En liten sill på villovägar

Bloggen har tagit en liten paus. Det bara blev så. Plötsligt kunde jag inte skriva längre. Det är ett ovanligt svårt fall av skrivkramp - och här skulle jag väl skriva att det var som att köra rätt in i väggen, men så är det inte alls. Snarare som att köra på en av de där spikraka vägarna som brukar skildras i en massa amerikanska filmer, och mitt därute i intet tar bensinen slut. Motorn hackar, hostar, stannar, och bilen rullar sakta ytterligare några meter och sedan är det verkligen stopp. Allt vi hör är vinden som sveper sanden över asfalten.

Jag borde kanske övergå till att göra film istället.

Jag vet inte varför det blev så, men med ens fick jag börja anstränga mig till och med för att kunna skriva brev. Alltså, jag fick anstränga mig. Skrivandet och jag är ju ungefär som havet och sillen annars. Men romanen tystnade, bloggen tystnade, den hemliga dagboken tystnade, breven blev en ansträngd uppförsbacke och jag ... ja, jag blev sittande där bakom ratten, stum och förvånad, medan sanden fortsatte att sila över vägen och så småningom följdes av en och annan rullande buske och dödens tystnad fortsatte att råda.

Det har varit ett fantastiskt vårväder och jag tog en kamera istället och gick ut i världen och tog lite kort. Sedan hade jag roligt när jag satt och fixade till dem i Photoshop; jag börjar bli bra på det verktyget nu efter alla dessa år. Överhuvudtaget har jag rätt roligt. Planterar blommor och sår fröer och fixar och donar. Men så var det detta med havet och sillen. Även en liten sill kan klara sig en stund uppe på torra land. Men den vill inte vara där, och till slut dör den ju.

Det är inte ens det att jag saknar saker att skriva om, tvärtom. Men jag verkar ha tappat bort verktygen. Meningarna formar sig inte längre snabbt i huvudet utan flyter bara omkring, om de inte direkt faller platta och döda till marken.

Men jag tänker att idag, nu jävlar alltså. Nu kliver jag ur bilen och knuffar den framför mig om jag måste, hela vägen bort till närmsta mack. Jag vill inte sitta här längre och torka ut. Jag vill tillbaka till mitt hav. Nu vill jag det! Så nu ska jag skriva igen, hur svårt det än känns. Jag ber om ursäkt om det verkar gå lite knackigt. Men vem vet, rätt som det är dyker det kanske upp en hjälte med reservdunk.