Idag blir jag återigen upprörd när jag kikar i tidningen. Och glöm nu allt om kultur, nu ska jag ägna min blogg åt energifrågor ett slag. Det är så väldigt viktigt. Jag tänker skriva detta i ett svep utan att försöka vara litterärt putsad, det hinner jag inte med.
I Aftonbladet påstår alltså Robert Collin att tesen om att bensinbilen snart är helt ute är påståenden som grundas "antingen på okunnighet eller så handlar det om religiöst fundamentalistiska partsinlagor."
Jaha. Och sedan skriver han vidare om "miljöbilar" och när artikeln är slut inser jag att här finns ännu en som aldrig hört talas om biogas. Det är ju ganska illa. Att döma av alla mer eller mindre intelligenta kommentarer som finns till artikeln vimlar det av människor som inte har minsta koll på biogas och biogasdrift.
Okunnighet, skriver Collin. Du sa det.
Alltså, min bil är en gasbil, eller rättare sagt en hybridbil. Har en halv tank bensin som endast används vid start, och en halv tank gas som kan fyllas med antingen biogas eller också naturgas. Det senare är det man utvinner ur naturgasfyndigheter, görs mycket i Norge förresten. Det förstnämnda är det som bildas överallt där organiskt material förmultnar. I tarmen på djur, på soptippar, komposter osv osv. Det är den gasen man eldar upp eller oftast låter gå rätt ut i atmosfären när gödsel "brinner".
Om min bil hade ersatt bensindelen med el, hade den varit en perfekt miljöbil. Nu är den i alla fall ganska bra. Dess största nackdel är att man måste tanka ofta eftersom man alltså bara har en "halv tank" så att säga. En nackdel med att tanka biogas är att man måste ha tillgång till biogaspumpar. Sådana finns minsann inte överallt ... beroende på att det inte finns så många biogasbilar. Det finns inte så stor efterfrågan på sådana, beroende på att det inte är så lätt att hitta tankställen, nämligen.
Ni hänger med? Moment 22, kallas detta. Och det är en otroligt frustrerande situation som faktiskt bara blir värre av etanolkampanjen. Vad ska vi med etanol till när det finns biogas? Ja, jag vet att det är lättare att konvertera till etanoldrift, och lättare att bygga om tankstationer till etanolpumpar, än det är att bygga biogaspumpar. Det är ju en helt annan teknik, man kan inte använda befintliga pumpar och tankar.
Men det är precis lika lätt att tanka gas som att tanka bensin. Det går lika fort, är lika enkelt. Hittills har det också varit billigare. Och bilen är ju en vanlig bil i övrigt, det är absolut ingen skillnad.
Den stora skillnaden är att man bidrar till växthuseffekten på ett negativt sätt varje gång man kör sin bensinbil. Det är tvärtom med biogasbilen. Faktiskt - det är inte bara en nollsumma, det är en plussumma. Biogas som fått gå genom en motor ger nämligen mindre utsläpp i atmosfären än "obrukad" biogas, den som bara sipprar rätt upp i luften om vi inte tar vara på den. Man gör alltså mer för miljön om man kör en biogasmotor än om man inte kör någon motor alls. På sätt och vis, i alla fall.
Den här gasen kan man alltså hämta på varenda soptipp och reningsverk, i varenda lagård. Här finns en motion till riksdagen angående biogas. Ni har inte hört talas om den, va? Nä, precis. Ibland undrar jag om det är någon som lägger locket på i den här frågan - tolka det bokstavligt om ni vill, hähä.
Biogas bidrar alltså i hög grad till växthuseffekten. Om vi inte bensingasar fram den kommer vi alltså åtminstone att prutta fram den. Naturligtvis blir detta värre ju fler vi är på jorden. Och medan vi och alla andra djur framställer biogas för glatta livet, kör vi bilar på bensin för att göra saken ännu lite värre. Istället hade vi kunnat använda biogasen i alla våra bilar och då slagit två flugor i en smäll.
Brunnen gödsel är också, som bekant, bättre gödsel än obrunnen. Ytterligare en fördel.
Luktar en bil som går på biogas? Typ, skit? Nej, inte ett dugg. Så här sitter vi på vårt skitberg och snackar om bensin och etanol och problemet med sopor och avfall. Om jag bara kunde fatta varför. Varför händer så himla lite? Varför är det så få som vet något? Det är bittert om världen går under. Det är extra bittert om man dessutom känner att det är i onödan, att det faktiskt finns en lösning som är riktigt, riktigt lovande och som löser mer än ett problem.
Konspirationsteoretikern inom mig undrar ibland om det verkligen finns en lömsk lobby någonstans som motarbetar de här idéerna.
Om man istället tror på elbilen som framtid, vill jag också påpeka att biogas även kan driva elverk. Förstås. Och det enda verkligt hållbara argumentet jag hittills hört mot biogasbilarna är fortfarande detta:
Det finns så få biogaspumpar. För det finns så få bilar. För det finns ingen efterfrågan på dem.
Varför inte? För att 90% av svenska folket fortfarande tror att "miljöbil = etanolbil"? Och för att man riskerar att kallas "religiös fundamentalist" om man visar på andra, och bra alternativ till etanol och bensin?
(Fotnot: mer i ämnet finns att läsa här. Notera att artikeln tyvärr skrevs förra året, och sedan dess har det väl inte hänt så himla mycket ...)
2009-08-04
2009-07-23
Nollkoll och bristande logik
Som en dramatisk, för att inte säga löjeväckande kontrast till tidigare finkulturella inlägg ska jag härmed kommentera nyheten om Hultsfredsfestivalens utannonserade nedläggning. Det blir ologiskt och bra.
När alla ska förklara varför Hultsfredsfestivalen gått dåligt på senare år menar alla experter att man inte bokar rätt artister. Och så räknas "skräpet" upp, de som faktiskt bokats,(jag känner igen en hel del namn) och så nämns istället de som borde bokats för att de är så jävla bra (jag känner dessvärre inte igen ett enda namn).
Aha. Skillnaden mellan bra och dåligt är alltså att jag känner till det som är dåligt men har superdålig koll på det som verkligen är bra. Så vill ni veta om en artist är bra är det bara att fråga mig - ser jag ut som ett levande frågetecken är h*n säkert toppen. Dvs ni stackars artister som blivit omnämnda av mig kan gå och dränka er, det är kört.
Eller också beror det på att det är hårdrockartister man pratar om och där är jag helt ute i dimman. Jag hör alltså en och annan låt, men jag vadar inte särskilt djupt i metalträsket. Det där sista skulle jag inte ha skrivit, eftersom fantasyfantaster verkar vara ganska rejält insnöade på just metal. (Fast de säger ju inte metal själva utan delar upp det hela i femtiotvå olika undergenrer samt hånskrattar åt stackare som mig som bara säger "hårdrock" med ett fånigt, nollställt leende.)
Så här är det: för ett antal år sedan, när jag var lite yngre, förknippade jag Hultan rätt mycket med hårdrock. Detta utan att ha varit där. Jag har aldrig varit där. Jag är rudis på rockfestivaler, faktiskt. Den enda jag varit på är Way Out West i Slottsskogen 2007. Det var å andra sidan hur kul som helst. Att jag hamnade där berodde enbart på att Leari (i The Ark) hade sagt "jamen klart att du ska komma" ...
Hrrm. Nu står jag inför ett moraliskt dilemma. Antingen kör jag larviga fans-modellen och låter meningen stå precis som den är - den är ju faktiskt helt sann - så att alla kan dra sina avundsjuka slutsatser och jag tycks vara sketahipp, eller också lägger jag till resten av storyn, fast det verkligen inte ser lika bra ut: det var verkligen inte just hans kommentar som fick dit mig, för det fanns ju andra där också ... Och Lasse själv glömde garanterat sitt uttalande högst två minuter efter att han kommit med det. Men det där såg alltså inte lika flashigt ut så glöm det här stycket. Jag lät alltså Lasse övertala mig att komma till WOW, så säger vi, och jag hade jättekul. Det var ingen billig tillställning, men den var helt OK alltså.
Fast familjen därhemma blev visst lite förfärad. Delar av festivalen sändes i webb-TV, och medan jag stod vid ena scenen och väntade på helcoola Erykah Badu (hon var verkligen bra, fast hon kom igång 40 minuter sent pga något tekniskt strul) höll Juliette Lewis igång som f-n på en annan scen och det var det som sändes. Familjen framför datorn stirrade med runda ögon på spektaklet och höll för öronen och dottern sa sorgset "Stackars mamma!" De trodde att det var hos Juliette jag stod. Nä, det räckte med att befinna sig 200 meter därifrån, om man så säger.
Så jag har visst varit på (en) rockfestival och det var visst skojigt. Efter Erykah kom The Ark och då började det spöregna så man fick sådan där festivalmässig lera på benen också och överhuvudtaget blev ganska festivalmässigt dyblöt. Man fick inte lov att använda paraply och det kan man ju i och för sig förstå. Jag stod längst fram och vinkade till Lasse i hopp om att han skulle bli jätteglad över att se mig igen, jag var ju också leri' då. (Det där sista var ett skämt.) Tjejen bredvid mig ägnade sig åt halvmeterhöga jämfotahopp genom hela konserten och killen bakom mig skulle retas med sitt sällskap och stönade "fy faan alltså va bögigt!" med jämna mellanrum tills man blev rätt full i skratt. Ola viftade med en sjal som det lossnade tussar ur, och dessa omhändertogs sedan ömt av trogna fans. Femtontusen personer vrålade med i "The Worrying Kind" så att det borde hörts bort till Mölndal. Och sedan kom Teddybears STHLM och de hade ett sjujäkla ös de också och sedan kom Kanye West men då smet jag hem. Inget fuktigt tält på någon sunkig campingplats här inte. Jag tror att det ska mycket till innan jag börjar campa på festivaler. Är jag för gammal och bekväm? Ja, troligen. Jag tycker bara om att campa om jag är ute i vildmarken och inte har vare sig tältgrannar eller hus inom synhåll.
Jaha, jag hoppas att jag hinner med fler rockfestivaler i mitt liv även om jag inte tror att det blir något Way Out West just i år ... men samtidigt kan jag inte säga att jag jublar vid tanken på blöta regnjackor, bajamajaköer och knuffar och trängsel. Det är kanske lite pittoreskt, men det blir inte mer lockande med åren.
Men nu var det ju Hultsfred jag skulle kommentera. Varför har det gått dåligt under senare år? Artistbokningarna har ju redan nämnts. Sedan är det kanske helt enkelt så att det blivit för mycket konkurrens. Det har kanske blivit en överetablering av rockfestivaler, vars skillnader sinsemellan inte är större än variationen på en genomsnittlig pizzameny. Hultan hade kanske tjänat på att odla en mer uttalad hårdrocksprofil, men vad vet jag?
Det är kanske inte meningen att sådana här festivaler ska leva i evighet heller, även om Roskilde fortfarande stretar på efter alla dessa år. Fast arrangörerna för Hultan tröstar ju oss med att de tänker köra nästa år också fast de lägger ner.
Okej, jag begriper inte riktigt det här, men vi säger väl så då.
När alla ska förklara varför Hultsfredsfestivalen gått dåligt på senare år menar alla experter att man inte bokar rätt artister. Och så räknas "skräpet" upp, de som faktiskt bokats,(jag känner igen en hel del namn) och så nämns istället de som borde bokats för att de är så jävla bra (jag känner dessvärre inte igen ett enda namn).
Aha. Skillnaden mellan bra och dåligt är alltså att jag känner till det som är dåligt men har superdålig koll på det som verkligen är bra. Så vill ni veta om en artist är bra är det bara att fråga mig - ser jag ut som ett levande frågetecken är h*n säkert toppen. Dvs ni stackars artister som blivit omnämnda av mig kan gå och dränka er, det är kört.
Eller också beror det på att det är hårdrockartister man pratar om och där är jag helt ute i dimman. Jag hör alltså en och annan låt, men jag vadar inte särskilt djupt i metalträsket. Det där sista skulle jag inte ha skrivit, eftersom fantasyfantaster verkar vara ganska rejält insnöade på just metal. (Fast de säger ju inte metal själva utan delar upp det hela i femtiotvå olika undergenrer samt hånskrattar åt stackare som mig som bara säger "hårdrock" med ett fånigt, nollställt leende.)
Så här är det: för ett antal år sedan, när jag var lite yngre, förknippade jag Hultan rätt mycket med hårdrock. Detta utan att ha varit där. Jag har aldrig varit där. Jag är rudis på rockfestivaler, faktiskt. Den enda jag varit på är Way Out West i Slottsskogen 2007. Det var å andra sidan hur kul som helst. Att jag hamnade där berodde enbart på att Leari (i The Ark) hade sagt "jamen klart att du ska komma" ...
Hrrm. Nu står jag inför ett moraliskt dilemma. Antingen kör jag larviga fans-modellen och låter meningen stå precis som den är - den är ju faktiskt helt sann - så att alla kan dra sina avundsjuka slutsatser och jag tycks vara sketahipp, eller också lägger jag till resten av storyn, fast det verkligen inte ser lika bra ut: det var verkligen inte just hans kommentar som fick dit mig, för det fanns ju andra där också ... Och Lasse själv glömde garanterat sitt uttalande högst två minuter efter att han kommit med det. Men det där såg alltså inte lika flashigt ut så glöm det här stycket. Jag lät alltså Lasse övertala mig att komma till WOW, så säger vi, och jag hade jättekul. Det var ingen billig tillställning, men den var helt OK alltså.
Fast familjen därhemma blev visst lite förfärad. Delar av festivalen sändes i webb-TV, och medan jag stod vid ena scenen och väntade på helcoola Erykah Badu (hon var verkligen bra, fast hon kom igång 40 minuter sent pga något tekniskt strul) höll Juliette Lewis igång som f-n på en annan scen och det var det som sändes. Familjen framför datorn stirrade med runda ögon på spektaklet och höll för öronen och dottern sa sorgset "Stackars mamma!" De trodde att det var hos Juliette jag stod. Nä, det räckte med att befinna sig 200 meter därifrån, om man så säger.
Så jag har visst varit på (en) rockfestival och det var visst skojigt. Efter Erykah kom The Ark och då började det spöregna så man fick sådan där festivalmässig lera på benen också och överhuvudtaget blev ganska festivalmässigt dyblöt. Man fick inte lov att använda paraply och det kan man ju i och för sig förstå. Jag stod längst fram och vinkade till Lasse i hopp om att han skulle bli jätteglad över att se mig igen, jag var ju också leri' då. (Det där sista var ett skämt.) Tjejen bredvid mig ägnade sig åt halvmeterhöga jämfotahopp genom hela konserten och killen bakom mig skulle retas med sitt sällskap och stönade "fy faan alltså va bögigt!" med jämna mellanrum tills man blev rätt full i skratt. Ola viftade med en sjal som det lossnade tussar ur, och dessa omhändertogs sedan ömt av trogna fans. Femtontusen personer vrålade med i "The Worrying Kind" så att det borde hörts bort till Mölndal. Och sedan kom Teddybears STHLM och de hade ett sjujäkla ös de också och sedan kom Kanye West men då smet jag hem. Inget fuktigt tält på någon sunkig campingplats här inte. Jag tror att det ska mycket till innan jag börjar campa på festivaler. Är jag för gammal och bekväm? Ja, troligen. Jag tycker bara om att campa om jag är ute i vildmarken och inte har vare sig tältgrannar eller hus inom synhåll.
Jaha, jag hoppas att jag hinner med fler rockfestivaler i mitt liv även om jag inte tror att det blir något Way Out West just i år ... men samtidigt kan jag inte säga att jag jublar vid tanken på blöta regnjackor, bajamajaköer och knuffar och trängsel. Det är kanske lite pittoreskt, men det blir inte mer lockande med åren.
Men nu var det ju Hultsfred jag skulle kommentera. Varför har det gått dåligt under senare år? Artistbokningarna har ju redan nämnts. Sedan är det kanske helt enkelt så att det blivit för mycket konkurrens. Det har kanske blivit en överetablering av rockfestivaler, vars skillnader sinsemellan inte är större än variationen på en genomsnittlig pizzameny. Hultan hade kanske tjänat på att odla en mer uttalad hårdrocksprofil, men vad vet jag?
