Hela svenska bloggvärlden kommenterar visst i dagarna stormen kring Liza Marklund och hennes bok "Gömda", som alltså visat sig inte vara fullt så dokumentär som den utgett sig för att vara. Så då kan väl jag hänga på och tycka till, jag med. Man vill ju vara inne - nej, allvarligt, jag har en åsikt.
Jag har inte läst "Gömda" och jag har inte läst Monika Antonssons bok, den som hävdar att "Gömda" till stor del är bluff. Däremot är det många som rekommenderat "Gömda" för mig och samtliga av dessa personer verkar ha varit övertygade om att det är en dokumentär skildring. Jag tog det också för givet. Jag tycker att ämnet kvinnomisshandel och flykt från kvinnomisshandlare är hemskt upprörande och otäckt. Just av den anledningen har jag väl inte sett någon anledning att plöja en bok som ändå bara skulle slagit in en öppen dörr i mitt fall.
De citat jag ser från boken verkar tala ett tydligt språk: detta är en sann historia och vissa detaljer och namn har ändrats av hänsyn till de inblandade.
Jag vet inte hur man kan tolka detta på annat vis än som en försäkran att detta är en dokumentär. Och en dokumentär som ändrar på sanningen långt mer än vad som är nödvändigt för att "ta hänsyn till de inblandade", är en bluff. Kort och gott.
Sedan vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag ser alla kommentarer som skrivs kring detta. "Jo, men kvinnomisshandel är en viktig fråga och därför må det vara hänt om man tänjer på sanningen i detta fall, boken belyste ändå problemet och det är väl huvudsaken." Verkligen? Ju viktigare en fråga är, desto viktigare är det väl också att man är sanningsenlig?
Eller, favoriten: "sss, alla andra ljuger ju så varför skulle man tro på detta?"
Jag har en viktig princip när jag uttalar mig på nätet eller i andra skriftliga sammanhang (eller varför inte muntliga): man ska inte ljuga. Förr eller senare blir man nämligen alltid påkommen och sedan har man förlorat all trovärdighet. Lögner trasslar man alltid in sig i, men sanningen är förhoppningsvis bara en, åtminstone ur den enskildes perspektiv. Ska man ljuga ska man göra det så tydligt att man inte blir missförstådd. Jag skriver fantasy; det är ljug från början till slut. Men som fantasyförfattare lurar man aldrig sin läsare, och därmed kan man slå sig för bröstet och säga att man i varje fall är helt ärlig. Ha ha, den salvan var go' att ge just nu.
Jag tycker att det är konstigt att det överhuvudtaget blir en debatt av sånt här. Ämnet är viktigt och det vimlar av lögnhalsar ändå och just precis därför är det av största vikt att man inte ljuger och bluffar. Detta är en fullkomlig självklarhet. Borde i alla fall vara det. Annars börjar det snart likna vissa elitidrotter, där man till slut får en så stark känsla att samtliga i toppskiktet dopar sig även om alla inte avslöjas, att man helt tappar intresset för prestationerna.
Jag återgår härmed till mina sagor.
2009-01-12
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det bästa sättet att minnas vad man sagt är att hålla sig till sanningen.
Huruvida "Gömda" är en sann historia eller inte har jag ingen aning om, det där får Liza och media sköta på egen hand. Men en sak är jag säker på; man får det rykte man förtjänar...
Du frågade om mobb på min blogg och bad mig svara här... Jag tycker att hela Marklundhistorian är märklig. Precis som du så har jag inte läst vare sig den ena eller den andra boken och gillar inte heller att bli placerad i ett kollektiv.
Jag är helt enkelt inte så förtjust i att se på när en människa jagas av en hel grupp med olika tillhyggen (argument menar jag nu...). Vi har sett det här förut, minns du Lars Danielsson och många fler. Jag gillar d et inte oavsett vad saken gäller.
Oftast är det inte så viktiga saker heller, dem bortser man lättare ifrån. Särskilt upprörande blir det om någon verkar ha ljugit - precis som om det vore något ovanligt. Snyggt och bra är det inte, men inget att jaga upp sig för.
Men nu kringgår du det jag klagade på i mitt senare inlägg - varför alla som dristar sig till att tycka något (negativt) plötsligt placeras i "mobben" som använder alla möjliga tillhyggen. Gör jag det? Jag tycker att det är fel att sälja en bok med falsk marknadsföring, att ljuga, och det är det jag skriver. Jagar jag upp mig? Rullar jag stackars lilla Liza i tjära och fjädrar? Knappast. Men i egenskap av tyckare i frågan buntas jag härmed ihop med alla andra tyckare och så kollar vi på slutsumman och tillskriver den kollektivt oss allihop.
Jag ser det som ett sundhetstecken att folk fortfarande reagerar på uppenbara lögner. Den dagen vi slutar med det är det illa. Då har vi gett upp.
Skicka en kommentar