Endast barnen kommer till himmelriket

Kära blogg. Nu har det varit lite tyst här igen. Jag har inte haft så mycket att berätta. Eller ... äsch, jag är dålig på att ljuga.

Om jag varit bra på det skulle jag nu ha berättat att jag författar som sjuttsingen och att det går så bra att jag är totalt uppslukad av det, hinner tyvärr inte blogga. Och det skulle ha sett både trovärdigt och avundsvärt ut. Image är viktigt i en seriös blogg.

Så jag har mycket att berätta? Öh, ja, jag har alltid mycket att berätta. Det är bara det att jag inte riktigt vet hur just nu. Helsingborg var lätt, det var ju en händelse, och jag visste redan när jag åkte dit att jag skulle skriva om det. Där surrar författaren igång i mig redan på plats. Jag var igång direkt efter konserten, åtminstone i huvudet.

Men det är inte alltid händelser man vill beskriva. Det finns mycket annat att begrunda här i livet. Och som kronan på verket har jag en roman, fylld med händelser och begrundanden om sådant som faktiskt aldrig har hänt någon annanstans än i mitt röriga huvud.

Sanningen är alltså att jag har lite svårt för att skriva just nu. Författar som sjuttsingen, jodå, men det går inte bra. Till slut blev jag desperat och började skissa istället för att skriva. Typ "här ska det och det hända". Men - det händer inte. Det är scenanvisningar, utkast, ett sätt att få det hela på pränt utan att ens försöka vara litterär. På så vis kan man få det hela att gå framåt - på ett sätt. Det är alltid bra att ha en skriven text att jobba med, brukar jag säga. Det svåraste är när det inte finns något nedskrivet alls, när allt bara är ett jolmigt blurr i skallen (långt inne, dolt bakom några dammiga arkivskåp och några överblivna färgpytsar). Nu börjar det dessutom växa mossa på det hela, näringsbrist kantänka.

Men på ett annat sätt går det ju nästan bakåt. Jag tittar på kluddet jag lyckats rafsa ner och häpnar över hur förfärligt dåligt det är. Kan jag vara så kass? Är jag inte bättre? Som att sätta sig vid pianot och klånka på tangenterna tills ljudet börjar bli riktigt irriterande. Sådant leder ju sällan till en önskan att sätta sig där igen och åstadkomma MUSIK.

På tal om musik gillar jag alltså Per Tengstrands Beethovenblogg. Det har jag ju redan nämnt. Det torde ha framgått ganska tydligt. Jag skulle kanske förklara varför, nu när jag ändå sitter här och försöker lösa upp min skrivkramp, den som förvandlades till skrivstumhet. Jo, jag är ju så förtjust i diskussioner om skrivteknik. Jag älskar skriv- och berättarteknik. Det finns ingen gräns för hur detaljerad jag kan bli när jag verkligen får gräva ner mig i ämnet. Minsta skiljetecken ges en särskild betydelse, jag ser dubbla bottnar och meningar i allt, allt, allt. Det är en slags besatthet, men den är ganska skön och känns inte särskilt osund heller. Det är bara så roligt att gå till botten med något också någon gång.

Nämnda blogg handlar alltså inte om skrivteknik, utan om musik. Och Beethoven till på köpet, honom kan jag verkligen inte mycket om. Det är det som är finessen. Inte riktigt mitt område, men ett näraliggande. Det är ett annat formspråk, men i grunden samma mekanismer. Man får dels ta del av hur en nutida uttolkare jobbar med musiken, dels av hur kompositören, sedan länge avliden, möjligen tänkte och resonerade när han skapade den.

Det är ju skitkul, ju. I synnerhet som jag är alltså är en lekman på det området och därför kan tillåta mig att ställa världens dummaste frågor och sitta med barnsligt runda ögon och gapande mun.

Ärligt talat skulle jag inte kunna göra så med en annan författare. Jag kan inte - symboliskt sett alltså - sätta mig i knäet på en annan författare och med bävande röst viska "men hur gör du? Hur tänker du?" Jag skulle ju känna mig jättelöjlig. Jag tar del av det andra skriver och tänker ibland "åh vad bra!" och ibland "åh vad dåligt!" och sedan försöker jag lista ut varför jag tyckte si och så och lära mig något av detta. Men jag kan alltså inte nalkas det hela som ett nyfiket barn, utan förutsättningar. (Önskar här att jag kunde antyda att det beror på att jag är för driven, för bra på att skriva själv. Men, se ovan.)

Jag vill faktiskt rekommendera detta till er alla - det är roligt att få vara som ett barn ibland. Roligt att få fördjupa sig i ett ämne som inte är ens "eget" utan bara nästan. Men ... jag inser också att man inte kan skoja runt med sådant för jämnan heller.

Någon gång måste man gå hem också, och handskas med sin egen värld. Den känns dessvärre lite mindre förlåtande just nu. Mina barnsliga utkast ser varken särskilt charmiga eller särskilt nyskapande ut.