Det är kanske inte meningen att sådana här festivaler ska leva i evighet heller, även om Roskilde fortfarande stretar på efter alla dessa år. Fast arrangörerna för Hultan tröstar ju oss med att de tänker köra nästa år också fast de lägger ner.
Okej, jag begriper inte riktigt det här, men vi säger väl så då.
2009-07-22
Regndroppar
... och nyss lutade jag mig ut i natten när jag skulle stänga fönstret, och då hörde jag lätta regndroppar på alla blad ute i trädgården. Det är ett vackert ljud, så rofyllt i mörkret.
Det fanns en period i mitt liv när det också var det enda ljud jag överhuvudtaget stod ut med. Den åttonde augusti 2004, framåt kvällen, fick jag tinnitus. Jag ska aldrig glömma den dagen. Jag vet fortfarande inte vad som orsakade det. Jag vet bara att jag plötsligt inte hörde så bra med höger öra och att det dessutom susade irriterande mycket i huvudet.
Jag var inte bekymrad. Vi trodde att det var en vaxpropp. Jag försökte behandla den. Då blev det värre. Jag åkte till vårdcentralen dagen därpå, fortfarande inte oroad, tryggt förvissad om att de skulle få bort "vaxproppen" och lockkänslan och det allt mer tilltagande suset i örat.
De hittade ingenting alls. Läkaren blev förbryllad. När han talade, lät det som om man befunnit sig under vatten. Han remitterade mig direkt till öronkliniken och jag fick komma dit redan dagen därpå. Jag for dit, fortfarande inte orolig, men ganska trött på det ständiga suset och locket i örat.
De gjorde en massa tester. När de var klara tittade läkaren på mig och sade helt lugnt: du har tinnitus.
Du har tinnitus.
Han frågade mig om jag ville ha kontakt med en audionom för att lära mig att "hantera tinnitusen". Jag var fortfarande chockad och förvirrad, och dessutom rätt trött eftersom hans röst börjat låta som Kalle Anka i mitt stackars högeröra. Det blev värre för var minut. Nej, jag ville inte träffa någon audionom, jag ville inte lära mig "hantera" det här eländet, jag ville ju bara bli av med det!
Han kom med de uppmuntrande orden att det ofta gick över. Ja, inom tio dagar. Gjorde inte det - ja, då fick man ju räkna med att det var permanent.
Så jag åkte hem och hoppades på det bästa. Jag och djävulsorkestern i huvudet. Den förvandlades med tiden till lätet av metalliska tågbromsar - ni vet, det där skriket som tågen brukade ge ifrån sig alldeles innan tåget stannade vid perrongen. Fast det pågår ju bara något ögonblick. Mitt metallskrik stegrades till sisådär 100 decibel och sedan pågick det. Det var så högt att det gjorde ont. I minuter, timmar, dygn, veckor. En tortyr utan ett ögonblicks vila, förutom när jag, drogad av sömntabletter, lyckades somna från eländet en stund. I drömmen hade jag inte tinnitus. I drömmen var jag inte döv på ena örat.
Min ljudöverkänslighet blev förstås också bara värre. Jag klarade inte några ljud alls till slut. Kunde inte äta ihop med familjen, kunde absolut inte prata i telefon, klarade inte min egen röst, försökte kommunicera med omvärlden med hjälp av datorn men knappandet på tangentbordet störde mig också.
Men det fanns ett enda ljud som inte störde, utan lindrade, och det var regn. Lyckligtvis kom det ganska mycket regn under nätterna i augusti 2004. Jag låg med öppet fönster och lyssnade på det välsignade sorlet medan jag väntade på att sömntabletterna skulle knocka ut mig. Konstgjorda regnljud fungerade inte, men det äkta hjälpte mig.
En månad efter tinnitusutbrottet var jag mycket nära att ta livet av mig. Då orkade jag inte med helvetet längre. Jag insåg att jag kanske skulle få leva med det där eviga metallskriket i huvudet i resten av mitt liv, och vad var det för ett liv? Lyckligtvis visade det sig sedan att just den kvällen var mitt rock bottom. Efter det vände det. Jag hade några verkligt tuffa perioder till, men det blev aldrig så illa som sjätte september 2004.
Inatt, tjugotredje juli 2009, sitter jag här med min tinnitus och har just hört regnet därute. Jag har nästan helt fått tillbaka hörseln, och metallskriket har sjunkit tillbaka till ett lätt susande som sällan besvärar mig. Jag vet inte vad framtiden har att bjuda på, kanske har jag inte gjort min sista tur ner i helvetet. Men jag är djupt tacksam över att jag tog mig genom krisen, att jag fortfarande lever.
Och att jag nu äntligen kan lyssna på Regndroppspreludiet utan att brista i gråt.
Det fanns en period i mitt liv när det också var det enda ljud jag överhuvudtaget stod ut med. Den åttonde augusti 2004, framåt kvällen, fick jag tinnitus. Jag ska aldrig glömma den dagen. Jag vet fortfarande inte vad som orsakade det. Jag vet bara att jag plötsligt inte hörde så bra med höger öra och att det dessutom susade irriterande mycket i huvudet.
Jag var inte bekymrad. Vi trodde att det var en vaxpropp. Jag försökte behandla den. Då blev det värre. Jag åkte till vårdcentralen dagen därpå, fortfarande inte oroad, tryggt förvissad om att de skulle få bort "vaxproppen" och lockkänslan och det allt mer tilltagande suset i örat.
De hittade ingenting alls. Läkaren blev förbryllad. När han talade, lät det som om man befunnit sig under vatten. Han remitterade mig direkt till öronkliniken och jag fick komma dit redan dagen därpå. Jag for dit, fortfarande inte orolig, men ganska trött på det ständiga suset och locket i örat.
De gjorde en massa tester. När de var klara tittade läkaren på mig och sade helt lugnt: du har tinnitus.
Du har tinnitus.
Han frågade mig om jag ville ha kontakt med en audionom för att lära mig att "hantera tinnitusen". Jag var fortfarande chockad och förvirrad, och dessutom rätt trött eftersom hans röst börjat låta som Kalle Anka i mitt stackars högeröra. Det blev värre för var minut. Nej, jag ville inte träffa någon audionom, jag ville inte lära mig "hantera" det här eländet, jag ville ju bara bli av med det!
Han kom med de uppmuntrande orden att det ofta gick över. Ja, inom tio dagar. Gjorde inte det - ja, då fick man ju räkna med att det var permanent.
Så jag åkte hem och hoppades på det bästa. Jag och djävulsorkestern i huvudet. Den förvandlades med tiden till lätet av metalliska tågbromsar - ni vet, det där skriket som tågen brukade ge ifrån sig alldeles innan tåget stannade vid perrongen. Fast det pågår ju bara något ögonblick. Mitt metallskrik stegrades till sisådär 100 decibel och sedan pågick det. Det var så högt att det gjorde ont. I minuter, timmar, dygn, veckor. En tortyr utan ett ögonblicks vila, förutom när jag, drogad av sömntabletter, lyckades somna från eländet en stund. I drömmen hade jag inte tinnitus. I drömmen var jag inte döv på ena örat.
Min ljudöverkänslighet blev förstås också bara värre. Jag klarade inte några ljud alls till slut. Kunde inte äta ihop med familjen, kunde absolut inte prata i telefon, klarade inte min egen röst, försökte kommunicera med omvärlden med hjälp av datorn men knappandet på tangentbordet störde mig också.
Men det fanns ett enda ljud som inte störde, utan lindrade, och det var regn. Lyckligtvis kom det ganska mycket regn under nätterna i augusti 2004. Jag låg med öppet fönster och lyssnade på det välsignade sorlet medan jag väntade på att sömntabletterna skulle knocka ut mig. Konstgjorda regnljud fungerade inte, men det äkta hjälpte mig.
En månad efter tinnitusutbrottet var jag mycket nära att ta livet av mig. Då orkade jag inte med helvetet längre. Jag insåg att jag kanske skulle få leva med det där eviga metallskriket i huvudet i resten av mitt liv, och vad var det för ett liv? Lyckligtvis visade det sig sedan att just den kvällen var mitt rock bottom. Efter det vände det. Jag hade några verkligt tuffa perioder till, men det blev aldrig så illa som sjätte september 2004.
Inatt, tjugotredje juli 2009, sitter jag här med min tinnitus och har just hört regnet därute. Jag har nästan helt fått tillbaka hörseln, och metallskriket har sjunkit tillbaka till ett lätt susande som sällan besvärar mig. Jag vet inte vad framtiden har att bjuda på, kanske har jag inte gjort min sista tur ner i helvetet. Men jag är djupt tacksam över att jag tog mig genom krisen, att jag fortfarande lever.
Och att jag nu äntligen kan lyssna på Regndroppspreludiet utan att brista i gråt.
Finkultur är inte fint?
Jag lärde mig begreppet "finkultur" någon gång på gymnasiet. Musikalen "Chess" hade slagit stort och Tommy Körberg var i ropet som aldrig förr. Han skulle komma till Stadsteatern i Skövde för en konsert. Men det var lite marigt med biljetterna, för man fick köpa dem i s k abonnemangspaket eller hur det nu var. Så för att få första tjing på biljetterna till Körbergs konsert fick man också välja på annat, bl a en Beethovenkonsert ... En person skrev en ilsken insändare i tidningen - detta var på den gamla goda tiden när detta var enda sättet att göra sig hörd i offentligheten - att "jag är inte intresserad av finkultur, jag vill bara höra Körberg."
Jäpp. Det var första gången jag läste det ordet. Och jag förstod att finkultur inte alls var något fint utan tvärtom ett slags skällsord.
Sorgligt nog har det där fortsatt genom åren. Det är tydligen lite provocerande att påstå att man faktiskt gillar klassisk musik, alldeles på riktigt alltså. Dvs om man säger att man gör det blir det en del sneda blickar - hur är det, gillar du det på riktigt eller försöker du bara snobba till dig? Ungefär. Klassisk musik är det fina folkets musik. Det är lite von Oben. Den vaxdockelika överklassen, höhöhö, och allt som överklassen gör och tycker är per automatik något man måste sparka på närhelst man kan.
Ironiskt nog är det väl just Tommy Körberg som tolkat den välkända humorvisan (Vid Molins fontän) med refrängen "Bourgeoisien, det är feta svin, kaviar och champagne, fina vita dukar! ..."
Jag gillar inte riktigt de där per automatik-reaktionerna, måste jag säga. Och vad gäller musiken så är den ju bara musik, varken mer eller mindre.
Det hände sig också en gång att jag satt i studentkorridorens kök och skulle se Ingmar Bergmans "Trollflöjten" på TV. Eller hade tänkt. Men det var tydligen så provocerande att jag till slut fick ge upp och gå därifrån. Folk surrade omkring, hyschade tillgjort, tassade ännu mer tillgjort på tå förbi TV:n och verkade gräsligt hispiga. Allt för att jag satt i soffan och såg en operafilm på TV. Jag begrep inte riktigt varför. Det var ju inte jag som hyschade och viftade med kaviar och vita dukar, precis.
Och bara för att ge igen, så här tjugo år i efterhand, bjuds härmed ett litet klipp från nämnda film. Den här lilla visan är verkligen förtjusande:
Nu har jag i alla fall avverkat lite av Aurorafestivalen i Trollhättan. Ingen Trollflöjt, men tre härliga konserter fick jag uppleva och ingen fnös något om finkultur och det var verkligen mycket vacker musik. Jag antecknade i pauserna i syfte att bjuda på lite minirecensioner, men jag vet inte hur det blir med den saken. Jag var väl lite för uppslukad av ögonblicket för att efteråt minnas hur det egentligen lät ... så satt jag t ex i Vänersborgs kyrka på fredagskvällen och hörde Mozarts klarinettkonsert med världskände Michael Collins. Och hur lät det? Jag vet inte. Jag var väldigt långt borta i intet ett bra tag, men skönt var det. Sedan kom Ivry Gitlis, 86 år och fortfarande aktiv, in och spelade två stycken vars namn jag ju givetvis inte uppfattade.
Spelade, sådär bara liksom. Jag har aldrig hört sådana toner från en violin förut. Det var nästan magiskt.
Nu är det bäst att jag slutar artistuppräkningen för det är många jag inte har nämnt och det är rättvisast att sluta innan jag nämnt nästan alla och glömt någon. Samtliga var fantastiska, är det en bra sammanfattning?
Men det var alltså klassisk musik. Fioler "och sån där skit" som någon har uttryckt det. Alla kan ju inte gilla allt, det fattar ju jag också. Jag skulle kunna klämma i med "många ser nog på klassiskt som jag ser på hiphop" eftersom jag aldrig lyssnar på hiphop. Eller? Jo, det händer att jag gillar en och annan låt. Det gör det faktiskt. Jag hittar nästan alltid något, i alla musikgenrer, som jag gillar. Att jag sedan inte spiller alltför mycket tid på en del saker är en annan sak. Man hinner ju inte med allt.
Och jag tror ju att jag är rätt normal med den inställningen. Dock är det synd att man oftast kategoriserar och generaliserar folks musiksmak så att det verkar finnas vattentäta skott mellan de som gillar det här och de som gillar det där. Oftast är det inte så, vi är många som är s k crossoverfans.
Snart ska jag berätta om en helt annan slags konsert jag var på häromåret. Minnesvärd på många sätt, men inte f-n hörde jag något av musiken den gången ...
(Hur Tommy Körbergs konsert var, den gången på 80-talet? Jodå, han var jättebra!)
Jäpp. Det var första gången jag läste det ordet. Och jag förstod att finkultur inte alls var något fint utan tvärtom ett slags skällsord.
Sorgligt nog har det där fortsatt genom åren. Det är tydligen lite provocerande att påstå att man faktiskt gillar klassisk musik, alldeles på riktigt alltså. Dvs om man säger att man gör det blir det en del sneda blickar - hur är det, gillar du det på riktigt eller försöker du bara snobba till dig? Ungefär. Klassisk musik är det fina folkets musik. Det är lite von Oben. Den vaxdockelika överklassen, höhöhö, och allt som överklassen gör och tycker är per automatik något man måste sparka på närhelst man kan.
Ironiskt nog är det väl just Tommy Körberg som tolkat den välkända humorvisan (Vid Molins fontän) med refrängen "Bourgeoisien, det är feta svin, kaviar och champagne, fina vita dukar! ..."
Jag gillar inte riktigt de där per automatik-reaktionerna, måste jag säga. Och vad gäller musiken så är den ju bara musik, varken mer eller mindre.
Det hände sig också en gång att jag satt i studentkorridorens kök och skulle se Ingmar Bergmans "Trollflöjten" på TV. Eller hade tänkt. Men det var tydligen så provocerande att jag till slut fick ge upp och gå därifrån. Folk surrade omkring, hyschade tillgjort, tassade ännu mer tillgjort på tå förbi TV:n och verkade gräsligt hispiga. Allt för att jag satt i soffan och såg en operafilm på TV. Jag begrep inte riktigt varför. Det var ju inte jag som hyschade och viftade med kaviar och vita dukar, precis.
Och bara för att ge igen, så här tjugo år i efterhand, bjuds härmed ett litet klipp från nämnda film. Den här lilla visan är verkligen förtjusande:
Nu har jag i alla fall avverkat lite av Aurorafestivalen i Trollhättan. Ingen Trollflöjt, men tre härliga konserter fick jag uppleva och ingen fnös något om finkultur och det var verkligen mycket vacker musik. Jag antecknade i pauserna i syfte att bjuda på lite minirecensioner, men jag vet inte hur det blir med den saken. Jag var väl lite för uppslukad av ögonblicket för att efteråt minnas hur det egentligen lät ... så satt jag t ex i Vänersborgs kyrka på fredagskvällen och hörde Mozarts klarinettkonsert med världskände Michael Collins. Och hur lät det? Jag vet inte. Jag var väldigt långt borta i intet ett bra tag, men skönt var det. Sedan kom Ivry Gitlis, 86 år och fortfarande aktiv, in och spelade två stycken vars namn jag ju givetvis inte uppfattade.
Spelade, sådär bara liksom. Jag har aldrig hört sådana toner från en violin förut. Det var nästan magiskt.
Nu är det bäst att jag slutar artistuppräkningen för det är många jag inte har nämnt och det är rättvisast att sluta innan jag nämnt nästan alla och glömt någon. Samtliga var fantastiska, är det en bra sammanfattning?
