Åh, det hänger i luften

Det är ett spännande väder ute. Väldigt grått, väldigt mörkt. Ganska stilla. Regnet hänger i luften. Man anar att det snart bryter löst. Eller?

Jag tycker alltså att det är lite spännande. Sitter med öppet fönster och vill njuta av svalkan, eftersom det har varit obehagligt kvalmigt här ett tag. Men med svalkan kommer också fukten, och jag tycker inte att sånt är riktigt hemtrevligt.

Så här sitter man, hänger liksom. Allt står och väger. I min roman råder också en rysligt konstig stämning just nu. Jag kan inte för mitt liv avgöra om detta är bra eller dåligt. Det liknar en mardröm.

Jäpp, medan jag skriver detta vrider någon på kranen utanför fönstret. Fullt ös. Jag får stänga fönstret och försöka koncentrera mig på min mardröm lite till. Det är bara ett utkast, säger jag mig själv. Bara ett utkast, jag behöver inte bry mig om språket riktigt ännu. Men det är ju inte förrän jag gör det som jag vet om detta alls var värt att berätta. Kanske borde jag kasta allting och börja om med något nytt. Förresten behöver jag lite te.

Dessutom är det ett elände att försöka få ihop något hållbart när man blir avbruten av Verkliga Livet i var och varannan replik. Så man hejdar sig mitt i en mening, tar hand om det som nu skulle tas hand om och sedan återgår man till sin avbrutna replik. Vad var det jag skulle säga nu då?

Var gör vi av liket?