Åsnornas förbund, minsann!

En mig närstående person har börjat jobba på konsultföretaget Ångpanneföreningen, i dagligt tal ÅF. Jag hade väldigt roligt när jag hörde det, för i min dator dräller det av ÅF-filer. Det är bara det att det är min egen hemgjorda förkortning för Åsnornas Förbund, min roman under vardande.

Varför just denna titel? Till att börja med ska det väl avslöjas att den är en direkt fortsättning på min första bok, Svart eld. Det är till och med en titel jag kan säga utan att rodna, vilket jag däremot alltid gör med "Svart eld". Alla fantasyläsare vet att det är den klyschigaste av alla fantasyklyschtitlar. Svart - bingo. Eld - dubbelbingo! Dessutom kom det alldeles händelsevis ut en hel drös romaner med titelkonstruktionen Svart Nånting ungefär samtidigt som min, i alla möjliga genrer.
Jag var medveten om det när jag satte ihop titeln, men samtidigt var det var den boken bestämt sig för att heta. Det fanns alldeles för många referenser till det i texten - inklusive svartsjuketemat - för att det egentligen skulle kunna undvikas. (Låter konstigt, men det var så jag upplevde det.)
Och nu uppföljaren - Vit aska? Nej, snälla nån. Jag har visserligen hotat Per Jorner, författare till "Efter lägereldarna", att kalla min nästa bok "Efter de svarta eldarna" men det var kanske inte helt allvarligt menat.

Att en åsna kom in i berättelsen var en ren slump, och egentligen borde jag kanske inte nämna det, men: ett skrivtrick när man är helt tom på uppslag är att hugga några ord helt på måfå och försöka tota ihop några meningar med dem. Två av mina måfå-ord var "åsna" och "vin" ... och där fanns åsnan. Hon kom faktiskt att spela en rätt betydande roll för intrigen. Men det finns en del dubbeltydighet med titeln också, och - hoppla, här kommer nästa pinsamma bekännelse - det lät så förbaskat bra på engelska: "Donkey Deal". På något vis gav det romanen dess rätta ton. (Om man söker på detta begrepp på Google blir man däremot något dyster, eftersom det tydligen går att göra något pornografiskt även av detta. Å andra sidan, säg något som man inte kan göra något snuskigt av, nudge, nudge, a nod is as good as a wink, SAY NO MORE!)

Jag brukar visserligen alltid göra mig överlägsen och nedlåtande när någon stackare skriver för "anglofierat" och inte kan använda vårt vackra modersmål. Men här föll jag alltså. Och Åsnornas förbund var en trevlig titel. Det handlar nämligen om s k oheliga allianser. Kanske kan man känna sig som en åsna när man sluter en pakt med sin fiende, i syfte att förgöra en vän. Det är nämligen det som nästan samtliga medverkande i berättelsen ägnar sig åt. Jag kommer att förklara varför.

"Åsnornas Förbund" har haft en kämpig början. Bara att leva i skuggan av storebror, mitt hjärtebarn "Svart eld" är svårt. Jag höll på i tjugo år med den boken. Jag behövde ytterligare några år för att kunna släppa den. Dessutom ägnade jag först en massa tid åt att försöka jämka ihop den nya romanen med en parallellhandling - en idiotisk idé, insåg jag så småningom. Jag kapade bort ena halvan och trodde att den andra då skulle vara så gott som klar.
Så fel man kunde ha! Strax därpå sträckte min nya bokbebis på sig och visade sig vara en egen personlighet. Sedan utvecklade den sig snabbt till ... hm, något annat än vad jag från början tänkt. Och när jag hamnade i behov av att fylla ut en sidohandling kom alltså den där åsnan in. Detta är sanningen. Skildras och bekännes endast på detta vis.

Detta skrev jag för att illustrera hur det kan bli när man skriver. I efterhand verkar en del inslag så helt igenom självklara, men deras tillkomst kan vara hur knasiga och nyckfulla som helst. Halva "Svart eld" handlar ju om turerna kring ett visst bröllop, och det bröllopet var i sin tur en händelse som jag först lite desperat kastade in för att folk skulle ha något att göra ... för att inte tala om att hjälten i Svart eld, den infernaliske Jarga, faktiskt också inledde karriären som en skojig sidekick vars bakgrundshistoria lite slarvigt nämndes på en halv sida i en bok som jag eldade upp för flera år sedan. Jag blev lockad att utveckla den episoden lite, och den vägen är det.

Stephen King påstår i sin skrivtipsbok "Att skriva" att berättelser är fossiler i marken, och att författarens uppgift huvudsakligen är att frilägga fossilet. Med andra ord, en berättelse är egentligen färdig till sin struktur redan från början. Möjligen har han rätt i det, för ibland kan man upptäcka sammanhang i berättelsen som verkligen ter sig självklara i efterhand, men som man varken såg eller tänkte ut från början.

Det är en tröstande tanke när man sitter där med sina författardrömmar och sneglar på favoritböckerna - så rika, så djupa, så väl genomtänkta. Själv har man bara ett och annat ynkligt uppslag och när man börjar tota med dem känns det mest torftigt och fantasilöst. Hur kan folk komma på allt det där? Varför kan man inte själv? Tja, man har väl ingen talang då ...
Men jag har i alla fall lärt mig att berättelser inte bara är fossiler utan också bröddegar. Har man för lite mjöl i blir det inget. Det är först när man öst i tillräckligt mycket som man får en massa att knåda - och plötsligt börjar den jäsa och växa alldeles av sig själv! Hur kan en kanna vatten, en påse dammigt mjöl, en matsked salt och ett litet paket äcklig jäst förenas och bli en väldoftande limpa?

Så om det hela verkar andefattigt är det bara att häva i mer "mjöl". Det är möjligt att det blir en annan anrättning än vad man först tänkte sig, men än sedan då? Handlar inte skapande just om att man får lov att överraska sig själv också? Halva hemligheten bakom att skriva en bok är att lita på sig själv, tror jag. Att våga tro att man ska få ihop'et till slut och våga hänga med i svängarna. För svänger gör det när man minst anar det! Rätt som det är kommer det en grön groda hoppande och vill vara med i leken.
(I någon kommande blogg ska jag spy galla över genretyranniet. Den som känner mig vet vad jag tänker säga ...)

Nu är alltså "Åsnornas förbund" en växande unge som jag fortfarande försöker bekanta mig med - trots att jag numera både har spikat både första och sista meningen i boken. Vi får väl se om det blir någon fason på det hela till slut! Men titeln behåller jag. Nu har jag till och med bloggat den, så nu får jag stå mitt kast ...