Pladdertekniken

Det finns en viss berättarteknik som blivit väldigt populär under senare år, i synnerhet - eller nästan enbart, förresten - hos kvinnliga författare.

(Ni vet, det finns författare och så finns det kvinnliga författare. Gud vad jag retar mig på den där retoriken.)

Jag kallar detta pladdertekniken. Man babblar på lite planlöst sådär, och i virrvarret kan det, om det är en bra författare, plötsligt dyka upp ett sensationellt avslöjande. Som läsare rycker man till och tänker "vaah?" och sedan läser man nyfiket vidare. Lite senare kommer anmärkningen igen, nu lite förtydligande. Och så håller det på, så att man vid berättelsens slut (förhoppningsvis) har fått hela sanningen uppenbarad för sig.

Det är ju bra, ju. Om det görs skickligt, alltså. Jag tycker att det är jätteroligt om jag vid berättelsens slut har fått en helt annan historia serverad än den det från början tycktes vara. Jag tycker att det är jätteroligt när berättelser inte är kronologiska utan far omkring lite hursomhelst och när det hela får mer karaktär av ett pusselläggande än ett helt rakt berättande.

Fantastikgenren är tyvärr helt rudis på det här. Där är det traditionellt sett så rakt berättat att reaktionen hos läsarna kan bli lite lustig om man försöker sig på lite nya grepp. "Vad håller du på med?", ungefär. Låt oss förbanna Tolkien ännu en gång. Det är hans fel, det slår jag vad om. "Härskarringen" är ju rak som en laserstråle, inga klurigheter här inte. Dessutom är den väldigt lång. När man tagit farväl vid de Grå Hamnarna ännu en gång är man så hjärntvättad att Toni Morrison och Gerda Antti blir rena chocken.

Nej, nu ska jag inte vara spydig. Jag tycker alltså att pladdertekniken är rolig. Dock kan den utföras mindre snyggt. Värst blir det när författaren (den kvinnliga!) ska försöka göra sig lite extra feminin med det här. Vi är ju såna, vi kvinnor. Sägs det. Det anses nog kvinnligt och mjukt att vara sådär oprecis. Men jag kan alltså bli lite trött av det hela. Jag tror på målmedvetenhet, även när man använder pladdertekniken för att väcka intresset.

Just nu försöker jag komma på hur man gör det här på ett bra sätt. Jag har lite problem med den text jag själv skriver, där ämnet är sådant att jag kanske helst borde välja den ultimat hårdkokta stilen istället. Ett grepp jag försökte tillämpa i "Svart eld" var att låta texten så att säga bli rädd för ämnet när det blev för otäckt. I de värsta våldsscenerna blev mitt berättande väldigt sakligt och avskalat, som om berättaren blivit bedövad av gräsligheterna som utspelade sig och därför tvingades stänga av känslorna för en stund.

Vete 17 om jag lyckades. Tror inte att någon annan märkte något, i alla fall. Och nu sitter jag här med pladderteknik i berättande text och även dialoger. Det finns dialoger som bara inte fungerar om man återger dem rakt av.

Kan man pladdra sig genom ett mord? Kan jag pladdra mig genom en hel bok utan att det blir ... pladdrigt? Vi får se. Poängen är nämligen att huvudpersonen, Ulven, är en mycket kluven personlighet. Jag vill hitta ett sätt att återge hans olika personligheter genom att ändra berättartekniken efter dem.

Skriva blogginlägg utan att pladdra klarar jag uppenbarligen inte, i alla fall. Men nu får ni stå ut med spontana och oredigerade blogginlägg ett slag. Jag pratar väl ändå mest för mig själv?