Yra höns - ett alldeles normalt tillstånd

Det finns dagar när allt tycks vara upplagt för ett Strålande Arbete. Och vad händer? Man sitter och lallar bort tiden, har inte lust, eller åstadkommer något som är så pinsamt dåligt att man sedan inte törs återvända till arbetet på flera dagar.
Andra dagar, som idag till exempel, har man oddsen mot sig: rastlösa barn hemma, lite tid, hög tinnitus etc. Och ändå upptäcker man att man just har löst en knut som man svurit över i all evighet.

Min roman liknar nämligen min lilla dotters rufsiga kalufs just nu: ett hopplöst trassel som man blir trött bara av att se. Fram med kammen och försök reda ut röran, ackompanjerad av illtjut och protester.

Min bok är uppdelad i tre akter, enligt alla konstens regler. Akt 1 är färdig sedan länge, även om det språkligt sett suger och vissa scener måste göras om ... Akt 2 är i princip klar men det händer så himla mycket i den. Och så här är det, va: Hur ska U få reda på att S har flytt just till ...? Ska B verkligen dyka upp personligen eller skicka brev? Jag har velat fram och tillbaka, jag kan bara inte bestämma mig för vilket som är bäst. Nu tror jag att jag redde ut det till slut. Förutom det där med S's flykt till ... Det är lite tidskritiskt här. Jag trodde att P skulle kunna vara budbärare men mötet med P sker ju innan en viss person bestämmer sig för att byta sida, och innan dess kan inte S fly någonstans.
Återstår alltså att slänga ut någon ledtråd som hjälper U att dra egna slutsatser. Eller låta personen som bytte sida göra det lite tidigare. Ack, ack. Det är ibland svårt att bestämma sig. Och låter jag personerna springa iväg själva i det här läget kommer de att hitta på något helt annat och kullkasta hela intrigen. Jag har varit med om det förr.
Så nu är det pussel på detaljnivå som gäller.

Jag inser att ingen fattar ett jota av vad jag skrev ovan men så är det - man sitter ensam med trasslet och grälar med sig själv, i timmar, dagar, veckor eller mer. (Sedan kommer boken ut och sedan är det någon ärkelat läsare, som inte ens kan stava mitt namn rätt, som påstår att man inte ansträngt sig.)

Jag löste alltså en del klurigheter idag. Jag är faktiskt rätt belåten med mig själv. Det är värt att notera.

Akt 3 ser så himla prydlig ut på planeringsstadiet men jag har mina allra svåraste scener där, i första utkastet blev de så j-a katastrofdåliga att jag måste göra om precis allting. Jag erkänner att jag är lite rädd för att gå i närkamp med dessa scener, så jag fortsätter fegt nog att grunna över enklare saker ...


Andra bloggar om: författande, fantasy