"Varför fantasy? Skriv något viktigt istället!"

Häromkvällen såg jag "Amadeus" (Director's Cut) på TV. Det var allt bra många år sedan sist och jag var först lite tveksam till om jag skulle se om den. När jag på åttiotalet var tonåring och såg den två gånger i rad på bio tyckte jag nämligen att det var den bästa film jag någonsin sett. Och tårarna sprutade under den sorgliga begravningsscenen.
Som bekant brukar sådana upplevelser inte löna sig att försöka upprepa, för man blir ju oftast bara besviken. Men jag spelade in den och sneglade lite småslött på den medan jag fixade med disken i köket ... och så småningom satt jag där i alla fall i soffan och stirrade. Filmen tålde att ses om. Den var fortfarande infernaliskt bra, även om begravningen bara gjorde mig fuktig i ögonen den här gången.
Varför gillar jag den så mycket? Soundtracket är förstås suveränt. Jag var Mozart-fan redan innan jag föddes eftersom mamma brukade lyssna på den musiken när hon väntade mig. Scenografin och kostymeringen är också underbara.

Men det finns en annan sak som jag tycker höjer filmen, och det är att man avstod från att göra ytterligare en film-om-Mozarts-liv och istället utgick från en pjäs som är en ren skröna och inte låtsas vara annat. Fokus ligger sålunda inte på hur det egentligen gick till (det finns ju biografier för den som vill ha fakta, eller hur?) utan på ett mycket mer allmängiltigt tema: den begåvade medelmåttans makalösa beundran för och avund på det gudabenådade geniet. En känsla som jag tror att de flesta av oss egentligen känner igen, men oftast förnekar. Det är ju så fult på något vis. (Heja Nanne Grönwall som rättframt sjöng JAG ÄR SÅ AAAVUNDSJUK!) Och jag älskar berättelser som lyfter fram just de där förbjudna små känslorna. Temat i "Amadeus" är en höjdare - så många motstridiga känslor, så stort och så ynkligt på samma gång! Och så förbaskat mänskligt.
Oftast när recensioner beskriver en bok som "nödvändig" handlar det om händelser eller samhällsföreteelser som måste belysas: anorexia, incest, rasism, dold alkoholism och så vidare. Det är förstås väldigt viktigt. Men litteratur ska också få lov att tala om just de där små mänskliga svagheterna. De är ju också nödvändiga att belysa ibland, och var gör man det om inte i en fiktiv historia?

"Amadeus" hade inte blivit bättre om den utspelats i en påhittad värld med halvtaskig filmmusik och totalt okända karaktärer. Varför gå den omvägen när man redan hade Mozarts egen tid och musik som fond? Men det finns många andra saker som i mitt tycke mår bättre av att skildras i fantasyform än i en realistisk värld, där en massa faktagranskning lätt drar uppmärksamheten från väsentligheterna. Vad är "Macbeth" om inte fantasy, komplett med häxor och rubbet? Men även om spelplatsen påstås vara ett slott i Skottland är den i grunden oväsentlig och ska så vara. Pjäsen är inget historiskt dokument över Livet I Skottland Förr i Världen, utan en berättelse om makthunger och ont samvete. Slottet, dimman och häxornas kraxande förstärker just den upplevelsen, inte tvärtom. Men man kan rätt lätt byta ut kulisserna.

Från Amadeus till fantasy: jag har alltså lite svårt för den där definitionen som säger att fantasy ska ha ett visst syfte (att skildra en påhittad värld) och en viss handling (litet utvalt sällskap drar runt för att uppfylla en profetia och ta hand om en magisk mojäng). Nog för att jag gillar "Härskarringen" men jag behöver inte arton miljoner kopior på den.
Vidare påstår jag att jag skriver fantasy men jag tänker fördenskull inte underordna mig något slags regelverk som säger att jag måste ha kartor, profetior, trollkarlar, drakar, magiska prylar, föräldralösa bondpojkar och dessutom hålla mig till ett visst sidantal och en viss språkstil. Visst, det var faktiskt en föräldralös bondpojke med i "Svart eld". Jag sa inte att man inte får ha med ovanstående saker! Vad jag tycker är att man faktiskt får göra exakt vad man vill, och sedan får någon annan bekymra sig över genreetiketten.
Därför blir jag rätt irriterad på alla kommentarer om att folk "inte pratade sådär på den tiden" (vilken tid???) och annat trams som går ut på att om det står fantasy på boken ska den handla om DET HÄR och absolut inte DET DÄR. Lägg därtill alla verkliga idioter som överlägset fördömer en bok de inte har läst för att den sägs tillhöra en genre de inte heller har läst ...

For the record: jag skriver inte fantasy för att jag gillar att uppfinna främmande språk eller rita fiktiva kartor. Rättare sagt, jag tycker att sånt är jättetrist. Jag får allergiska reaktioner när jag läser berättelser skrivna på det där högtravande fantasyspråket, där alla svordomar är i stilen "vid ljusets gyllene svansrot!", alla underligheter är av karaktären "sällsamma" och språkstilen rent generellt verkar härstamma från 1920-talet.
Om man verkligen tycker att fantasy ska vara så, skriver jag inte fantasy. Då får man ge mina berättelser en annan etikett. Jag frigör mig inte från mimetikens tyranni för att strax försöka pressa mig in i en ännu trängre kostym. Nu uttryckte jag mig klart, vah?

Och alltså, jag gillar när berättelser tar upp sådana där små glömda saker som angår alla människor, oavsett tid och plats. Det skapar liksom en slags resonans i mig och det känns så himla mäktigt.

Andra bloggar om: författande, fantasy