Men det var alltså klassisk musik. Fioler "och sån där skit" som någon har uttryckt det. Alla kan ju inte gilla allt, det fattar ju jag också. Jag skulle kunna klämma i med "många ser nog på klassiskt som jag ser på hiphop" eftersom jag aldrig lyssnar på hiphop. Eller? Jo, det händer att jag gillar en och annan låt. Det gör det faktiskt. Jag hittar nästan alltid något, i alla musikgenrer, som jag gillar. Att jag sedan inte spiller alltför mycket tid på en del saker är en annan sak. Man hinner ju inte med allt.
Och jag tror ju att jag är rätt normal med den inställningen. Dock är det synd att man oftast kategoriserar och generaliserar folks musiksmak så att det verkar finnas vattentäta skott mellan de som gillar det här och de som gillar det där. Oftast är det inte så, vi är många som är s k crossoverfans.
Snart ska jag berätta om en helt annan slags konsert jag var på häromåret. Minnesvärd på många sätt, men inte f-n hörde jag något av musiken den gången ...
(Hur Tommy Körbergs konsert var, den gången på 80-talet? Jodå, han var jättebra!)
2009-07-08
Kränkta bloggare
Jaha, så var det dags igen. DN satsar på pseudonyheten att Carolina Gynning slutar blogga samtidigt som man publicerar en artikel från bloggkändisen Alex Schulman att bloggar är betydelselösa. Mmm, precis, jag minns ju att han höll en hel presskonferens om att han lade ner sin dåvarande blogg på Aftonbladet. Och nu bloggar han - också totalt betydelselöst och inte värt att läsa, eller? - om sin nya papparoll.
Lägger man ihop dessa artiklar blir det en något konstig blandning ...
Jag har hittills förskonats från elaka påhopp i min blogg, för jag har få läsare och tydligen är de snälla också. Dessutom censurerar jag alla kommentarer för att enbart jag själv ska behöva läsa eventuell smörja. Kan dock glädjande nog meddela att jag aldrig behövt neka någon kommentar pga den varit elak eller så. Det är bara lite spam som jag sållat bort.
Men visst har jag åkt på några smällar på en del andra ställen på nätet. I samtliga fall - jo, faktiskt - tror jag mig veta att anfallaren varit en kvinna. Därmed inte sagt att jag inte tror att killar kan vara minst lika djävliga. Syftena till dessa påhopp har varit dunkla för mig, men jag tycker mig ha anat att det rört sig om folk som haft egna, personliga problem. (Och hörni, gå aldrig in på ett husdjursforum och skriv något i stil med "jag har tröttnat på min vovve och vill omplacera honom samt skaffa mig ett annat, mer lätthanterligt exemplar", om ni inte vill få huvudet avbitet alltså. Inte för att jag skrivit så själv - jag är inte alls trött på min hund - men jag har sett andra göra det. Snacka om självmordsuppdrag.)
Naturligtvis måste jag också nämna Marcus Birro som skriver en artikel i Newsmill om varför han slutade blogga. Mina känslor är lite blandade. Naturligtvis håller jag med honom i sak om allting. Å andra sidan sitter jag här och småmuttrar. Han medger utan omsvep att han haft stor framgång tack vare sitt bloggande. Han bloggar och wohoo, han får hundratals kommentarer och säljer böcker och får pris, hurra hurra.
Jag bloggar också och får varken det ena eller det andra. Vad gör jag för fel? Är min intellektuella skärpa och mitt ordflöde alltså så grymt mycket sämre än Birros? Ja, fråga inte mig, för jag måste härmed erkänna att jag inte vet vem han är och aldrig har läst något av honom förrän jag hittade den här artikeln. Förlåt alltså, jag är efterbliven. Jag har hört namnet några gånger men har inte kunnat placera det.
Okej, jag erkänner min underlägsenhet direkt så har vi inget mer att tjafsa om. Det var hursomhelst en parentes.
Magnus Uggla gjorde en fyndig kommentar kring fenomenet "min sista turné". En del bloggare, och jag nämner inga namn alls nu, verkar också tro på den här typen av utspel ...
Lägger man ihop dessa artiklar blir det en något konstig blandning ...
Jag har hittills förskonats från elaka påhopp i min blogg, för jag har få läsare och tydligen är de snälla också. Dessutom censurerar jag alla kommentarer för att enbart jag själv ska behöva läsa eventuell smörja. Kan dock glädjande nog meddela att jag aldrig behövt neka någon kommentar pga den varit elak eller så. Det är bara lite spam som jag sållat bort.
Men visst har jag åkt på några smällar på en del andra ställen på nätet. I samtliga fall - jo, faktiskt - tror jag mig veta att anfallaren varit en kvinna. Därmed inte sagt att jag inte tror att killar kan vara minst lika djävliga. Syftena till dessa påhopp har varit dunkla för mig, men jag tycker mig ha anat att det rört sig om folk som haft egna, personliga problem. (Och hörni, gå aldrig in på ett husdjursforum och skriv något i stil med "jag har tröttnat på min vovve och vill omplacera honom samt skaffa mig ett annat, mer lätthanterligt exemplar", om ni inte vill få huvudet avbitet alltså. Inte för att jag skrivit så själv - jag är inte alls trött på min hund - men jag har sett andra göra det. Snacka om självmordsuppdrag.)
Naturligtvis måste jag också nämna Marcus Birro som skriver en artikel i Newsmill om varför han slutade blogga. Mina känslor är lite blandade. Naturligtvis håller jag med honom i sak om allting. Å andra sidan sitter jag här och småmuttrar. Han medger utan omsvep att han haft stor framgång tack vare sitt bloggande. Han bloggar och wohoo, han får hundratals kommentarer och säljer böcker och får pris, hurra hurra.
Jag bloggar också och får varken det ena eller det andra. Vad gör jag för fel? Är min intellektuella skärpa och mitt ordflöde alltså så grymt mycket sämre än Birros? Ja, fråga inte mig, för jag måste härmed erkänna att jag inte vet vem han är och aldrig har läst något av honom förrän jag hittade den här artikeln. Förlåt alltså, jag är efterbliven. Jag har hört namnet några gånger men har inte kunnat placera det.
Okej, jag erkänner min underlägsenhet direkt så har vi inget mer att tjafsa om. Det var hursomhelst en parentes.
Magnus Uggla gjorde en fyndig kommentar kring fenomenet "min sista turné". En del bloggare, och jag nämner inga namn alls nu, verkar också tro på den här typen av utspel ...
2009-07-07
I wish
Idag är det en perfekt dag att författa en massa saker. Eller borde varit.
Det är inte alltid det blir som man vill. Jag vet inte riktigt varför.
Det är inte alltid det blir som man vill. Jag vet inte riktigt varför.
2009-07-06
Festivaldax!
Hurra, nu blir det snart musikfestival i Trollhättan. Aurora Chamber Music presenterar här sitt festivalprogram. En syn som möjligen gör ont i ögonen på den som enbart bryr sig om rock, men jag vill höra på allt möjligt. Nu ska det bli klassiskt så att det står härliga till.
I början på mars i år var jag i Trollhättan och hörde Staffan Scheja och Aurora Chamber Soloists (för kvällen bestående av Daniel Bard, Guy Ben-Ziony och Per Nyström) spela några pianokvartetter av Brahms och Schumann. Faktum var att jag var lite tvekande innan jag körde dit, för jag hade försökt lyssna in på mig på dem via YouTube. Det lät ... gräsligt. Hamrande på piano plus ivrigt sågande på några fioler, om man ska sammanfatta. Men jag ville ju ge det en chans.
Första tonen från Daniel Bards violin gjorde mig nästan gråtfärdig - inget "sågande" där inte! Det lät ljuvligt! Där ser man, det går att hacka sönder det mesta med taskigt framförande och taskig inspelningskvalitet.
Det låter knepigt när man säger att man dels njöt fullständigt av en konsert, dels höll på att somna av den ... men det blev en sådan avslappnad och mjuk stämning därinne, med tända golvkandelabrar och musik som - för att använda en klyscha - smekte örat. Sällan har jag hört så fantastiskt samspelade musiker. Någon recensent kritiserade sedan Scheja för att vara för "anonym" vid pianot men jag tyckte att han gjorde helt rätt i att inte låta pianot dominera utan istället vara helt likvärdigt med stråkarna.
Det hela var en ganska påtaglig kontrast mot vissa rockkonserter ...
Tänkte dock lite på Per Tengstrand och fick flina lite vid minnet av densammes sammanbitna minspel och intensiva tolkning av Liszts Funérailles ... Scheja kör en något annorlunda stil vid pianot, han ser ut som om han sitter och skriver e-post av mindre upphetsande slag. Men underbart låter det ändå. I min bloggrecension av releasekonserten för Arkeologin i januari skrev jag att jag ville höra Tengstrand framföra Griegs pianokonsert, en av mina stora favoriter. Nå, jag blir delvis bönhörd - jag får höra Scheja spela den istället om någon vecka. Weee!
Dessutom ska man under festivalen framföra Vivaldis Fyra årstider, Beethovens femma och Beethovens Kejsarkonsert. Det är ju knappt att man tror att det är sant.
Per får jag alltså inte se denna gång, det får vänta till augusti. Få se vad han kontrar med då - hrm, det skulle visst komma ett detaljerat program med e-posten, men vart tog det vägen? *host* Men Aurora Chamber Music skickar mig trevliga små reklammail eftersom jag bett dem om det. Arrangörerna för detta heter Per&Ola.
Fantasifullt värre.
I början på mars i år var jag i Trollhättan och hörde Staffan Scheja och Aurora Chamber Soloists (för kvällen bestående av Daniel Bard, Guy Ben-Ziony och Per Nyström) spela några pianokvartetter av Brahms och Schumann. Faktum var att jag var lite tvekande innan jag körde dit, för jag hade försökt lyssna in på mig på dem via YouTube. Det lät ... gräsligt. Hamrande på piano plus ivrigt sågande på några fioler, om man ska sammanfatta. Men jag ville ju ge det en chans.
Första tonen från Daniel Bards violin gjorde mig nästan gråtfärdig - inget "sågande" där inte! Det lät ljuvligt! Där ser man, det går att hacka sönder det mesta med taskigt framförande och taskig inspelningskvalitet.
Det låter knepigt när man säger att man dels njöt fullständigt av en konsert, dels höll på att somna av den ... men det blev en sådan avslappnad och mjuk stämning därinne, med tända golvkandelabrar och musik som - för att använda en klyscha - smekte örat. Sällan har jag hört så fantastiskt samspelade musiker. Någon recensent kritiserade sedan Scheja för att vara för "anonym" vid pianot men jag tyckte att han gjorde helt rätt i att inte låta pianot dominera utan istället vara helt likvärdigt med stråkarna.
Det hela var en ganska påtaglig kontrast mot vissa rockkonserter ...
Tänkte dock lite på Per Tengstrand och fick flina lite vid minnet av densammes sammanbitna minspel och intensiva tolkning av Liszts Funérailles ... Scheja kör en något annorlunda stil vid pianot, han ser ut som om han sitter och skriver e-post av mindre upphetsande slag. Men underbart låter det ändå. I min bloggrecension av releasekonserten för Arkeologin i januari skrev jag att jag ville höra Tengstrand framföra Griegs pianokonsert, en av mina stora favoriter. Nå, jag blir delvis bönhörd - jag får höra Scheja spela den istället om någon vecka. Weee!
Dessutom ska man under festivalen framföra Vivaldis Fyra årstider, Beethovens femma och Beethovens Kejsarkonsert. Det är ju knappt att man tror att det är sant.
Per får jag alltså inte se denna gång, det får vänta till augusti. Få se vad han kontrar med då - hrm, det skulle visst komma ett detaljerat program med e-posten, men vart tog det vägen? *host* Men Aurora Chamber Music skickar mig trevliga små reklammail eftersom jag bett dem om det. Arrangörerna för detta heter Per&Ola.
Fantasifullt värre.
2009-07-02
DN skriver om e-böcker
Nej, men titta vad roligt, här skriver DN en artikel om e-bokens framtid.
Den som följt denna blogg minns kanske att jag skrev det här inlägget om e-böcker. Jag vidhåller fortfarande att mini-PC:n är ett trevligt alternativ till läsplattorna.
Så nu satsar Bonniers på e-böcker, jättetrevligt. För tolv år sedan fick de ett manus av mig, eller snarare några kapitel ur ett manus. Jag har fortfarande inte fått tillbaka det. Det är nya given när man refuserar, kanske: man skiter helt enkelt i att någonsin höra av sig. Jag ringde och tjatade några gånger. Oj, sa de. Och sedan inget mer.
Boken blev ju sedan utgiven av Natur och Kultur istället, men jag har lite svårt att förlåta Bonniers. Men jag önskar dem givetvis all lycka med e-boksutgivningen och kommer naturligtvis att köpa en hel del när det finns något att köpa.
Den som följt denna blogg minns kanske att jag skrev det här inlägget om e-böcker. Jag vidhåller fortfarande att mini-PC:n är ett trevligt alternativ till läsplattorna.
Så nu satsar Bonniers på e-böcker, jättetrevligt. För tolv år sedan fick de ett manus av mig, eller snarare några kapitel ur ett manus. Jag har fortfarande inte fått tillbaka det. Det är nya given när man refuserar, kanske: man skiter helt enkelt i att någonsin höra av sig. Jag ringde och tjatade några gånger. Oj, sa de. Och sedan inget mer.
Boken blev ju sedan utgiven av Natur och Kultur istället, men jag har lite svårt att förlåta Bonniers. Men jag önskar dem givetvis all lycka med e-boksutgivningen och kommer naturligtvis att köpa en hel del när det finns något att köpa.
2009-07-01
"Vi" tycker och gör
Michael Jacksons frånfälle fortsätter att vara förstasidesnyheter. Alla ska tycka något (även jag). Och när alla tyckt färdigt om MJ kan vi fortsätta med att tycka till om varandra. Analysera varandra. Det blir som vanligt generaliseringar åt både höger och vänster, och det mesta är så förutsägbart att det blir tråkigt.
Som Johanne Hildebrandt i Aftonbladet, som skriver en kolumn med ett så givet och självklart innehåll att jag - förlåt, jag vet att jag är lite elak - undrar varför hon ens gjorde sig besväret att skriva det. Hon frågar, jag citerar: "Men varifrån kommer detta behov att upphöja enskilda individer och tillskriva dem gudomliga egenskaper, trots att man inte ens har träffat personen ifråga?
Beror det på att det är lättare att fokusera på en kändis än att ta itu med sina egna känslor och problem?"
Hm, tycker mig att ha sett den frågeställningen nååågra gånger förut. Människan är av naturen religiös, det är min tes, och får man inte tro på en Gud får man väl tro på något mänskligt helgon istället. Behovet av att vända sig till någon/något som är större och visare än en själv finns alltid kvar, oavsett om man säger sig "tro" på något eller ej. MJ var en megakändis, globalt sett kanske den kändaste av alla - hans musik verkar ha spelats i varenda vrå i världen där det överhuvudtaget går att trycka igång en bandspelare - så han hade hemskt många fans. Hemskt många hängivna fans.
Men själva idoldyrkanfenomenet finns ju på alla nivåer, så det är ju lite märkligt att någon blir häpen över MJ-dyrkan. Jag har följt en viss svensk rockgrupps karriär i två år nu, samt tagit del av det som hände även innan jag upptäckte att de fanns. De har också sin beskärda del av Minst Sagt Hängivna Fans som gärna tillskriver åtminstone någon av sina idoler övermänskliga egenskaper. Inget nytt under solen här. Det är mest fråga om vilken skala vi rör oss i.
Själv kan jag tycka - eftersom jag alltså också tycker - att en tråkig sak med vår kultur är att den påbjuder känslokontroll i sådan utsträckning att vuxna personer som tillåter sig att visa starka känslor offentligt, typ gråta öppet över en kändis' död, anses vara nära eller över gränsen till totalt sammanbrott. Annars skulle de ju inte ha gjort sådär, eller? Ja, om det inte är fotbollsmatch alltså. Då får man skrika och gråta hej vilt. Men i de flesta andra situationer är det jätteförbjudet att bli "hysterisk". (Själv har jag suttit och bölat framför datorn i min ensamhet flera gånger när jag läst något sorgligt. Bara för att ingen ser mig, då får jag väl ändå göra vad jag vill? Och jag lovar att jag inte "bröt ihop" någon gång, jag tillät mig bara att låta tårarna rinna en stund eftersom jag kände mig ledsen.)
