2009-08-15

Applådåska i Helsingborg

Nu har jag varit i Helsingborg och på konsert på Dunkers kulturhus. Det var en mycket rolig helg från början till slut, men som vanligt snopet kort.

Sydsvenskan hade en rätt bra skriven recension av lördagskvällens konsert. Artikelförfattaren är ironisk, eller det hoppas jag i alla fall, när han förklarar att publiken är "indelad i baslägren pop och klassiskt". Jaha, here we go again, alltså? Jag undrar vilket läger jag i så fall tillhör, och lite nyfiket undrar jag vad folk omkring mig tror? Vad jag ser ut att vara, där jag sitter i publiken?

Ett är säkert, och det är att jag i lördags bara ville se ett par pianisthänder när de flög fram över tangenterna. Jo, men det vill jag alltid, precis som att jag inte kan titta på en balettföreställning utan att stirra på dansarnas fötter. Det är lite yrkesskada, som man lite snobbigt brukar uttrycka det.
Därför hade jag nogsamt fixat mig en sittplats precis där man skulle se och höra som allra bäst. Precis där. Och allt skulle varit bra om jag inte råkat hamna bakom en kille med norra Europas största huvud. Eller ja, han såg väl egentligen normal ut, men han var hemskt effektiv på att skymma bort de där pianisthänderna. Då hade han inte ens mikrofonfrilla. Men alltnog, jag fick sitta som en vindrutetorkare bakom honom och önska att jag haft en lite längre hals.



Dessutom var detta en mycket varm dag. Jag hade haft en underbar biltur ner längs kusten tillsammans med M. Vi åt picknick vid Snapparp, mitt på en härlig sandstrand som mystiskt nog INTE var proppad med folk. Skulle ha badat om det funnits tid till det, men det gjorde det ju inte. Det fanns betydligt mer nyckelpigor än människor på den stranden. Förresten kan jag berätta att nyckelpigor inte bara är söta, de bits också. Och de passar absolut inte i tonfisksallad.

Men riktigt på konserthumör var jag faktiskt inte. Vädret var för vackert, havet för blått, vindarna för semesterljumma. På sydsidan Hallandsåsen började molnen skocka sig, och när vi rullade in i Helsingborg mullrade åskan. Men det kom inget skyfall, alla festfrisyrer klarade sig denna kväll. Jag fick släpa runt på min gamla fula regnjacka helt i onödan.
Partyt började, som sig bör, dessutom långt före konserten. Vi var ett större gäng som åt glass och så småningom hamnade på en restaurang, där maten var så god och sällskapet så trevligt att vi missade den där konsertintroduktionen som vi faktiskt bespetsat oss på. Restaurangportionerna i Helsingborg är gigantiska. Men vi kom i alla fall till själva konserten i tid. Och trots sommarvädret, trots att man av någon skum anledning stängt alla fönsterluckor mot Sundet, dök den rätta konsertstämningen faktiskt upp i alldeles lagom tid.
Dunkers kulturhus är mycket fint, och ser sådär uttalat kulturellt ut. Man förstår att det finns en del folk som är mer eller mindre bosatta där. Men med stängda luckor kändes konsertsalen lite klaustrofobisk, kvav.

Men det var såklart mer "Liedermässigt". Mer finkulturellt om man så vill. (Ack, detta jäkla ord!) Lieder blev det i alla fall i långa banor, och det var ett mycket väl sammansatt program.

Men det började alltså med Månskenssonaten. Det var en knockout. Det var den jag längtat allra mest efter att höra, och med lite vindrutetorkarteknik kunde man alltså se det hela också ... Första satsen mer fjäderlätt och mjuk än jag någonsin hört den tidigare, andra satsen exakt och saklig, ett lagom uppväckande ur den romantiska slummern, och tredje satsen som ett virtuost fyrverkeri. Blixt och dunder! Det är nästan orättvist att kalla den Månskenssonaten.
Denna sonat, världens kanske mest berömda jämte Appassionata, är tillägnad en viss grevinnan Guilietta Guicciardi. Jag undrar vem hon var. De kanske berättade något i den här konsertintroduktionen som jag alltså missade, eftersom jag då var alltför upptagen av en utsökt carpaccio med pinjenötter. Alltnog, kanske var den där grevinnan en ombytlig dam, därav sonatens eftertryckliga humörväxlingar.

Här är jag i alla fall inte ense med Sydsvenskans recensent, som menade att Pers tolkning "tog sig stora friheter gentemot originalet" och hade "en nästan övertydlig dramatisering". Jag håller inte med alls, men det är uppenbarligen en fråga om tycke och smak. Efter att ha dragit runt på YouTube och avlyssnat den ena versionen efter den andra tycker jag ändå att mitt spontana intryck från i lördags står sig: det är ingen hastighetstävling. Man kan stressa över tredje satsen. Det låter kanske väldigt briljant, men det blir samtidigt utslätat som en skidbacke utan ett enda gupp. Sedan kan man föralldel överdriva dramatiken också, allt med hänvisning till att Beethoven var en temperamentsfull kille och att man helst ska slakta pianot och välta stolen för att få rätta schwunget i anslaget. Nej, jag tyckte att Per hade hittat den rätta medelvägen, att det inte alls blev överdramatiskt.

Men så är han ju bäst också. Eller bland de bästa. Jag får det inte till annat - jag kunde efteråt fullt ärligt säga till honom att det var den bästa Månskenssonat jag hittills hört. Det är roligt när man kan säga så till en pianist, när det bästa inte alltid är något man får se i en satellitutsändning från andra sidan planeten eller höra i en knastrig inspelning från forna tider - om man har tur. Sedan finns det förstås alltid en speciell magi i ett liveframträdande, det medges. Flygeln i Dunkers konsertsal är dessutom en av de vackraste jag sett. (Ser de inte alltid likadana ut? Jo ... men ändå inte. Det beror kanske på den omgivande miljön också ...)

