En dysterkvist på vårhumör

Det var tänkt att bli en något lättsammare bok än den förra, den här. "Svart eld" var inte direkt någon munter berättelse, det kan jag hålla med. Men nu byter jag hjälte. Nu har turen kommit till Ulven Heplon, som - trodde jag - var en gladare och psykiskt mycket sundare person än galningen Jarga.

Men det är som bekant enklare att skriva dystra historier än muntra dito. Möjligen beror det på att jag är svensk och influerad av svensk berättartradition som påbjuder passande gravallvar.

Stackars Ulven hamnar i knipa direkt och tvingas ingå en pakt med den lömske åklagaren Brantalas för att om möjligt bli av med sina pestiga bröder. Åklagarämbetet inbjuder till mängder av symboliska tolkningar i sagoformen, och mycket riktigt är det nu Brantalas som skickar iväg Ulven på ett litet enkelt uppdrag. (Som det brukar heta.) Ett uppdrag som förstås kommer att förändra Ulvens liv för alltid.

Följande utdrag är menat att introducera Brantalas i romanen. Det är fullproppat av symboler och "foreshadowing" men språkligt behöver det en vässning till.

(Temalåt: "All Rise" med Blue. Anslog stämningen bra under skrivandet.)

----------------------------------------------------------------------------------

Himlen över Driellast flammade i en orolig solnedgång. Aftonbrisen rörde runt bland molnen, och över sundet drev morgondagens väder in. Därunder började skuggorna dansa runt stadens lyktor, och vingbärarpalatsets ljusa fasader blev blå.
Brantalas Agloir, Förste Åklagare i Driellast, stod vid fönstret i sitt tjänsterum och stirrade ut. Ljusen började nu tändas i palatsets alla torn, fönster och burspråk. Det var vaktombyte vid porten. Vingbärare red in på yttre palatsgården efter dagens utflykter, hälsningar utväxlades, mörka soldatkläder blandades med de bevingades bländvita. Han fick för sig att folk diskuterade vårtecken, trots att andedräkten fortfarande stod som rök ur munnarna på dem. Inte för att han hörde så mycket av vad som sades, men det var något med deras gester.
Själv förstod han inte vad det skulle vara för vårtecken i så fall. Molnfronten svartnade och lovade ösregn eller kanske snöfall. Fukten rann på insidan av hans fönster, trögt som om den höll på att frysa till, och han kände på sig att detta skulle bli ytterligare en av de nätter man måste plåga sig igenom - sömnlös, kolsvart och iskall.
Hon var otrogen, nu visste han det säkert, och det fanns inget han kunde göra åt det. Det spelade ingen roll vem det var. Det gjorde det kanske inte för henne heller vid det här laget. Deras äktenskap revs i trasor av det enda grälet efter det andra, bit för bit, nästan metodiskt som om någon av dem planerat det. Minnet av eftermiddagens uppträde fick klumpen i halsen att växa. Och det fanns ingen reträtt någonstans längre. Tidigare hade han kunnat fly till detta rum och dyka ner i sitt arbete, det som han var känd för att vara så bra på, men alldeles nyss hade han tappat fotfästet även där.
Det kusliga var att det inte ens berodde på något särskilt. Han hade bara suttit och ordnat sina papper efter dagens genomgångar, precis som han brukade göra. Allt var som vanligt - men så var det något enstaka ord av allt det nerpräntade som lyste mot honom, och så ännu ett och ett till, och precis samtidigt blixtrade det till i huvudet och han hörde sin hustrus röst eka inom sig:
Ingen tycker om dig, Brantalas. Har du inte märkt det? Ingen alls.
Han hörde detta samtidigt som han läste orden framför sig: våldtäkt, ofredande, bedrägeri, misshandel, stöld. Plötsligt snurrade rummet omkring honom och han hickade till och fick munnen full av något varmt och surt. Han hade inget annat val än att svälja igen, och sedan fick han sitta stilla en lång stund och kämpa ner kväljningarna. Varje gång han sneglade på pappersbunten kom illamåendet över honom igen, som om det varit en hög träck han hade framför sig.
När han lugnat sig, reste han sig från skrivbordet och hörde sig själv snyfta. Han hade plötsligt förstått att det var sitt eget liv han stirrat på. Elände överallt, mänsklighetens avskräde. Sedan dess hade han stått vid fönstret med ryggen mot pappershögarna och försökt resonera sakligt kring problemet. Det var dagens gräl som orsakat allt detta. Fick det bara sjunka undan, skulle han nog bli sig själv igen.

Ingen tyckte om Förste Åklagaren. För det var inte Åklagarens uppgift att vara omtyckt, långt därifrån.

---------------------------------------------