Alltså, vi lever inte på planeten Vulcan. Ja, jag har också läst skvallret om fans som tar livet av sig, men jag tror ju inte att det egentligen har med själva sorgen att göra. För det första grasserar det högvis av osanna rykten i vanlig ordning, och för det andra rör det sig i så fall om personer som redan hade stora personliga problem. Men annars - offentliga tårar ska kanske inte betraktas som världens undergång. Det är bara en yttring av mänskliga känslor, kanske inte alls så dramatiska och djupgående som det verkar.
Jonas Gardell har också åsikter om MJ, i en krönika som i vanlig Gardell-ordning är mycket välskriven och intelligent. Fast i just det här fallet håller jag absolut inte med honom, trots alla begåvade formuleringar. Rubriken lyder "Varför vi älskar att hata Jackson".
Vadå "vi"? Menar han mig? Har jag någonsin hatat Michael Jackson? För säkerhets skull använder sig Jonas av formuleringen "... är det anmärkningsvärt hur ofta det skrivs att vi nu ska bortse från det ”bisarra” i stjärnans liv. Det vill säga, den Michael Jackson blev, det sätt som han valde att leva på, och i stället minnas det ”goda”, den han en gång var, med andra ord, när han fortfarande var en högpresterande, trallande neger."
Vilket ger mig, som verkligen helst vill minnas MJ:s storhetstid på 80-talet, en lite krypande känsla av att jag hör till släktet rasistiska plantageägare som trivs med att se glada svartingar emellanåt.
Jajaja, jag är vit. Jag är dessutom helstraight, kan inte hjälpa det, naturen har valt detta åt mig. Det betyder inte att jag är mot rasism och homofobi för att jag vill vara snäll och duktig, utan för att jag faktiskt helhjärtat tycker att rasism och homofobi är skit. Och jag gillar MJ:s musik och dans för att det var så himla bra, inte för att han var svart eller trots att han var svart. Så formuleringen om trallande neger känns lite sårande. De "vi" som Jonas skriver om är uppenbarligen inte jag. Och vilken plats finns det då åt mig, när jag inte får vara med i vi-kollektivet?
Men jag kan ju känna mig träffad av det där om att bortse från det "bisarra" i hans liv. Det var väl något sådant jag skrev alldeles nyss, i inlägget här nedan. Jag skrev att det var skönt att man åter fick fokusera på det som han gjorde bra och gjorde bäst, inte de där sämre sakerna.
Faktiskt menade jag inte just plastikkirurgin då. Be mig bara inte gilla den, för han förvandlade sig från en snygg kille till något som liknade ett brännskadeoffer och jag kan inte för mitt liv tycka att det var en bra sak. Och jag kan inte hålla med Jonas' tes om att han bara var sig själv. Jag vägrar att tro att någon kan steloperera fram sitt sanna jag. MJ var varken först, sist eller ens värst med sina operationer, det finns en hel del fall bland det s k rika och vackra folket, och inte någon av dem jag känner till verkar vara lyckliga. Det finns en benämning på den här sortens beteende och det självdestruktivitet. Man finner inte sig själv genom att banta ner sig till 30 kg eller äta upp sig till 200, eller genom att skära sig i armarna eller operera om ansiktet så många gånger att det börjar falla i bitar, eller genom att missbruka droger eller sex eller göra något annat klart olämpligt. Kalla mig inskränkt vit-heteronormativ-whatever, men det här beteendet kan jag inte kalla friskt eller livsbejakande.
Men hatar det gör jag förstås inte. Jag tyckte bara att det kändes tragiskt. Möjligt att han var jättelycklig med sitt omskapade jag, men det såg ju inte så ut, precis.
Dock, det jag vänder mig mot är att Jonas ogillar att MJ efter sin död ska "normaliseras", underförstått för vår (eller "vår") skull och inte för sin egen. Saken var ju den att MJ:s musikaliska storhet nästan helt lyckades falla i glömska under senare år. Han var faktiskt inte särskilt lysande i sina sista försök, dvs innan den här pedofilrättegången liksom satte punkt för det mesta. Han körde gamla uttjatade koncept, det var kick med benet och ta sig i skrevet mest hela tiden, och musiken kändes inte heller ny och fräsch längre. Sånt är i och för sig okej, det är kanske inte meningen att man ska stå på absoluta toppen i 20-30-40 år.
Och sedan handlade det inte om något annat än mannens bisarra livsstil, bisarra operationer och de bisarra anklagelserna. (Mycket riktigt finns det gott om folk som inte kan se någon som helst skillnad mellan begreppen "pedofil" och "pedofilanklagad".) För att inte tala om den småbisarra familjebildningen. Som jag nyligen skrev, finns det ju en hel generation som knappt vetat något om Michael Jackson, förutom att han var bisarr. Min dotter blev MJ-fan dagen efter hans död, då spelades musiken så att även hon hörde den, och då fattade hon äntligen att han var något mer än den konstige mannen utan näsa.
Så det Jonas tycks vilja likna vid tvångsnormalisering och ett förtigande av vuxenjaget är faktiskt också upprättelse. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att MJ såg ner på sitt eget konstnärskap så mycket att han ville att det skulle glömmas bort, medan "vi" fortsatte att diskutera/hylla/ogilla hans livsstil i evigheter. Vad han hade för skäl att göra som han gjorde vet vi inte, men att man i samband med hans död nu talar lite mindre om hans privatliv och desto mer om hans gärning som artist är en "normalisering" jag tror att han faktiskt hade uppskattat.
Jag tar tillbaka min pik till Johanne Hildebrandt. I det här blogginlägget står det sannerligen inte heller något nytt som vi inte redan visste. Men hörni, titta en gång till på det där klippet från Motown-galan. Sådan inspiration går inte att vare sig piska eller operera fram - oavsett hur hans liv såg ut före och efter. Det är en skymf om "vi" glömmer det. Och det var just det "vi" faktiskt höll på att göra.
Som Johanne Hildebrandt i Aftonbladet, som skriver en kolumn med ett så givet och självklart innehåll att jag - förlåt, jag vet att jag är lite elak - undrar varför hon ens gjorde sig besväret att skriva det. Hon frågar, jag citerar: "Men varifrån kommer detta behov att upphöja enskilda individer och tillskriva dem gudomliga egenskaper, trots att man inte ens har träffat personen ifråga?
Beror det på att det är lättare att fokusera på en kändis än att ta itu med sina egna känslor och problem?"
Hm, tycker mig att ha sett den frågeställningen nååågra gånger förut. Människan är av naturen religiös, det är min tes, och får man inte tro på en Gud får man väl tro på något mänskligt helgon istället. Behovet av att vända sig till någon/något som är större och visare än en själv finns alltid kvar, oavsett om man säger sig "tro" på något eller ej. MJ var en megakändis, globalt sett kanske den kändaste av alla - hans musik verkar ha spelats i varenda vrå i världen där det överhuvudtaget går att trycka igång en bandspelare - så han hade hemskt många fans. Hemskt många hängivna fans.
Men själva idoldyrkanfenomenet finns ju på alla nivåer, så det är ju lite märkligt att någon blir häpen över MJ-dyrkan. Jag har följt en viss svensk rockgrupps karriär i två år nu, samt tagit del av det som hände även innan jag upptäckte att de fanns. De har också sin beskärda del av Minst Sagt Hängivna Fans som gärna tillskriver åtminstone någon av sina idoler övermänskliga egenskaper. Inget nytt under solen här. Det är mest fråga om vilken skala vi rör oss i.
Själv kan jag tycka - eftersom jag alltså också tycker - att en tråkig sak med vår kultur är att den påbjuder känslokontroll i sådan utsträckning att vuxna personer som tillåter sig att visa starka känslor offentligt, typ gråta öppet över en kändis' död, anses vara nära eller över gränsen till totalt sammanbrott. Annars skulle de ju inte ha gjort sådär, eller? Ja, om det inte är fotbollsmatch alltså. Då får man skrika och gråta hej vilt. Men i de flesta andra situationer är det jätteförbjudet att bli "hysterisk". (Själv har jag suttit och bölat framför datorn i min ensamhet flera gånger när jag läst något sorgligt. Bara för att ingen ser mig, då får jag väl ändå göra vad jag vill? Och jag lovar att jag inte "bröt ihop" någon gång, jag tillät mig bara att låta tårarna rinna en stund eftersom jag kände mig ledsen.)
Alltså, vi lever inte på planeten Vulcan. Ja, jag har också läst skvallret om fans som tar livet av sig, men jag tror ju inte att det egentligen har med själva sorgen att göra. För det första grasserar det högvis av osanna rykten i vanlig ordning, och för det andra rör det sig i så fall om personer som redan hade stora personliga problem. Men annars - offentliga tårar ska kanske inte betraktas som världens undergång. Det är bara en yttring av mänskliga känslor, kanske inte alls så dramatiska och djupgående som det verkar.
Jonas Gardell har också åsikter om MJ, i en krönika som i vanlig Gardell-ordning är mycket välskriven och intelligent. Fast i just det här fallet håller jag absolut inte med honom, trots alla begåvade formuleringar. Rubriken lyder "Varför vi älskar att hata Jackson".
Vadå "vi"? Menar han mig? Har jag någonsin hatat Michael Jackson? För säkerhets skull använder sig Jonas av formuleringen "... är det anmärkningsvärt hur ofta det skrivs att vi nu ska bortse från det ”bisarra” i stjärnans liv. Det vill säga, den Michael Jackson blev, det sätt som han valde att leva på, och i stället minnas det ”goda”, den han en gång var, med andra ord, när han fortfarande var en högpresterande, trallande neger."
Vilket ger mig, som verkligen helst vill minnas MJ:s storhetstid på 80-talet, en lite krypande känsla av att jag hör till släktet rasistiska plantageägare som trivs med att se glada svartingar emellanåt.
Jajaja, jag är vit. Jag är dessutom helstraight, kan inte hjälpa det, naturen har valt detta åt mig. Det betyder inte att jag är mot rasism och homofobi för att jag vill vara snäll och duktig, utan för att jag faktiskt helhjärtat tycker att rasism och homofobi är skit. Och jag gillar MJ:s musik och dans för att det var så himla bra, inte för att han var svart eller trots att han var svart. Så formuleringen om trallande neger känns lite sårande. De "vi" som Jonas skriver om är uppenbarligen inte jag. Och vilken plats finns det då åt mig, när jag inte får vara med i vi-kollektivet?
Men jag kan ju känna mig träffad av det där om att bortse från det "bisarra" i hans liv. Det var väl något sådant jag skrev alldeles nyss, i inlägget här nedan. Jag skrev att det var skönt att man åter fick fokusera på det som han gjorde bra och gjorde bäst, inte de där sämre sakerna.
Faktiskt menade jag inte just plastikkirurgin då. Be mig bara inte gilla den, för han förvandlade sig från en snygg kille till något som liknade ett brännskadeoffer och jag kan inte för mitt liv tycka att det var en bra sak. Och jag kan inte hålla med Jonas' tes om att han bara var sig själv. Jag vägrar att tro att någon kan steloperera fram sitt sanna jag. MJ var varken först, sist eller ens värst med sina operationer, det finns en hel del fall bland det s k rika och vackra folket, och inte någon av dem jag känner till verkar vara lyckliga. Det finns en benämning på den här sortens beteende och det självdestruktivitet. Man finner inte sig själv genom att banta ner sig till 30 kg eller äta upp sig till 200, eller genom att skära sig i armarna eller operera om ansiktet så många gånger att det börjar falla i bitar, eller genom att missbruka droger eller sex eller göra något annat klart olämpligt. Kalla mig inskränkt vit-heteronormativ-whatever, men det här beteendet kan jag inte kalla friskt eller livsbejakande.
Men hatar det gör jag förstås inte. Jag tyckte bara att det kändes tragiskt. Möjligt att han var jättelycklig med sitt omskapade jag, men det såg ju inte så ut, precis.
Dock, det jag vänder mig mot är att Jonas ogillar att MJ efter sin död ska "normaliseras", underförstått för vår (eller "vår") skull och inte för sin egen. Saken var ju den att MJ:s musikaliska storhet nästan helt lyckades falla i glömska under senare år. Han var faktiskt inte särskilt lysande i sina sista försök, dvs innan den här pedofilrättegången liksom satte punkt för det mesta. Han körde gamla uttjatade koncept, det var kick med benet och ta sig i skrevet mest hela tiden, och musiken kändes inte heller ny och fräsch längre. Sånt är i och för sig okej, det är kanske inte meningen att man ska stå på absoluta toppen i 20-30-40 år.
Och sedan handlade det inte om något annat än mannens bisarra livsstil, bisarra operationer och de bisarra anklagelserna. (Mycket riktigt finns det gott om folk som inte kan se någon som helst skillnad mellan begreppen "pedofil" och "pedofilanklagad".) För att inte tala om den småbisarra familjebildningen. Som jag nyligen skrev, finns det ju en hel generation som knappt vetat något om Michael Jackson, förutom att han var bisarr. Min dotter blev MJ-fan dagen efter hans död, då spelades musiken så att även hon hörde den, och då fattade hon äntligen att han var något mer än den konstige mannen utan näsa.
Så det Jonas tycks vilja likna vid tvångsnormalisering och ett förtigande av vuxenjaget är faktiskt också upprättelse. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att MJ såg ner på sitt eget konstnärskap så mycket att han ville att det skulle glömmas bort, medan "vi" fortsatte att diskutera/hylla/ogilla hans livsstil i evigheter. Vad han hade för skäl att göra som han gjorde vet vi inte, men att man i samband med hans död nu talar lite mindre om hans privatliv och desto mer om hans gärning som artist är en "normalisering" jag tror att han faktiskt hade uppskattat.
Jag tar tillbaka min pik till Johanne Hildebrandt. I det här blogginlägget står det sannerligen inte heller något nytt som vi inte redan visste. Men hörni, titta en gång till på det där klippet från Motown-galan. Sådan inspiration går inte att vare sig piska eller operera fram - oavsett hur hans liv såg ut före och efter. Det är en skymf om "vi" glömmer det. Och det var just det "vi" faktiskt höll på att göra.
2009-06-30
Vilse
Jag har hamnat på en väg ihop med några romanfigurer. Problemet är att jag inte riktigt vet hur vägen ser ut, och det stör mig. Jag vet inte ens hur de ser ut, men det stör mig faktiskt lite mindre. Jag nämnde i det här inlägget något om människors två ansikten. När jag skildrar fiktiva figurer är det ofta mer viktigt för mig att veta hur de tänker och agerar än exakt hur de ser ut.
Det är ju så lätt att tro att verkligheten är något absolut. Jag flinade den gången jag läste reflektionen att allt egentligen bara är energi. (E=mc*c, jo men det vet vi ju.) Hur ofta använder vi inte uttryck som "jo, men i verkligheten så ..."? Underförstått att "verkligheten" är något finare än de s k fantasierna. Att kroppen är finare än själen, vi vet ju förresten inte om det finns någon själ eftersom den inte syns, osv.
Våg-partikeldualismen är också festlig. Den finns på elementarpartikelnivå, men det bevisar inte att den finns på högre nivåer men okej, varför inte? Det tog mig flera år att fatta det där med att en elektron är både en våg och en partikel. Jag såg skisser på elektroner - i vågform - som cirklade runt en atomkärna, dvs elektronen var överallt på en gång, men jag föreställde mig att det var en slags omloppsbana jag såg, och någonstans i den omloppsbanan befann sig den riktiga elektronen. Och hur skönt var det inte att föreställa sig ljus som små fotonpartiklar, lätta som ingenting, som kom farande som en dusch genom rymden? Så mycket enklare än de där flummiga vågorna. Mitt konkret lagda sinne gillade inte vågdelen, och jag tror att det är så för de flesta av oss.
Men nu så här på äldre da'r älskar jag de där vågorna. Jag föreställer mig att både jag och allting omkring mig är vågor, med en oprecis placering i rummet, utan några tydliga gränser mellan Här och Inte Här. Jag och hela Universum är en diffus soppa av energivågor ... det är ju underbart! Och det finurliga i den tankemodellen är att tankar, själar och fantasier är lika synliga i ett sådant universum som stenar och isklumpar. Materia och icke-materia hamnar på det viset på samma nivå.
