Kom lilla vän, vi tar om'et igen ...

Jag fick ett ögonblick av klarsyn idag när jag var ute med hunden: Nu vet jag vad det är som inte känns riktigt bra.
Prologen.
Jag får skriva om den, revidera den från grunden. Idén är väl OK (och nödvändig) men flera av scenerna stinker ju. Jag tycker helt enkelt inte om dem! Så nu måste jag stryka en massa text och hitta på något helt nytt. Kan inte påstå att jag känner mig särskilt duktig när sådant här händer. Det är ju som att börja om på ruta noll igen! Så mycket jobb till alls ingen nytta, så jäkla ineffektivt! Den utplockade texten lägger jag förstås i arkivet - här slängs aldrig någonsin något. Man vet ju aldrig när man ångrar sig ...

Nog är det konstigt vad åsynen av en revirpinkande liten hund kan leda till. Det känns ändå lite betryggande att den lille författaren åter är på plats och jobbar jour i mitt undermedvetna. Ett tag trodde jag att han tagit semester eller rentav slutat för gott. Efter alla dessa år av skrivande är jag van vid att den lilla figuren hoppar på mig i precis alla situationer - mitt under ett sammanträde på jobbet, i badrummet, när jag sover, i bilen, i affären, när jag promenerar i skogen. Jag tror rentav att jag fått mina bästa idéer just under promenader.

Men med tanke på hur lång tid det tog mig att inse sanningen om prologen är jag just nu lite arg på mig själv.