Alltså, jag minns hur det var med vitlök när jag växte upp, på 70- och 80-talen alltså. Den fanns på pizzerior och kinarestauranger, i den där riktigt, riktigt goda maten alltså. Och de riktigt duktiga matskribenterna kunde ju liksom inte förneka dessa existens heller, de kom ju där med sin underbara matkultur importerad från Frankrike och medelhavsländerna och andra exotiska ställen. Klart att det behövdes vitlök då ...
Men! Det fanns lite panik i recepten. En halv klyfta vitlök, kanske en hel om man var ärkedjärv, och sedan kom en uppsjö skärrade råd om hur man gjorde för att maskera lukten. Massor med hackad persilja! Käka rå persilja hela dagen efter! Skala inte klyftorna!
Och den äldre generationen - dvs den före mig - pratade med låga, fnittrande röster om vitlök och vitlöksdoft, ungefär som om det varit porr. Ett inte helt anständigt ord, alltså, och en minst sagt suspekt ingrediens i hederlig matlagning. De i min ålder var i och för sig inte mycket bättre, och bussen ut till stans invandrartäta område hade förstås det unket rasistiska öknamnet Vitlöksexpressen.
Jo, men jag minns ju hur vitlöken stank. Det var hemskt att befinna sig i närheten av någon som käkat det när man inte gjort det själv, man kunde må illa av doften till slut. Jag minns det faktiskt! Ändå tillhörde jag ju de där som verkligen älskade vitlök och tidigt introducerades för läckerheter som äkta italiensk salami och Oxfilé Provencale. När jag var student hade vi middagar där det givetvis, lite obetänksamt, stoppades vitlök i maten och sedan utbröt paniken när vi insåg att vi ju tänkt gå ut och dansa efteråt.
Sedan hände något. Jag vet inte exakt när, men det var väl när 90-talet började eller så. Plötsligt blev det där med "ev. en halv vitlöksklyfta" en betydligt större lustighet än Vitlöksexpressen. Folk i min ålder, och yngre, reagerar inte ett dugg på den där omtalade lukten. Minst tre rejäla klyftor behövs i köttfärsröran, annars smakar den ju ingenting. Själv har jag inte besvärats av den s k stanken på många år nu. Jag tycker bara att det luktar gott, jag. Något måste ha hänt med vitlöken, helt enkelt - eller också med mig.
Och min omgivning säger inte heller något, antingen för att de är som jag eller också för att de är väldigt taktfulla.
2009-08-29
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror att dofthysterin egentligen handlade om att man hade träffat på någon som hade ätit rå vitlök, plus det att rå vitlök i sig har en stark. Tillagad vitlök har aldrig luktat och kommer aldrig lukta. Jag har ätit vitlöksmat så länge jag kan minnas. Testa förresten en vitlöksklyfta (eller två) och gärna en skvätt grädde i den stuvade spenaten nästa gång. Kalasgott.
Jag kan faktiskt knappt tänka mig att äta spenat utan vitlök längre. Jag fräser två pressade klyftor i olja och sedan lägger jag i en jättehög spenatblad och steker en stund. Det är, anser jag, det allra bästa sättet att anrätta spenat på.
Skicka en kommentar