(Fast, piper fysikern i mig, Einsteins ekvation visar att materia har jävligt mycket mer energi än icke-materia ...)
Nåväl. I mitt vibrerande våg-universum blir alltså en romanfigurs ansikte inte alltid det viktigaste. Det är det inte ens i den s k verkligheten, ju. Det har hänt mer än en gång att jag pratat länge och väl med personer som jag sedan inte kunnat beskriva, fast jag hade dem framför mig en lång stund. En del har väldigt bra ansiktsminne; jag har det inte. Ibland minns jag bara ett par ögon, ibland ännu mindre. I mina drömmar händer det ganska ofta att jag umgås med människor som jag aldrig ser.
Idag är det återigen hemskt varmt ute. (Det blir nog åska. Då får man dra ur femtioelva sladdar till bredband och telefoner och en massa andra grejor. Livet har blivit komplicerat.) Jag känner mig mosig. Jag befinner mig mer än vanligt i min suddiga vågformsmanifestation.
Det är ju så lätt att tro att verkligheten är något absolut. Jag flinade den gången jag läste reflektionen att allt egentligen bara är energi. (E=mc*c, jo men det vet vi ju.) Hur ofta använder vi inte uttryck som "jo, men i verkligheten så ..."? Underförstått att "verkligheten" är något finare än de s k fantasierna. Att kroppen är finare än själen, vi vet ju förresten inte om det finns någon själ eftersom den inte syns, osv.
Våg-partikeldualismen är också festlig. Den finns på elementarpartikelnivå, men det bevisar inte att den finns på högre nivåer men okej, varför inte? Det tog mig flera år att fatta det där med att en elektron är både en våg och en partikel. Jag såg skisser på elektroner - i vågform - som cirklade runt en atomkärna, dvs elektronen var överallt på en gång, men jag föreställde mig att det var en slags omloppsbana jag såg, och någonstans i den omloppsbanan befann sig den riktiga elektronen. Och hur skönt var det inte att föreställa sig ljus som små fotonpartiklar, lätta som ingenting, som kom farande som en dusch genom rymden? Så mycket enklare än de där flummiga vågorna. Mitt konkret lagda sinne gillade inte vågdelen, och jag tror att det är så för de flesta av oss.
Men nu så här på äldre da'r älskar jag de där vågorna. Jag föreställer mig att både jag och allting omkring mig är vågor, med en oprecis placering i rummet, utan några tydliga gränser mellan Här och Inte Här. Jag och hela Universum är en diffus soppa av energivågor ... det är ju underbart! Och det finurliga i den tankemodellen är att tankar, själar och fantasier är lika synliga i ett sådant universum som stenar och isklumpar. Materia och icke-materia hamnar på det viset på samma nivå.
(Fast, piper fysikern i mig, Einsteins ekvation visar att materia har jävligt mycket mer energi än icke-materia ...)
Nåväl. I mitt vibrerande våg-universum blir alltså en romanfigurs ansikte inte alltid det viktigaste. Det är det inte ens i den s k verkligheten, ju. Det har hänt mer än en gång att jag pratat länge och väl med personer som jag sedan inte kunnat beskriva, fast jag hade dem framför mig en lång stund. En del har väldigt bra ansiktsminne; jag har det inte. Ibland minns jag bara ett par ögon, ibland ännu mindre. I mina drömmar händer det ganska ofta att jag umgås med människor som jag aldrig ser.
Idag är det återigen hemskt varmt ute. (Det blir nog åska. Då får man dra ur femtioelva sladdar till bredband och telefoner och en massa andra grejor. Livet har blivit komplicerat.) Jag känner mig mosig. Jag befinner mig mer än vanligt i min suddiga vågformsmanifestation.
2009-06-29
Mitt i malströmmen
Det var 31 grader sist jag tittade på termometern, och kanske är det ännu varmare nu. Vi hade 32,5 grader igår. Jag sitter i skuggan under ett parasoll när jag skriver detta, och jag fläktas lyckligtvis av en varm, ljuvlig bris från havet. Hoppas ingen ser mig.
Jag sitter alltså här, i glödande sommarvärme, i bikini - ja, ännu ett skäl till varför ingen borde se mig - och författar. Insvept i dofter från rosor och schersmin, medan hängmattorna snurrar i vinden, prästkragarna dränker trädgården, hunden snarkar i skuggan intill mig. Och jag söker den trance som gör att man i denna miljö kan skriva inspirerat om mörker, dimmor och mord.
Andra kapitlet till Svart eld utspelas i en vansinnig sommarhetta, och det var just det vädret som rådde när jag konstruerade det. Det var jobbigt, men inspirerande. Nu vet jag inte hur jag ska göra. Jag spelar Wuthering Heights med Kate Bush. En låt som egentligen förbrukades i förra romanen. Sa jag att Heathcliff är en av förlagorna till Jarga Vilihnemi? Eller att furst Andrej i "Krig och fred" är motsvarande förlaga till hans bror Erlo? Ja, det sa jag, fast jag minns inte när. Nå, Kates gamla dänga duger här också. Skapar rätt stämning av spöken och vansinne, så att hettan med lite god fantasi förvandlas till kalla kårar längs ryggraden istället.
Jag börjar nå trancen nu. Vänta bara. Nu blir min blick glasartad, pulsen byter tempo, märkliga scenerier drar förbi min inre syn.
Jag hoppas fortfarande att ingen ser mig.
Jag sitter alltså här, i glödande sommarvärme, i bikini - ja, ännu ett skäl till varför ingen borde se mig - och författar. Insvept i dofter från rosor och schersmin, medan hängmattorna snurrar i vinden, prästkragarna dränker trädgården, hunden snarkar i skuggan intill mig. Och jag söker den trance som gör att man i denna miljö kan skriva inspirerat om mörker, dimmor och mord.
Andra kapitlet till Svart eld utspelas i en vansinnig sommarhetta, och det var just det vädret som rådde när jag konstruerade det. Det var jobbigt, men inspirerande. Nu vet jag inte hur jag ska göra. Jag spelar Wuthering Heights med Kate Bush. En låt som egentligen förbrukades i förra romanen. Sa jag att Heathcliff är en av förlagorna till Jarga Vilihnemi? Eller att furst Andrej i "Krig och fred" är motsvarande förlaga till hans bror Erlo? Ja, det sa jag, fast jag minns inte när. Nå, Kates gamla dänga duger här också. Skapar rätt stämning av spöken och vansinne, så att hettan med lite god fantasi förvandlas till kalla kårar längs ryggraden istället.
Jag börjar nå trancen nu. Vänta bara. Nu blir min blick glasartad, pulsen byter tempo, märkliga scenerier drar förbi min inre syn.
Jag hoppas fortfarande att ingen ser mig.
2009-06-26
Michael ...
Michael Jackson är död och jag har nog aldrig sett en nyhet spridas så otroligt snabbt. Det är gott och väl i klass med 9/11 ...
Naturligtvis ska alla kommentera och så ska De Cyniska kommentera kommentarerna. Fan, jag hatar cynism. Ursäkta att jag svär nu, va, men den här "konstformen" är lika avskyvärd som patetisk. Man är inte ett dugg cool för att man lutar sig tillbaka och hånar de som är mer emotionella. Man är inte ett dugg mer intelligent än någon annan bara för att man ägnar sig åt logik när andra blir, ska vi säga, irrationella.
Mina känslor inför popikonens död är faktiskt lite blandade. Han blev bara 50 år, hans liv kändes som en stor tragedi och han efterlämnar små barn och en stor familj med bröder, systrar och föräldrar. Klart att det är hemskt sorgligt. Men en del av mig känner lite lättnad också. Så sent som häromåret satt jag på nätet, någonstans, har glömt var, och käbblade lite med folk som var betydligt yngre än jag. Det handlade om MJ, alltså. Och jag kände mig lite sorgsen, för det var så uppenbart att de inte visste vem han var. Eller, såklart att de visste det, för det visste alla. Men deras bild av honom var så annorlunda mot min. Jag mindes supersuperstjärnan från Thriller-tiden (jag var i femtonårsåldern då) och jo, jag spelade fortfarande "Billie Jean" så att jag vibrerade i takt med basgången. Denna sanslöst tunga, suggestiva basgång som folk i hela världen, långt in i urskogen, lyssnat på och gungat med i.
De som var yngre kände till en helt annan Michael Jackson. Ett sönderopererat freak som satt åtalad för pedofiliska övergrepp etc. Det kändes väldigt synd att de hade den bilden och missade det där som hände på 80-talet och tidigare. Jag har aldrig dyrkat Michael Jackson, men jag har berättat för alla som ville höra på att det fanns en tid när han var större än störst och att det var ganska välförtjänt. Michael Jackson på höjden av sin karriär var superstjärnan personifierad.
Nu, i samband med hans död, tonar lyckligtvis den bilden fram igen. Alla förtjänar att bli ihågkomna för det bästa de har gjort, inte sina värsta misslyckanden.
Lilltjejen kommer till mig och säger "vet du om att Michael Jackson är död?" och erkänner sedan att hon inte vet så mycket om honom, förutom att "han såg så hemsk ut". Jag visar videon från Motown-jubiléet för henne, den med Billie Jean och moonwalken, och en MJ som är så tänd och inspirerad att det är övernaturligt. Hon tittar, rycker på axlarna. "Äh, sånt där har jag sett en massa gånger förut!"
"Men om han inte gjort det, hade du aldrig sett det", påpekar jag. "Det var han som uppfann det."
Det är ju så det är. Och plötsligt är han mer levande än han varit på en massa år. Livet och döden är knepiga saker. De är inte så absoluta som man ofta föreställer sig.
PS: Faktiskt var det inte MJ som uppfann moonwalken från början, men det var han som gjorde den berömd. Och förresten hette det inte moonwalk och förresten ... äsch.
Naturligtvis ska alla kommentera och så ska De Cyniska kommentera kommentarerna. Fan, jag hatar cynism. Ursäkta att jag svär nu, va, men den här "konstformen" är lika avskyvärd som patetisk. Man är inte ett dugg cool för att man lutar sig tillbaka och hånar de som är mer emotionella. Man är inte ett dugg mer intelligent än någon annan bara för att man ägnar sig åt logik när andra blir, ska vi säga, irrationella.
Mina känslor inför popikonens död är faktiskt lite blandade. Han blev bara 50 år, hans liv kändes som en stor tragedi och han efterlämnar små barn och en stor familj med bröder, systrar och föräldrar. Klart att det är hemskt sorgligt. Men en del av mig känner lite lättnad också. Så sent som häromåret satt jag på nätet, någonstans, har glömt var, och käbblade lite med folk som var betydligt yngre än jag. Det handlade om MJ, alltså. Och jag kände mig lite sorgsen, för det var så uppenbart att de inte visste vem han var. Eller, såklart att de visste det, för det visste alla. Men deras bild av honom var så annorlunda mot min. Jag mindes supersuperstjärnan från Thriller-tiden (jag var i femtonårsåldern då) och jo, jag spelade fortfarande "Billie Jean" så att jag vibrerade i takt med basgången. Denna sanslöst tunga, suggestiva basgång som folk i hela världen, långt in i urskogen, lyssnat på och gungat med i.
De som var yngre kände till en helt annan Michael Jackson. Ett sönderopererat freak som satt åtalad för pedofiliska övergrepp etc. Det kändes väldigt synd att de hade den bilden och missade det där som hände på 80-talet och tidigare. Jag har aldrig dyrkat Michael Jackson, men jag har berättat för alla som ville höra på att det fanns en tid när han var större än störst och att det var ganska välförtjänt. Michael Jackson på höjden av sin karriär var superstjärnan personifierad.
Nu, i samband med hans död, tonar lyckligtvis den bilden fram igen. Alla förtjänar att bli ihågkomna för det bästa de har gjort, inte sina värsta misslyckanden.
Lilltjejen kommer till mig och säger "vet du om att Michael Jackson är död?" och erkänner sedan att hon inte vet så mycket om honom, förutom att "han såg så hemsk ut". Jag visar videon från Motown-jubiléet för henne, den med Billie Jean och moonwalken, och en MJ som är så tänd och inspirerad att det är övernaturligt. Hon tittar, rycker på axlarna. "Äh, sånt där har jag sett en massa gånger förut!"
"Men om han inte gjort det, hade du aldrig sett det", påpekar jag. "Det var han som uppfann det."
Det är ju så det är. Och plötsligt är han mer levande än han varit på en massa år. Livet och döden är knepiga saker. De är inte så absoluta som man ofta föreställer sig.
PS: Faktiskt var det inte MJ som uppfann moonwalken från början, men det var han som gjorde den berömd. Och förresten hette det inte moonwalk och förresten ... äsch.
2009-06-25
Fildelning och sånt där
Jag såg en artikel i Aftonbladet idag som fick mig att fundera lite mer kring det här med IPRED och allt vad det nu heter. ("Allt vad det nu heter"??? Tänk, det finns människor i denna värld, däribland jag, som inte tycker att fildelningsfrågan är jordens viktigaste. Förlåt, men jag gör bara inte det.)
Men alltså, jag tror ju på det här med affirmationer. Jag tror fullständigt och stenhårt på det. Vad du sår, får du skörda. Du får det du tänker på. Javisst. (Men se upp, du tänker inte alltid på det du tror att du tänker på.)
Många, däribland en del artister och skivbolagsfolk, som är insyltade i fildelningsdebatten, tycks däremot inte tro på det här ett enda dugg. Hur ska man annars tolka deras beteende?
I ena ringhörnan har vi någon som säljer en massa skivor och som blir jättearg när folk fildelar hans/hennes låtar olagligt. Skivorna kodas och krypteras på alla möjliga knepiga vis, jurister jagar syndare likt blodhundar och förresten, ve den som filmar deras konserter ens med en digitalkamera och lägger klipp på YouTube. Det kan ju konkurrera ut ... ja, jag vet inte, men det kan ju kanske leda till förlorade intäkter någonstans! Ingen kontroll! Ruin! Död!
I andra har vi någon som helt naivt låter folk fildela av hjärtans lust, lägger ut låtar gratis och överhuvudtaget tycks gräva sin egen ekonomiska grav genom att gå miste om alla möjliga fina kontrakt och dessutom är alldeles för snäll, ställer upp gratis i olika sammanhang och givetvis inte tjänar särskilt mycket som en följd av det. Åtminstone inte på kort sikt.
Båda dessa artister vill förstås tjäna pengar. Båda vill nå ut med sin konst till en så stor publik som möjligt. Båda vill bli älskade av sina fans. Självklart - båda hävdar säkert att det är så här. Men jag påstår att bara en av dem affirmerar om det. Den andre, gissa vem, affirmerar faktiskt tvärtom. Och jag tror alltså på "metodens" riktighet och tror därför att båda kommer att lyckas med respektive affirmation.
Jag vill inte påstå att en av dessa personer har rätt och den andre fel. Jag har inte tagit ställning i fildelningsfrågan, det finns många för och emot. Men jag tror att vi alla tjänar på att alla lär sig något om affirmationer, inklusive jurister, "stjärnor" och skivbolagsfolk. Lyckosamma artister brukar faktiskt vara jätteduktiga på det här, när det gäller deras konstnärliga utövning alltså. De har visioner, det är därför de lyckas. Det är synd om de visar sig vara så tvärtom när det gäller ekonomiska frågor.
För övrigt tror jag inte att någon artist lider av att publiken filmar deras konserter och lägger ut klippen. De är ändå aldrig av så god kvalitet att de konkurrerar med "riktiga" inspelningar. Men de är bra PR, helt gratis dessutom.
Men alltså, jag tror ju på det här med affirmationer. Jag tror fullständigt och stenhårt på det. Vad du sår, får du skörda. Du får det du tänker på. Javisst. (Men se upp, du tänker inte alltid på det du tror att du tänker på.)
Många, däribland en del artister och skivbolagsfolk, som är insyltade i fildelningsdebatten, tycks däremot inte tro på det här ett enda dugg. Hur ska man annars tolka deras beteende?
I ena ringhörnan har vi någon som säljer en massa skivor och som blir jättearg när folk fildelar hans/hennes låtar olagligt. Skivorna kodas och krypteras på alla möjliga knepiga vis, jurister jagar syndare likt blodhundar och förresten, ve den som filmar deras konserter ens med en digitalkamera och lägger klipp på YouTube. Det kan ju konkurrera ut ... ja, jag vet inte, men det kan ju kanske leda till förlorade intäkter någonstans! Ingen kontroll! Ruin! Död!
