Konstnärens ansikte

Mitt fysiska jag sitter vid skrivbordet, och en del av mig har sysslat med praktiska ting såsom översättning. (TransAKtion, transAKtion ... f-ö-n-s-t-r-e-t ...)

Resten av mig är någon annanstans. Jag har lämnat världen och gått in i den andra. Det är bra, för jag trodde att den var borta ett tag, men så är det inte. Scener och syner blixtrar förbi och just nu går det alldeles för fort för att jag ska kunna reda ut det. Kanske borde jag gjort film istället. En lång rad av mina läsare säger att "Svart eld" borde filmas och det är kanske inte så konstigt med tanke på att den var en film i mitt huvud under långa perioder. Jag brukar, när jag ger skrivråd, annars racka ner på den tekniken. Det är farligt att beskriva saker som om man såg dem på TV, brukar jag säga. Dels är det upplagt för klyschor, dels missar man allt det där inre, levande, som gör att boken fortfarande är överlägsen filmen vad gäller berättarteknik. Filmen aktiverar ju bara två sinnen: syn och hörsel. Det finns åtminstone tre till som måste vara med i en god berättelse. Dessutom kan man krypa in i skallen på än den ena, än den andra personen och delta i deras funderingar, associationer och minnen. Och viktigast av allt: använder man dessa redskap kan man visa sin individualitet och särart som författare.

Om nu det är viktigt. Det antar jag att det är, på något vis. För mig är det i alla fall viktigt - jag som inte ens vill visa ansiktet på Facebook och helst skriver fantasy, jag vill visa mitt rätta ansikte i orden istället. Jag tycker om att säga att människor har två ansikten: det där fysiska som vi först ser, det som brukar fastna på kort, ytan helt enkelt. Men det finns ett annat därunder. När man börjar lära känna någon, när man börjar se någon rätt i ögonen utan att det känns konstigt eller besvärande, händer det att det fysiska ansiktet liksom upphör att synas, likt en slöja som dras undan. Man ser rätt in på själen istället.

Vidare tror jag att alla människor upplever detta hela tiden, att detta fenomen som jag nu beskriver så högtidligt i själva verket är så vardagligt att vi sällan eller aldrig tänker på det. Eller också är det jag som kan se auror etc fast jag inbillar mig att jag inte är mer synsk än en gris (för att travestera Astrid Lindgren). Nej, så är det nog inte. Man får nog vara otroligt ytligt lagd om man aldrig kommer längre än till det yttre när man betraktar sina närmaste.

Det där ögonblicket när slöjan försvinner är alltid lika spännande, när en bekant övergår till att vara en vän. Man behöver inte ens ha sagt något särskilt djupsinnigt. Min bättre hälft har på tal om det sådana där 3D-bilder på datorn. Man stirrar på bluddret en stund och plötsligt ska man se en hund eller ett flygplan i virrvarret. Säger han, men jag känner mig bara ledsen och korkad när jag tittar, för jag ser ingenting även om jag så glor i tio minuter i sträck. Å andra sidan har jag sett en del människor djupt i ögonen och hittat en själ.

Jag vet att just jag är förhållandevis bra på att "fästa mitt ansikte" i skriften, vilket ju möjligen beror på att jag försökt träna upp den förmågan sedan jag var fem år och skrev min första bok med kletiga tuschpennor. Jag inser att alla inte kan detta. De jag brevväxlar som flitigast med är bra på det (ochjagälskarerallamerännibegriperfördetta, snyft) och det vill ju till, för det är inte roligt att visa sin själ för någon som själv gömmer sig bakom både visir och plexiglas. En förfärlig gång - som jag vet - har jag också råkat ut för att den uppriktiga människa jag trodde att jag kommunicerade med faktiskt bara var en ... bluff. Nåja, det glömmer vi.

Det finns ju föralldel många sätt att uttrycka sig; det måste ju inte vara i skrift. Men oavsett om man väljer att spela ett instrument, skriva musik, måla i olja, skriva texter eller dansa, tror jag att alla riktiga konstnärer innerst inne strävar efter att skildra sitt rätta ansikte i sin konst. Lägga ner sin själ i arbetet, som vi ju vårdslöst brukar säga utan att tänka på vad som egentligen menas med det.
Därmed inte sagt att alla som sysslar med "konst" då är konstnärer. Inte ens om de anses vara "bra". Det märks när något fattas, när det är yta men inget under. (Som jag klagade häromdagen, när man skriver en blogg och ska försöka se konstnärlig ut men faktiskt inte menar ett skit med alla utelämnade ord.) Jag tänker inte nämna några namn nu, ni kommer nog på något själva, men jag vet personer som är riktigt kända och rentav kallas stjärnor, som har noll och inget att säga. Som faktiskt inte verkar fatta vad de håller på med. Ändå tjänar de pengar och folk applåderar och tycker att det är bra. Medan jag sitter och letar efter en själ som inte verkar vara närvarande.

Men jag då? Kan jag kalla mig konstnär, jag som skriver fantasy? Fantasy är ju inte konst ... okej, den som inte vill tycka det slipper ju, men jag kan åtminstone ärligt säga att jag försöker. Att jag, om jag inte har något bättre att säga, åtminstone försöker blotta mitt ansikte i mina texter.

Så jag skriver självbiografiskt? Nej. Absolut inte. Det är nämligen en helt annan sak. Man ska inte förväxla självutlämnande med själutlämnande.

Och nu återgår jag till den blixtrande röran i mitt huvud. Den är förvirrande, men intressant ...