var en dånande orkan på 100 dB i min skalle och jag nästan dog av tortyren, hade kommit och påstått att jag bara "ljög" om min tinnitus, alternativt inbillade mig, hade jag gått till handgripligheter. Den fanns. Den finns fortfarande - okej. Inbillning eller ej, jag hör den. Men ett "riktigt" ljud, är det då vågor i luften eller är det en upplevelse i någons hjärna?

Detta illustrerar ju ganska väl det där påståendet om att det inte finns någon verklighet utan bara perceptioner. Fysikern i mig vrider sig lite och mumlar något om mätningsbarhet och upprepningsbara experiment. Alltså, en del saker kan vi ju kanske enas om - men det är farligt att påstå att bara det vi kan enas om existerar, att världen de facto inte innehåller något annat. Ingen mätapparat i världen kan hitta min tinnitus, i alla fall inte med dagens teknik.

Finns Jarga? Ja, eftersom jag har skapat honom och skrivit om honom. Kanske finns han huvudsakligen för mig, även om andra nu kan läsa åtminstone en avspegling av honom, men nog finns han. Jag har försökt rita hans porträtt många gånger. Det har inte gått så bra eftersom jag inte är någon utbildad eller vidare talangfull tecknare, men en gång fick jag till en blyertsteckning som var rätt OK. Jag "photoshoppade" den, och en dag ... ja, här är bilden. Den är inte superbra, men för mig var det en märklig upplevelse att äntligen möta just den där blicken på ett annat ställe än bara inne i mitt huvud. Detta är alltså en helt fiktiv person, ansiktet på bilden finns inte, och ändå är det väldigt bekant för mig. Ändå kunde jag kasta en blick på det och säga "ja, där är han". Och det märkliga är att flera av mina läsare, som också sett bilden, håller med mig. Ja, det är han. Hur kunde de få fram den här bilden i sina egna huvuden, när de bara hade min inte alltför utförliga, verbala beskrivning att gå efter?

Allt detta leder mig snart in på ett resonemang om Jesus, eftersom han nyligen gjorde sig aktuell för mig igen. Men jag tror att jag tar det senare.

Under tiden kan vi ju alla fundera på omöjligheten i Zilahys novell: hur en man som aldrig funnits kunde börja existera tack vare berättelsen om hur han upphörde att finnas till.