I andra har vi någon som helt naivt låter folk fildela av hjärtans lust, lägger ut låtar gratis och överhuvudtaget tycks gräva sin egen ekonomiska grav genom att gå miste om alla möjliga fina kontrakt och dessutom är alldeles för snäll, ställer upp gratis i olika sammanhang och givetvis inte tjänar särskilt mycket som en följd av det. Åtminstone inte på kort sikt.
Båda dessa artister vill förstås tjäna pengar. Båda vill nå ut med sin konst till en så stor publik som möjligt. Båda vill bli älskade av sina fans. Självklart - båda hävdar säkert att det är så här. Men jag påstår att bara en av dem affirmerar om det. Den andre, gissa vem, affirmerar faktiskt tvärtom. Och jag tror alltså på "metodens" riktighet och tror därför att båda kommer att lyckas med respektive affirmation.
Jag vill inte påstå att en av dessa personer har rätt och den andre fel. Jag har inte tagit ställning i fildelningsfrågan, det finns många för och emot. Men jag tror att vi alla tjänar på att alla lär sig något om affirmationer, inklusive jurister, "stjärnor" och skivbolagsfolk. Lyckosamma artister brukar faktiskt vara jätteduktiga på det här, när det gäller deras konstnärliga utövning alltså. De har visioner, det är därför de lyckas. Det är synd om de visar sig vara så tvärtom när det gäller ekonomiska frågor.
För övrigt tror jag inte att någon artist lider av att publiken filmar deras konserter och lägger ut klippen. De är ändå aldrig av så god kvalitet att de konkurrerar med "riktiga" inspelningar. Men de är bra PR, helt gratis dessutom.
2009-06-23
Ständigt mätt
Midsommarhelgen kom och gick och jag stod i köket. Samt firade. Plockade blommor, hissade flaggan, bakade tårtor på löpande band, ordnade grillfest, var på knytkalas. Precis sådär som det ska vara, fast vi skippade det där med dans runt stången. Men jag börjar bli trött på att vara proppmätt. Nu är det bara vanlig sommar igen, men vädret vill ha fler grillkvällar och glasskiosken är äntligen öppen. Igår paddlade jag havskajak. Det var mysigt, förutom att jag undrade hur i all sin dar jag skulle kunna klämma mig ner i den där ... och hur i all sin dar jag sedan skulle kunna ta mig upp igen.
Enda nackdelen med fint sommarväder - för det är det, verkligen - är att det inte riktigt går ihop med det jag just nu skriver. Jag försöker mana fram lite äkta skräckkänsla här. Det ska vara mörkt och kallt och kusligt, och det är svårt när koltrastarna fortsätter att drilla utanför fönstret och motorbåtarna surrar så att hela fjorden är full med skummande svallvågor, kors och tvärs. Molntussarna är små och vita och rosenrabatten samlar sig nu för den kanske pampigaste blomningen någonsin. (Nu har jag nått stadiet då jag har så många rosensorter att jag faktiskt inte längre har koll på vad alla heter.)
Jag försöker påminna mig om det finns någon passage i boken där det får vara vackert sommarväder. Kanske skulle jag övergå till det istället. Mitt första utkast för det här stycket var förmodligen något av det sämsta jag skrivit på trettio år, rent berättartekniskt alltså. Men det oroar mig inte just nu. Huvudsaken är att jag får utkastet på pränt, så att det slutar att bara vara lite konstigt bludder i huvudet på mig. Jag är trött även på bludder.
Jag har dessutom fattat det modiga beslutet att göra en del skrivarbete för hand, på papper ... det behövs, av vissa skäl. Men jag brukar få skrivkramp bara av att plita ihop min egen namnteckning, så vi får se hur det går.
Enda nackdelen med fint sommarväder - för det är det, verkligen - är att det inte riktigt går ihop med det jag just nu skriver. Jag försöker mana fram lite äkta skräckkänsla här. Det ska vara mörkt och kallt och kusligt, och det är svårt när koltrastarna fortsätter att drilla utanför fönstret och motorbåtarna surrar så att hela fjorden är full med skummande svallvågor, kors och tvärs. Molntussarna är små och vita och rosenrabatten samlar sig nu för den kanske pampigaste blomningen någonsin. (Nu har jag nått stadiet då jag har så många rosensorter att jag faktiskt inte längre har koll på vad alla heter.)
Jag försöker påminna mig om det finns någon passage i boken där det får vara vackert sommarväder. Kanske skulle jag övergå till det istället. Mitt första utkast för det här stycket var förmodligen något av det sämsta jag skrivit på trettio år, rent berättartekniskt alltså. Men det oroar mig inte just nu. Huvudsaken är att jag får utkastet på pränt, så att det slutar att bara vara lite konstigt bludder i huvudet på mig. Jag är trött även på bludder.
Jag har dessutom fattat det modiga beslutet att göra en del skrivarbete för hand, på papper ... det behövs, av vissa skäl. Men jag brukar få skrivkramp bara av att plita ihop min egen namnteckning, så vi får se hur det går.
2009-06-17
Midsommar
Solen skiner så medelhavsaktigt in genom fönstren så här dags på kvällen. Gardinerna fladdrar i ljumma brisar. Det är både medelhav och västkust, förresten. (Jag har aldrig varit vid Medelhavet.)
Jag får lust att lägga mig i en av hängmattorna med en lagom dålig roman. Men ... det är snart midsommarafton. Jag måste glida in i hemmafrurollen vare sig jag vill det eller ej. Någon måste planera all maten och se till att huset blir "i skick". Och problemet i år är att jag inte vet hur många gäster vi får. Det tycks kunna bli allt mellan en och nio, eller kanske ännu fler.
När andra tar ledigt, verkar det som om jag jobbar. Och lite tvärtom, ibland.
Nä, nu vill man blanda drinkar, sitta under ett parasoll och låtsas att man är smal och passar i någon ljuvlig, vit sommarklänning och att någon annan ser till att dammsuga huset, rensa ogräset och göra allt annat som jag helt enkelt inte känner för just nu. Inte nu när ordet SOMMARKVÄLL glider runt ihop med solstrålarna och motorbåtarna brummar därute på fjärden. Imorgon, eller senast i övermorgon kommer det att vara folk i varenda sommarstuga häromkring. Här vimlar av sommarstugor som står igenbommade 47 veckor om året, ungefär. Det är väldigt synd att det ska vara så. Men folk kommer åtminstone till midsommar. När man promenerar runt i grannskapet känner man doft från kolgrillar mest överallt, och har man tur hör man prat, skratt och porslinsklirr bakom en och annan syrénhäck också.
Jag får lust att lägga mig i en av hängmattorna med en lagom dålig roman. Men ... det är snart midsommarafton. Jag måste glida in i hemmafrurollen vare sig jag vill det eller ej. Någon måste planera all maten och se till att huset blir "i skick". Och problemet i år är att jag inte vet hur många gäster vi får. Det tycks kunna bli allt mellan en och nio, eller kanske ännu fler.
När andra tar ledigt, verkar det som om jag jobbar. Och lite tvärtom, ibland.
Nä, nu vill man blanda drinkar, sitta under ett parasoll och låtsas att man är smal och passar i någon ljuvlig, vit sommarklänning och att någon annan ser till att dammsuga huset, rensa ogräset och göra allt annat som jag helt enkelt inte känner för just nu. Inte nu när ordet SOMMARKVÄLL glider runt ihop med solstrålarna och motorbåtarna brummar därute på fjärden. Imorgon, eller senast i övermorgon kommer det att vara folk i varenda sommarstuga häromkring. Här vimlar av sommarstugor som står igenbommade 47 veckor om året, ungefär. Det är väldigt synd att det ska vara så. Men folk kommer åtminstone till midsommar. När man promenerar runt i grannskapet känner man doft från kolgrillar mest överallt, och har man tur hör man prat, skratt och porslinsklirr bakom en och annan syrénhäck också.
2009-06-15
Filmintro i mästarklass
Det här är början på en av mina favoritfilmer. Studera de tre första minuterna av det. Ett av de snyggaste filmintron jag vet, det ger mig faktiskt lite gåshud av välbehag. (Och så är Katy Bates, en av mina favoritskådisar, med.)
När jag ser detta slår det mig att jag hämtat inte så lite skrivinspiration av dessa första tre minuter av denna film. En film som börjar så här kan ju bara inte bli dålig. Ja, säg den berättelse som förmår att väcka nyfikenheten snabbare än så här? Direkt i första filmrutan! En bil som fiskas ur en flod ... varför? Vad har hänt? Och sedan - bom, musiken. Ah, denna musik, som sätter stämningen på en gång, så att man genast får en uppfattning om både miljö och tidsepok fast man bara ser ett järnvägsspår. Sedan de övergivna husrucklen som direkt antyder en historia, fast man inte har en aning om vilken ännu. Mmm! Hot, vemod, komedi och stark miljöfärg fångat i två korta scener, så ska det se ut.
Det är så här jag vill berätta, fast jag bara använder ord.
Har läst boken också, men tyckte inte att den var lika bra fast den innehöll "mer". Filmen är lite klurigare berättad.
När jag ser detta slår det mig att jag hämtat inte så lite skrivinspiration av dessa första tre minuter av denna film. En film som börjar så här kan ju bara inte bli dålig. Ja, säg den berättelse som förmår att väcka nyfikenheten snabbare än så här? Direkt i första filmrutan! En bil som fiskas ur en flod ... varför? Vad har hänt? Och sedan - bom, musiken. Ah, denna musik, som sätter stämningen på en gång, så att man genast får en uppfattning om både miljö och tidsepok fast man bara ser ett järnvägsspår. Sedan de övergivna husrucklen som direkt antyder en historia, fast man inte har en aning om vilken ännu. Mmm! Hot, vemod, komedi och stark miljöfärg fångat i två korta scener, så ska det se ut.
Det är så här jag vill berätta, fast jag bara använder ord.
Har läst boken också, men tyckte inte att den var lika bra fast den innehöll "mer". Filmen är lite klurigare berättad.
2009-06-13
Nej, detta är ingen modeblogg
Jag köpte en ny handväska idag. Nej stopp, sätt inte i halsen, någon. Jag har fortfarande inte gått och blivit bimboblogg.
Tro inte att jag inte är materialistisk. Det är jag visst det, men just därför vill jag känna lite vördnad inför en del av mina ägodelar. Främst handväskan, då. Den förra har hängt med i snart 20 år, tror jag. Högkvalitativt och svindyrt märke, men när man slår ut kostnaden på antalet användningstimmar har den ju varit fantastiskt billig. Välsydd in i minsta detalj, det var bara låset som nu till slut hotade att lossna, och det är väl inte så konstigt med tanke på att väskan har öppnats och stängts flera gånger dagligen under dessa 20 år. 30000 gånger? 50000? Lädret var en gång ljusbrunt, men har av ålder och flitig användning blivit brunsvart och blankt. Men det håller fortfarande. Det ser ut som om det tänkte hålla i 200 år till.
Vad jag älskar utslitna ting. Ja, inte det där skräpet som blir utslitet på nolltid förstås, utan de välgjorda saker som sakta nöts ner av flitig och lycklig användning. Förra året köpte jag mig ett par löparskor, och min ambition var att slita ut dem. Nu är mönstret på sulorna borta och det börjar gå hål på ovansidan. Jag blir så himla stolt när jag ser det, för det är mina flitiga promenader som åstadkommit detta, ingenting annat. Jag tittar på en investering - ett par skor har under året omvandlats till kondition, hälsa och många sköna upplevelser. De var värda varenda krona jag betalade för dem.
I min garderob ligger fortfarande min gamla gosehund. Hon är också ganska illa åtgången. Låg ute i ett förråd i något år, och fick pälsen delvis uppäten av möss. Jag hittade henne, ryckte henne ur bättre hälftens armar när han skulle bära bort henne till soppåsen, och sedan sydde jag dit ny päls av teddytyg, slängde bort all gammal stoppning, tvättade hunden i tvättmaskinen, fyllde med ny kuddstoppning och gjorde henne fin. Mina barn blev väldigt fascinerade. Nosen på hunden är synbart nött: hon fick helt enkelt väldigt många pussar en gång i forntiden. Och den pälsen har det gråtits många tårar i. Förra året lade min dotter henne i soffan ett tag, varpå den nuvarande gosehunden - den levande - tyckte att det blev en bra huvudkudde. Tyvärr tog jag aldrig något kort när mina älsklingsvovvar från igår och idag låg där tillsammans, huvud mot huvud. Han har konstigt nog aldrig gjort minsta försök att tugga på henne.
Bättre hälften gjorde en gång ett riktigt märkligt fynd i sin fars sommarstuga, som en gång i tiden varit fattighus: en gammal trätallrik, en helt vanlig, svarvad trätallrik som rämnat i två bitar. Någon hade gjort sig besväret att laga den, mycket noggrannt med läderremmar och krampor, så att den gick att använda igen. Ett så kärleksfullt och omsorgsfullt arbete - nedlagt på en sprucken trätallrik. Sådana gester talar mycket för sig själva, och det gör att denna fattigmanstallrik nu är långt mer märkvärdig och dyrbar än ett aldrig så påkostat porslinsfat från Royal Copenhagen. Ja, jag tycker om att titta på blankslitna bruksföremål och sönderkramade nallar. De har så många historier att berätta. Och nu undrar jag vad jag ska göra med min gamla handväska, den som nu får pensionera sig. Alla som har har sett mig, har nog sett denna handväska också, för jag går knappt någonstans utan den. Den borde kanske slängas ... men det bjuder mig lite emot. Snart, kanske. Jag lägger undan den så länge, och säger tack kära vän, för långvarig och trogen tjänst!
Jag tycker att märkeshysteri ofta kan vara direkt fjantigt, och jag vet inte vad modebloggarna egentligen syftar till. Är man hela tiden på jakt efter nya prylar kan man ju inte vara särskilt fäst vid dem man redan har, så denna totala materialism blir paradoxalt nog också en märklig icke-materialism, där saker konsumeras och sedan försvinner i glömska igen. Men jag tycker om märken i det att jag tycker om god kvalitet, när saker håller i åratal, i vissa fall i generationer. Och jo, även jag vill förnya garderoben ibland ... men framför allt vill jag älska de saker jag har eller får, utan att dränkas av dem.
Tro inte att jag inte är materialistisk. Det är jag visst det, men just därför vill jag känna lite vördnad inför en del av mina ägodelar. Främst handväskan, då. Den förra har hängt med i snart 20 år, tror jag. Högkvalitativt och svindyrt märke, men när man slår ut kostnaden på antalet användningstimmar har den ju varit fantastiskt billig. Välsydd in i minsta detalj, det var bara låset som nu till slut hotade att lossna, och det är väl inte så konstigt med tanke på att väskan har öppnats och stängts flera gånger dagligen under dessa 20 år. 30000 gånger? 50000? Lädret var en gång ljusbrunt, men har av ålder och flitig användning blivit brunsvart och blankt. Men det håller fortfarande. Det ser ut som om det tänkte hålla i 200 år till.
Vad jag älskar utslitna ting. Ja, inte det där skräpet som blir utslitet på nolltid förstås, utan de välgjorda saker som sakta nöts ner av flitig och lycklig användning. Förra året köpte jag mig ett par löparskor, och min ambition var att slita ut dem. Nu är mönstret på sulorna borta och det börjar gå hål på ovansidan. Jag blir så himla stolt när jag ser det, för det är mina flitiga promenader som åstadkommit detta, ingenting annat. Jag tittar på en investering - ett par skor har under året omvandlats till kondition, hälsa och många sköna upplevelser. De var värda varenda krona jag betalade för dem.
I min garderob ligger fortfarande min gamla gosehund. Hon är också ganska illa åtgången. Låg ute i ett förråd i något år, och fick pälsen delvis uppäten av möss. Jag hittade henne, ryckte henne ur bättre hälftens armar när han skulle bära bort henne till soppåsen, och sedan sydde jag dit ny päls av teddytyg, slängde bort all gammal stoppning, tvättade hunden i tvättmaskinen, fyllde med ny kuddstoppning och gjorde henne fin. Mina barn blev väldigt fascinerade. Nosen på hunden är synbart nött: hon fick helt enkelt väldigt många pussar en gång i forntiden. Och den pälsen har det gråtits många tårar i. Förra året lade min dotter henne i soffan ett tag, varpå den nuvarande gosehunden - den levande - tyckte att det blev en bra huvudkudde. Tyvärr tog jag aldrig något kort när mina älsklingsvovvar från igår och idag låg där tillsammans, huvud mot huvud. Han har konstigt nog aldrig gjort minsta försök att tugga på henne.