Ni som inte var där kan inte heller hitta detta framträdande på nätet på något vettig format, men jag har hittat en inspelning som jag menar ligger rätt nära Pers framställning. Varsågoda, den här killen kan definitivt också sina saker:




Efter Månskenssonaten fanns det egentligen bara en sak jag ville höra, och det var Månskenssonaten igen ... Men det fick man inte.

Så småningom blev det extranummer och efteråt ville jag få en skiva signerad av Per. Det skulle bli en present till någon, så jag ville absolut ha den där autografen. Men artisterna behövde äta kvällsmat först, och ledet med autografsugna vid disken tunnades snabbt ut. Till slut stod jag ensam kvar och hummade på "De Sista Entusiasterna". Mitt sällskap trampade otåligt omkring en bit därifrån.

Så småningom kom Per plus rockstjärna, jag fick mina fina dedikationer och flydde fältet medan tonårsuppvaktningen stämde upp i allsång till rockstjärnans ära. När vi kommit ut, tumlade några tjejer ut bredvid oss - skrikande och skrattande av glädje, och föll varandra om halsen.

Sådana syner ser man kanske inte var dag just vid Dunkers kulturhus. Och här skulle jag kanske kunnat komma med några överseende, överlägsna skrockanden, om det inte vore för den lilla detaljen att jag själv gjorde något liknande bara ett par timmar tidigare.

Vi skulle ju ge Per en present den här gången. En som tycktes vara som gjord för honom, som bara ropade på att bli gedd. Alltså lyckades jag ordna fram den med en del trixande, och sedan terroriserade jag mitt sällskap, hela vägen från Bohuslän och fram till Dunkers' trappa med ängsliga tillrop som "Akta! Försiktigt, buckla inte till den! Aaah!"
För säkerhets skull sa jag till mitt sällskap, alldeles innan vi klev in, att om vi inte fick tillfälle att överlämna denna present ordentligt och personligen, skulle jag ta hem den igen. Sådana här saker vill man inte fuska bort. (Jag kunde liksom inte föreställa mig att jag skulle trycka presenten i handen på någon vaktmästare och säga "äh, kan du ge den här till Per Tengstrand om du ser honom?" Det blir lite väl oromantiskt.) Så det var mycket ståhej kring några teckningar ... men så fort vi kom in på Dunkers såg vi en välkänd silhuett i andra änden av korridoren.
Ja, vad gör man då? Fortsätter att skrida fram med värdig min, eftersom man är så vuxen och definitivt aldrig skulle ränna efter någon idol med upphetsade tjut ...? Eller ökar tempot och går till attack?

Nåja, vi sjöng inte - var du väldigt glad för det, Per - och vi föll inte ihop i en fnissande hög efteråt. Men jag slapp åka hem med mina teckningar och pianisten såg faktiskt rätt glad ut, om än lite överrumplad. En stund senare rev han alltså av världens finaste Månskenssonat för oss. Och efter detta kunde vi avsluta kvällen med drinkar på Helsingborgs väldigt tjusiga strandpromenad, och dagen kändes fullkomligt genomlyckad.

För min del tog det inte ens slut där. Jag satt med på en Masterclass dagen därpå och fick lära mig ännu mer om Beethoven och höra många takter ur en sonat som jag så småningom tänker höra i sin helhet. Den här gången var vi få i publiken och fönsterluckorna stod öppna mot en vacker sommardag, och pianisten hade bytt kostymen mot en New Jersey Devils-tröja, men plinket var fortfarande bäst i världen. Vi fick veta att man på Beethovens tid inte alls hade något emot att applådera mellan satserna i en sonat. Beethoven förväntade sig uppenbarligen att man skulle göra detta, för ibland kom hans "grandiosa finaler" inte alls i sista satsen. Månskenssonaten är visserligen exemplarisk för moderna, kultiverade lyssnare, eftersom de första satserna enbart inbjuder till tystnad, men det är annorlunda med t ex Kejsarkonserten.

Okej, förhoppningsvis kommer jag att sitta i publiken någon gång i framtiden när han spelar den. Och ska jag minsann applådera.

3 kommentarer:

majsan sa...

Härligt att få dagen berättad ur ditt perspektiv och med din stora kunskap om de klassiska verken.
Ska komma till att skriva ner min helg också om så bara för mig.
Undrar varför det tar över en vecka att formulera orden.
Jag går ju igenom mycket av det när jag bearbetar mina bilder.

Men ett härligt möte var de två damer som satt bredvid mig på konserten. Inte undre pensionärsåldern, de tyckte så mycket om det hela, en hade sett Jesus Christ Superstar tre gånger och den andra gjorde tummen upp för A sad Bouquet.

Anonym sa...

Månskenssonaten och Ave Maria är mina bestående minnen av kvällen (förutom sällskapet, förstås). Båda var av det slag som bäst - kanske bara? - upplevs live. Där och då var de magiska.
/Yvonne

Urban sa...

Jag har läst någonstans att "Månskenssonaten" skrevs till en pianoelev som Beethoven var olyckligt kär i. Därav vemodet. Men engelska wikipedia vet säkert mer om det än jag.

I dagens bt-essä (ej på nätet, åtminstone inte än) kan man f ö läsa att den store B under en av sina stora konserter blev så förbannad att han slog sönder sex strängar på sitt nya piano! Känslosam var ordet sa Bull.

U.J.