Bättre hälften gjorde en gång ett riktigt märkligt fynd i sin fars sommarstuga, som en gång i tiden varit fattighus: en gammal trätallrik, en helt vanlig, svarvad trätallrik som rämnat i två bitar. Någon hade gjort sig besväret att laga den, mycket noggrannt med läderremmar och krampor, så att den gick att använda igen. Ett så kärleksfullt och omsorgsfullt arbete - nedlagt på en sprucken trätallrik. Sådana gester talar mycket för sig själva, och det gör att denna fattigmanstallrik nu är långt mer märkvärdig och dyrbar än ett aldrig så påkostat porslinsfat från Royal Copenhagen. Ja, jag tycker om att titta på blankslitna bruksföremål och sönderkramade nallar. De har så många historier att berätta. Och nu undrar jag vad jag ska göra med min gamla handväska, den som nu får pensionera sig. Alla som har har sett mig, har nog sett denna handväska också, för jag går knappt någonstans utan den. Den borde kanske slängas ... men det bjuder mig lite emot. Snart, kanske. Jag lägger undan den så länge, och säger tack kära vän, för långvarig och trogen tjänst!
Jag tycker att märkeshysteri ofta kan vara direkt fjantigt, och jag vet inte vad modebloggarna egentligen syftar till. Är man hela tiden på jakt efter nya prylar kan man ju inte vara särskilt fäst vid dem man redan har, så denna totala materialism blir paradoxalt nog också en märklig icke-materialism, där saker konsumeras och sedan försvinner i glömska igen. Men jag tycker om märken i det att jag tycker om god kvalitet, när saker håller i åratal, i vissa fall i generationer. Och jo, även jag vill förnya garderoben ibland ... men framför allt vill jag älska de saker jag har eller får, utan att dränkas av dem.
2009-06-12
Första dagen är den bästa
Idag var det skolavslutning och på hemvägen sa jag till mina barn: "Det här är sommarlovets bästa dag, för än har vi inte förslösat ett ögonblick av det."
Gud vad klok jag är. Kanske skulle man tillämpa den visdomen på hela livet: detta är första dagen på resten av mitt liv och det är den bästa dagen eftersom jag ännu inte förslösat någon tid av resten av mitt liv.
Jag brukar så här års bli avundsjuk på alla som tar studenten eller slutar någon annan skola. De befinner sig i det allra häftigaste skedet av livet: allt ligger framför dem. Ingenting är omöjligt! Eller borde inte vara omöjligt. Tyvärr verkar många ha tappat modet i onödan, eller begränsar sig alldeles för mycket. Jag har t ex ett antal gånger hört repliker i stil med "jag skulle vilja jobba som veterinär, men här i Bakvattnet finns det ju inga såna jobb och förresten kommer jag väl inte in på utbildningen, så jag får väl hitta något annat jobb."
För det första får man välja vilket som är viktigast - att bo kvar i Bakvattnet eller att ha drömjobbet. För det andra finns det många vägar fram till vissa mål. Bingo på en annons i Platsbanken behöver ju inte vara det enda. Det gäller att ringa in vad i drömjobbet som tilltalar en mest. Det är kanske inte hela jobbet, det är kanske bara någon del av det, som man kan uppnå på annat vis än att bli just praktiserande smådjursveterinär. Påfallande många, har jag upptäckt, har snarare en dröm om ett idealiskt svenssonliv än en dröm om ett visst jobb. I det idealiska svenssonlivet ingår förstås ett hyfsat välbetalt och trevligt jobb med ett antal semesterveckor och löneförmåner etc etc. Men det gör ju att man direkt ryggar inför "drömjobbet" om det visar sig innebära dålig ekonomi, knepiga arbetsvillkor, eller villkoret att man måste flytta 75 mil för att få det.
(Den som vill bli författare ska t ex vara medveten om att h*n måste hitta en annan inkomstkälla också, och därmed får man sedan stå ut med hånet att få sitt älskade yrke nedgraderat till "hobby" av en omgivning som anser att lönearbete är den enda existerande jobbformen.)
Jag ska inte sitta här och vara snorkig och påstå att det är något fel i andras drömmar. Ingen dröm är finare än någon annan. Men det är viktigt att man vet vad man egentligen vill, för då ökar sannolikheten att man också uppnår det. Det är ju lite synd om man har en officiell dröm (som låter flashig och bra) och innerst inne egentligen vill något annat, som man kanske skäms lite för att erkänna.
Gud vad klok jag är. Kanske skulle man tillämpa den visdomen på hela livet: detta är första dagen på resten av mitt liv och det är den bästa dagen eftersom jag ännu inte förslösat någon tid av resten av mitt liv.
Jag brukar så här års bli avundsjuk på alla som tar studenten eller slutar någon annan skola. De befinner sig i det allra häftigaste skedet av livet: allt ligger framför dem. Ingenting är omöjligt! Eller borde inte vara omöjligt. Tyvärr verkar många ha tappat modet i onödan, eller begränsar sig alldeles för mycket. Jag har t ex ett antal gånger hört repliker i stil med "jag skulle vilja jobba som veterinär, men här i Bakvattnet finns det ju inga såna jobb och förresten kommer jag väl inte in på utbildningen, så jag får väl hitta något annat jobb."
För det första får man välja vilket som är viktigast - att bo kvar i Bakvattnet eller att ha drömjobbet. För det andra finns det många vägar fram till vissa mål. Bingo på en annons i Platsbanken behöver ju inte vara det enda. Det gäller att ringa in vad i drömjobbet som tilltalar en mest. Det är kanske inte hela jobbet, det är kanske bara någon del av det, som man kan uppnå på annat vis än att bli just praktiserande smådjursveterinär. Påfallande många, har jag upptäckt, har snarare en dröm om ett idealiskt svenssonliv än en dröm om ett visst jobb. I det idealiska svenssonlivet ingår förstås ett hyfsat välbetalt och trevligt jobb med ett antal semesterveckor och löneförmåner etc etc. Men det gör ju att man direkt ryggar inför "drömjobbet" om det visar sig innebära dålig ekonomi, knepiga arbetsvillkor, eller villkoret att man måste flytta 75 mil för att få det.
(Den som vill bli författare ska t ex vara medveten om att h*n måste hitta en annan inkomstkälla också, och därmed får man sedan stå ut med hånet att få sitt älskade yrke nedgraderat till "hobby" av en omgivning som anser att lönearbete är den enda existerande jobbformen.)
Jag ska inte sitta här och vara snorkig och påstå att det är något fel i andras drömmar. Ingen dröm är finare än någon annan. Men det är viktigt att man vet vad man egentligen vill, för då ökar sannolikheten att man också uppnår det. Det är ju lite synd om man har en officiell dröm (som låter flashig och bra) och innerst inne egentligen vill något annat, som man kanske skäms lite för att erkänna.
Kick-off för inspirationen
Som jag redan nämnt någonstans i den här bloggen har jag samlat på mig alla möjliga skrivtips genom åren. Jag brukar dela ut dem till alla som vill höra på, och därmed verkar jag väldigt erfaren och klok. Faktiskt har jag prövat rätt mycket av det jag förmedlar, även om jag inte själv kommit på det.
Samtidigt sitter jag nu här och har rapporterat om en förskräcklig skrivkramp. Jag som är så full med goda råd om hur man häver sådant. Idiotiskt, eller? Ja, mycket idiotiskt. Men kanske också ett bevis på att skrivkramp, liksom många andra likartade tillstånd, kanske inte är så triviala som man först kan tro. Vi är inga maskiner, vi lever förhoppningsvis ett liv och det går upp och ner, och med det humöret och energin.
Så är det, men kanske framgick det nyligen på bloggen att jag också blev så trött på det här kramptillståndet att jag bestämde mig för att komma tillrätta med det. Jag älskar ju att skriva. Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig ett liv utan skrivande, det skulle kännas förslösat. Så jag började fundera på om jag inte skulle ta och använda något av de här förträffliga råden själv?
Vill man skaffa sig rejäl kramp och dessutom mindervärdeskomplex säger man till sig själv: "nu ska jag skriva en novell. Och den ska vara bra. Hm, vad ska jag nu skriva om?"
Rätt gissat, där blir det tvärstopp, åtminstone för mig. Fantasilösheten lägger sig som ett tungt lock över en så att man förvandlas till en pannkaka under det. Man kommer ju inte på något. Ännu värre blir det om man läser alla dessa böcker om skrivteknik: skriv den berättelse som ligger inom dig och ropar på att bli skriven! Skriv om det som känns mest angeläget för dig!
Herregud, det är väl kul för den som verkligen har en berättelse som ligger där och skriker. Men jag tror faktiskt inte att alla har det sådär spontant bara. En del sitter som jag och stirrar rätt ut i luften och känner paniken komma krypande: tänk om jag har slut på idéer? Tänk om jag är världens tommaste människa? Jag lider inte tillräckligt i mitt liv, mitt liv är faktiskt väldigt tråkigt präktigt. Jag och mitt liv duger inte. Jag har inget att säga. Inget alls på hela taget.
(Som bekant brukar detta inte hindra folk från att blogga, men ändå va. Nu talar vi om att skriva skönlitteratur.)
Nu till trösten: ingen har någonsin slut på idéer, lika lite som vi har slut på drömmar när vi sover. Och uppslag saknas egentligen aldrig. Problemet är att de faktiskt väller över oss i sådana mängder att vi inte kan sortera dem, och då får vi känslan av att de inte finns. Det är möjligt att man börjar hitta ett och annat, men då kan man få svårt att välja - vilket är bäst nu då? Är det säkert att jag inte slösar bort min tid på något omöjligt projekt nu och försummar något bättre?
Skrivkrampen börjar på detta vis omdefiniera sig till igångsättarångest. Och det finns ett fantastiskt knep att åtgärda detta och där att faktiskt ... sätta igång. Sådär bara? Just precis, faktiskt bara så!
Det är med skrivande som med hundrameterslöpning - det går bättre om man har ordentliga startblock. Något att ta avstamp från. När man väl är igång brukar det gå av bara farten. Det man behöver för att komma tillrätta med skrivkrampen är således några sådana startblock. Det behöver inte alls vara något märkvärdigt. De behöver inte ens vara riktade mot målet från början. Huvudsaken är att man får fart på benen, sedan kan man faktiskt byta riktning om man så vill.
Ett sätt är att få några ord att improvisera kring. Man väljer t ex ett substantiv, ett adjektiv och ett verb, helt slumpmässigt, och så börjar man bygga meningar kring dem - så många som möjligt, tills något inom en lossnar och man fortsätter att brodera kring någon av dessa meningar. Själv tycker jag emellertid att det är lättare att improvisera kring en bild. Den kan föreställa exakt vad som helst - en byggnad, ett föremål, en tavla, ett träd. Man stirrar på bilden några ögonblick, och om inget klickar i skallen redan där, börjar man beskriva det man ser. Häromdagen slumpade jag fram ett foto på en långbent vadarfågel. Efter några sekunders förstummad stiltje började jag beskriva den miljö som fågeln kunde tänkas befinna sig i. (Man får ljuga precis hur mycket man vill i det här läget.) Det blev en fågelsjö, och sedan dröjde det förstås inte länge innan det befann sig ett lik i vassen. Jag är ju jag. Jag hade väldigt roligt en lång stund. Det blev faktiskt en slags historia. Faktum är att jag inte har misslyckats en enda gång när jag prövat den här metoden, och det har jag gjort väldigt flitigt under de senaste veckorna.
Det gör inget om man snabbt lämnar ursprungsämnet. Man får som sagt byta riktning. Precis allt är tillåtet, man har inga skyldigheter. Det bilden syftar till är att vara de där startblocken, ingenting annat. Det måste inte bli en tiosidors novell eller ett helt romanuppslag av det hela. Det kanske bara blir några meningar ändå. Det måste inte vara någon perfekt struktur eller någon klämmig poäng på slutet, ingen berättelse i egentlig mening. Det hela övningen går ut på är att man ska komma igång och känna att det visst inte saknas idéer. När jag gör det här, brukar det börja trögt (och innan jag skrivit första ordet tänker jag "den här gången går det inte!") men efter fem-tio raders menlöst hattande plockar jag upp något och plötsligt är jag igång i alla fall. Är bilden komplex och knepig får man minska sitt fokus och bara använda sig av någon enda detalj. Man kan faktiskt dra ihop en skröna om en knapp också. Fråga H.C. Andersen, han skrev ju sagor om både synålar och galoscher. Det gäller bara att granska knappen och börja ställa frågor: vem gjorde den här? Är det en knappfabrikant eller en hantverkare? Vem sydde dit den? Varför? Varför valdes denna form och färg? Hur lossnade knappen? Vad hände med den då? Vilket plagg satt den på? Vem bar det plagget?
Och så vidare. Alla kan komma på svar till sådana här frågor. Alla svar är trådar som leder en vidare i terrängen. Följ dem bara.
Det roligaste med den här metoden är att jag i princip aldrig vet i förväg var jag ska hamna. När jag börjar skriva har jag oftast inte den minsta aning om vad som väntar om hörnet. Jag blir lika häpen varje gång. Man blir faktiskt berättelsens första läsare, lika väl som dess skapare.
Bilder är alltså något som får igång mig. Det finns andra alternativ också, förstås: tjuvlyssna på ett samtal på bussen och stjäl några repliker, börja lek med dem. Välj en slumpvis rubrik i dagstidningen. Öppna en slumpvis vald bok, slumpa fram en sida och en mening, skriv av halva och gör sedan en egen fortsättning. Använd texten i en låt. Det finns många varianter och alla syftar på ett och samma - att komma igång. Däremot vill jag varna lite för alltför komplicerade inspirationskällor. Vill man skriva en fantasyhistoria är det inte någon bra idé att använda en annan fantasyhistoria eller -film som avstamp. De hjulspåren är redan uppkörda och det enda som händer är att man gör dem ännu djupare. Nä, plocka något litet vardagligt föremål istället ... och undvik ringar, förresten ...
Sedan finns det ett problem till för den ovane skribenten, och det är att våga också. Man får inte bli rädd för det man själv skriver, man får inte börja med någon slags självkritik mitt i lekandet och undra om uppslagen är för larviga eller skrivtekniken för dålig. För en lek är det, och den är väldigt underhållande om man vågar släppa på självcensuren. Man ska inte kräva att det ska bli något "säljbart" av det hela, det viktiga är att man är igång och märker att det varken saknas inspiration eller idéer. Framför allt är det viktigt att man har roligt.
För är det inte roligt att skriva kan man ju lika gärna göra något annat.
Samtidigt sitter jag nu här och har rapporterat om en förskräcklig skrivkramp. Jag som är så full med goda råd om hur man häver sådant. Idiotiskt, eller? Ja, mycket idiotiskt. Men kanske också ett bevis på att skrivkramp, liksom många andra likartade tillstånd, kanske inte är så triviala som man först kan tro. Vi är inga maskiner, vi lever förhoppningsvis ett liv och det går upp och ner, och med det humöret och energin.
Så är det, men kanske framgick det nyligen på bloggen att jag också blev så trött på det här kramptillståndet att jag bestämde mig för att komma tillrätta med det. Jag älskar ju att skriva. Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig ett liv utan skrivande, det skulle kännas förslösat. Så jag började fundera på om jag inte skulle ta och använda något av de här förträffliga råden själv?
Vill man skaffa sig rejäl kramp och dessutom mindervärdeskomplex säger man till sig själv: "nu ska jag skriva en novell. Och den ska vara bra. Hm, vad ska jag nu skriva om?"
Rätt gissat, där blir det tvärstopp, åtminstone för mig. Fantasilösheten lägger sig som ett tungt lock över en så att man förvandlas till en pannkaka under det. Man kommer ju inte på något. Ännu värre blir det om man läser alla dessa böcker om skrivteknik: skriv den berättelse som ligger inom dig och ropar på att bli skriven! Skriv om det som känns mest angeläget för dig!
Herregud, det är väl kul för den som verkligen har en berättelse som ligger där och skriker. Men jag tror faktiskt inte att alla har det sådär spontant bara. En del sitter som jag och stirrar rätt ut i luften och känner paniken komma krypande: tänk om jag har slut på idéer? Tänk om jag är världens tommaste människa? Jag lider inte tillräckligt i mitt liv, mitt liv är faktiskt väldigt tråkigt präktigt. Jag och mitt liv duger inte. Jag har inget att säga. Inget alls på hela taget.
(Som bekant brukar detta inte hindra folk från att blogga, men ändå va. Nu talar vi om att skriva skönlitteratur.)
Nu till trösten: ingen har någonsin slut på idéer, lika lite som vi har slut på drömmar när vi sover. Och uppslag saknas egentligen aldrig. Problemet är att de faktiskt väller över oss i sådana mängder att vi inte kan sortera dem, och då får vi känslan av att de inte finns. Det är möjligt att man börjar hitta ett och annat, men då kan man få svårt att välja - vilket är bäst nu då? Är det säkert att jag inte slösar bort min tid på något omöjligt projekt nu och försummar något bättre?
Skrivkrampen börjar på detta vis omdefiniera sig till igångsättarångest. Och det finns ett fantastiskt knep att åtgärda detta och där att faktiskt ... sätta igång. Sådär bara? Just precis, faktiskt bara så!
Det är med skrivande som med hundrameterslöpning - det går bättre om man har ordentliga startblock. Något att ta avstamp från. När man väl är igång brukar det gå av bara farten. Det man behöver för att komma tillrätta med skrivkrampen är således några sådana startblock. Det behöver inte alls vara något märkvärdigt. De behöver inte ens vara riktade mot målet från början. Huvudsaken är att man får fart på benen, sedan kan man faktiskt byta riktning om man så vill.
Ett sätt är att få några ord att improvisera kring. Man väljer t ex ett substantiv, ett adjektiv och ett verb, helt slumpmässigt, och så börjar man bygga meningar kring dem - så många som möjligt, tills något inom en lossnar och man fortsätter att brodera kring någon av dessa meningar. Själv tycker jag emellertid att det är lättare att improvisera kring en bild. Den kan föreställa exakt vad som helst - en byggnad, ett föremål, en tavla, ett träd. Man stirrar på bilden några ögonblick, och om inget klickar i skallen redan där, börjar man beskriva det man ser. Häromdagen slumpade jag fram ett foto på en långbent vadarfågel. Efter några sekunders förstummad stiltje började jag beskriva den miljö som fågeln kunde tänkas befinna sig i. (Man får ljuga precis hur mycket man vill i det här läget.) Det blev en fågelsjö, och sedan dröjde det förstås inte länge innan det befann sig ett lik i vassen. Jag är ju jag. Jag hade väldigt roligt en lång stund. Det blev faktiskt en slags historia. Faktum är att jag inte har misslyckats en enda gång när jag prövat den här metoden, och det har jag gjort väldigt flitigt under de senaste veckorna.
Det gör inget om man snabbt lämnar ursprungsämnet. Man får som sagt byta riktning. Precis allt är tillåtet, man har inga skyldigheter. Det bilden syftar till är att vara de där startblocken, ingenting annat. Det måste inte bli en tiosidors novell eller ett helt romanuppslag av det hela. Det kanske bara blir några meningar ändå. Det måste inte vara någon perfekt struktur eller någon klämmig poäng på slutet, ingen berättelse i egentlig mening. Det hela övningen går ut på är att man ska komma igång och känna att det visst inte saknas idéer. När jag gör det här, brukar det börja trögt (och innan jag skrivit första ordet tänker jag "den här gången går det inte!") men efter fem-tio raders menlöst hattande plockar jag upp något och plötsligt är jag igång i alla fall. Är bilden komplex och knepig får man minska sitt fokus och bara använda sig av någon enda detalj. Man kan faktiskt dra ihop en skröna om en knapp också. Fråga H.C. Andersen, han skrev ju sagor om både synålar och galoscher. Det gäller bara att granska knappen och börja ställa frågor: vem gjorde den här? Är det en knappfabrikant eller en hantverkare? Vem sydde dit den? Varför? Varför valdes denna form och färg? Hur lossnade knappen? Vad hände med den då? Vilket plagg satt den på? Vem bar det plagget?
Och så vidare. Alla kan komma på svar till sådana här frågor. Alla svar är trådar som leder en vidare i terrängen. Följ dem bara.
Det roligaste med den här metoden är att jag i princip aldrig vet i förväg var jag ska hamna. När jag börjar skriva har jag oftast inte den minsta aning om vad som väntar om hörnet. Jag blir lika häpen varje gång. Man blir faktiskt berättelsens första läsare, lika väl som dess skapare.
Bilder är alltså något som får igång mig. Det finns andra alternativ också, förstås: tjuvlyssna på ett samtal på bussen och stjäl några repliker, börja lek med dem. Välj en slumpvis rubrik i dagstidningen. Öppna en slumpvis vald bok, slumpa fram en sida och en mening, skriv av halva och gör sedan en egen fortsättning. Använd texten i en låt. Det finns många varianter och alla syftar på ett och samma - att komma igång. Däremot vill jag varna lite för alltför komplicerade inspirationskällor. Vill man skriva en fantasyhistoria är det inte någon bra idé att använda en annan fantasyhistoria eller -film som avstamp. De hjulspåren är redan uppkörda och det enda som händer är att man gör dem ännu djupare. Nä, plocka något litet vardagligt föremål istället ... och undvik ringar, förresten ...
Sedan finns det ett problem till för den ovane skribenten, och det är att våga också. Man får inte bli rädd för det man själv skriver, man får inte börja med någon slags självkritik mitt i lekandet och undra om uppslagen är för larviga eller skrivtekniken för dålig. För en lek är det, och den är väldigt underhållande om man vågar släppa på självcensuren. Man ska inte kräva att det ska bli något "säljbart" av det hela, det viktiga är att man är igång och märker att det varken saknas inspiration eller idéer. Framför allt är det viktigt att man har roligt.
För är det inte roligt att skriva kan man ju lika gärna göra något annat.
2009-06-06
Definitionen av begreppet "bra"
Jag håller på att leta mig tillbaka igen. Bloggen fick ta en paus medan jag ägnade mig åt att hantera Livet (och tyvärr också Döden) en tid.
Kanske blir någon glad nu när jag berättar att jag mitt i alltihop lyckades besegra skrivkrampen, så jag har producerat små noveller på löpande band här en tid. Men mer om detta senare.
För drygt en månad sedan var jag på filmpremiär - Hannah Montana The Movie! Ja, jag vill inte precis påstå att jag darrade av spänning inför detta. Men damerna i mitt sällskap gjorde det, för de är nio år och de hade räknat dagarna i säkert ett halvår. Jag vet hur det känns. Jag var lika pirrig inför mitt besök på Jesus Christ Superstar som dessa tjejer var inför att se sin stora idol i en riktig långfilm.
Det var ett roligt biobesök för tjejerna blev inte besvikna. De var stormförtjusta och försäkrade efteråt att filmen varit ännu bättre än de trott. Och nu dånar soundtracket i högtalarna här i huset ...
Men i samband med filmen kollade jag förstås på en del recensioner och resultatet gjorde mig rätt fundersam. Några kritiker fattade vad det handlade om och konstaterade att "filmen passade målgruppen". Målgruppen var alltså i det här fallet just sådana tjejer som dem jag hade i mitt sällskap. Men andra hade en inställning som fick mig att undra vad i hela friden de höll på med. Det är ju som om jag skulle börja recensera en match i amerikansk fotboll, jag som inte vet ett smack om reglerna och dessutom tycker att sport är vråltråkigt. Värst var den kvinna - jag minns inte vilken tidning det var - som tyckte att filmen var "iskallt hollywoodspekulerande" (eller något i den stilen) och fruktansvärt dålig och förutsägbar, även om "målgruppen verkade vara förtjust". Sedan lade hon till att hon inte var särskilt uppdaterad på moderna ungdomsfilmer överhuvudtaget. Bra, varför skickar man en sådan person att skriva en recension om en sådan film? Borde hon inte hållit sig till cineastiska experiment gjorda före 1975 då? Man ska inte ta betalt för att skriva recensioner om sådant man inte begriper sig på!
Jag gillar inte riktigt denna överlägsna attityd som många vuxna proffstyckare har gentemot den s k målgruppen. Tjejer i låg- och mellanstadieåldern är också människor. Ja, de kommer förmodligen att växa ur den rosa perioden. Ja, de kommer om några år att ta avstånd till sina gamla idoler och kanske rentav tycka att de är dåliga. Men det de tycker nu betyder ju också något. Barndomen är inte någon slags vänteperiod inför vuxentiden, den har ett värde i sig. (Något som inte minst Astrid Lindgren förstod.) So what att jag som förälder kanske tyckte att filmens konsekventa slapstickskämt i längden blev lite tjatiga. So what att intrigen inte direkt bjöd på överraskningar och att det dessutom finns en del s k manusluckor. So what att jag inte säger till mina jämnåriga att de inte får missa den här filmen. Det var inte jag som var målgrupp. De här tjejerna skulle förmodligen inte uppskatta en film av Quentin Tarantino. Hannah Montana-filmen är gjord för dem och de tyckte om den; alltså är den bra.
Eller vad är "bra"? Det kan man faktiskt grubbla lite på. Det finns en del rockgrupper som hyllas till skyarna av kritiker och en stor publik, medan jag lyssnar och tänker "vah?" Jag får inte ut något alls av det hela. Själv älskar jag The Arks musik medan min bättre hälft står totalt oförstående. Jag vet inte vem av oss som har rätt, eller om det finns något som är rätt. Men om ett konstnärligt verk görs med goda intentitioner och det finns ett antal mottagare som faktiskt gillar det, kan man väl kalla det bra. Det finns ändå ingenting som gillas av alla. (Och det som gillas av många brukar kallas "populistiskt" ... )
Ska jag som vuxen medföljare tycka något om filmen? Tja, jag kan väl säga så här: jag har faktiskt sett sämre. Och jag rekommenderar den gärna till alla barn, särskilt tjejer, i "målgruppen". Den är välgjord, filmfotot är faktiskt fantastiskt vackert emellanåt, den är oförarglig och helt befriad från sex, svordomar och plumpa rasist- och överviktskämt. Någon recensent har beskrivit Miley Cyrus "som Britney Spears fast bättre" och det stämmer ju rätt bra. Jag kunde sagt att den inte innehåller våld heller men det är inte riktigt sant ... en av filmens roligaste scener består av ett slagsmål mellan divorna Hannah Montana och Tyra Banks i en skoaffär ... Samspelet mellan Miley och hennes far är påfallande bra; det märks att de faktiskt är far och dotter även på riktigt.
Största invändningen är att man nog måste ha åtminstone elementära kunskaper om handlingen i TV-serien för att helt kunna hänga med i handlingen. Det har jag, eftersom jag bor under samma tak som "målgruppen", vilken sällan missar ett enda avsnitt ...
Och medan jag sitter och älskar musik med The Ark och Per Tengstrand och tycker att det är jättejättebra, sitter min lilla tjej och älskar det här precis lika mycket. Det är henne väl unt. Jag älskar henne, och därför blir jag glad av det här. För övrigt borde hela världens rockstjärnor vara avundsjuka på Miley Cyrus, för ingen har väl sötare och gulligare fans än hon.
Kanske blir någon glad nu när jag berättar att jag mitt i alltihop lyckades besegra skrivkrampen, så jag har producerat små noveller på löpande band här en tid. Men mer om detta senare.
För drygt en månad sedan var jag på filmpremiär - Hannah Montana The Movie! Ja, jag vill inte precis påstå att jag darrade av spänning inför detta. Men damerna i mitt sällskap gjorde det, för de är nio år och de hade räknat dagarna i säkert ett halvår. Jag vet hur det känns. Jag var lika pirrig inför mitt besök på Jesus Christ Superstar som dessa tjejer var inför att se sin stora idol i en riktig långfilm.
Det var ett roligt biobesök för tjejerna blev inte besvikna. De var stormförtjusta och försäkrade efteråt att filmen varit ännu bättre än de trott. Och nu dånar soundtracket i högtalarna här i huset ...
Men i samband med filmen kollade jag förstås på en del recensioner och resultatet gjorde mig rätt fundersam. Några kritiker fattade vad det handlade om och konstaterade att "filmen passade målgruppen". Målgruppen var alltså i det här fallet just sådana tjejer som dem jag hade i mitt sällskap. Men andra hade en inställning som fick mig att undra vad i hela friden de höll på med. Det är ju som om jag skulle börja recensera en match i amerikansk fotboll, jag som inte vet ett smack om reglerna och dessutom tycker att sport är vråltråkigt. Värst var den kvinna - jag minns inte vilken tidning det var - som tyckte att filmen var "iskallt hollywoodspekulerande" (eller något i den stilen) och fruktansvärt dålig och förutsägbar, även om "målgruppen verkade vara förtjust". Sedan lade hon till att hon inte var särskilt uppdaterad på moderna ungdomsfilmer överhuvudtaget. Bra, varför skickar man en sådan person att skriva en recension om en sådan film? Borde hon inte hållit sig till cineastiska experiment gjorda före 1975 då? Man ska inte ta betalt för att skriva recensioner om sådant man inte begriper sig på!
Jag gillar inte riktigt denna överlägsna attityd som många vuxna proffstyckare har gentemot den s k målgruppen. Tjejer i låg- och mellanstadieåldern är också människor. Ja, de kommer förmodligen att växa ur den rosa perioden. Ja, de kommer om några år att ta avstånd till sina gamla idoler och kanske rentav tycka att de är dåliga. Men det de tycker nu betyder ju också något. Barndomen är inte någon slags vänteperiod inför vuxentiden, den har ett värde i sig. (Något som inte minst Astrid Lindgren förstod.) So what att jag som förälder kanske tyckte att filmens konsekventa slapstickskämt i längden blev lite tjatiga. So what att intrigen inte direkt bjöd på överraskningar och att det dessutom finns en del s k manusluckor. So what att jag inte säger till mina jämnåriga att de inte får missa den här filmen. Det var inte jag som var målgrupp. De här tjejerna skulle förmodligen inte uppskatta en film av Quentin Tarantino. Hannah Montana-filmen är gjord för dem och de tyckte om den; alltså är den bra.
Eller vad är "bra"? Det kan man faktiskt grubbla lite på. Det finns en del rockgrupper som hyllas till skyarna av kritiker och en stor publik, medan jag lyssnar och tänker "vah?" Jag får inte ut något alls av det hela. Själv älskar jag The Arks musik medan min bättre hälft står totalt oförstående. Jag vet inte vem av oss som har rätt, eller om det finns något som är rätt. Men om ett konstnärligt verk görs med goda intentitioner och det finns ett antal mottagare som faktiskt gillar det, kan man väl kalla det bra. Det finns ändå ingenting som gillas av alla. (Och det som gillas av många brukar kallas "populistiskt" ... )
Ska jag som vuxen medföljare tycka något om filmen? Tja, jag kan väl säga så här: jag har faktiskt sett sämre. Och jag rekommenderar den gärna till alla barn, särskilt tjejer, i "målgruppen". Den är välgjord, filmfotot är faktiskt fantastiskt vackert emellanåt, den är oförarglig och helt befriad från sex, svordomar och plumpa rasist- och överviktskämt. Någon recensent har beskrivit Miley Cyrus "som Britney Spears fast bättre" och det stämmer ju rätt bra. Jag kunde sagt att den inte innehåller våld heller men det är inte riktigt sant ... en av filmens roligaste scener består av ett slagsmål mellan divorna Hannah Montana och Tyra Banks i en skoaffär ... Samspelet mellan Miley och hennes far är påfallande bra; det märks att de faktiskt är far och dotter även på riktigt.
Största invändningen är att man nog måste ha åtminstone elementära kunskaper om handlingen i TV-serien för att helt kunna hänga med i handlingen. Det har jag, eftersom jag bor under samma tak som "målgruppen", vilken sällan missar ett enda avsnitt ...
Och medan jag sitter och älskar musik med The Ark och Per Tengstrand och tycker att det är jättejättebra, sitter min lilla tjej och älskar det här precis lika mycket. Det är henne väl unt. Jag älskar henne, och därför blir jag glad av det här. För övrigt borde hela världens rockstjärnor vara avundsjuka på Miley Cyrus, för ingen har väl sötare och gulligare fans än hon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
