Om konsten att klyscha till det

Det ska erkännas att min förra bloggpostning nog mest var till för mig själv. Men det är väl lite det som är vitsen med att föra dagbok? Åtminstone var det väl ursprungligen så ...
Alltnog, de där anteckningarna om "filstatus" visade sig vara guld värda. Nu har jag jobbat flitigt med fil 13, och med ens var slutet inte så tokigt ändå. Tidigare rann det mest ut i sanden men nu blev det till och med en liten cliffhanger på det hela. Hu, betyder detta att jag nu måste gå vidare med de svårare avsnitten?

Det som gladde mig mest var att jag kom lite närmare en av romanens huvudfigurer, handelsmannen Vernado daPana. Han får sin POV i bokens prolog, men sedan förblir han en märklig tomte i periferin som jag inte fått riktigt grepp om förrän nu. På ytan är han rätt trist, men det gäller att gräva fram den riktige killen, vilket inte är så lätt då han är en ensamvarg med ett ganska frånstötande sätt. Just den där typen av människa vi nog undviker lite till mans.

Prologen skulle jag skriva om, var det ja. Men handlingen är ju ändå rätt så klar: vi hamnar någonstans i tjottaheiti, och där går tre unga herdar omkring och letar bortsprungna getter i dimman ... herdarnas namn är Lamlo liAnli, Vernado daPana och Anry naSpero. Och de håller ihop med ungefär samma filosofi som de tre musketörerna, trots att de sinsemellan är otroligt olika som personer: liAnli är den listige och ärelystne, naSpero är sällskapets svaga länk som på sitt mycket försynta och stillsamma sätt utövar en slags makt över sina större kompisar - och daPana, slutligen, är sällskapets starke man, fysiskt och även ledarmässigt. Men han är ändå lätt att rubba och har en påtaglig svaghet: sina vänner. Ingen av dem har någon annan familj att tala om. Och drömmar har de förstås, om rikedom och framgång, långt från den trista byahåla där de vallar getterna.
Lät det välbekant på något vis? Inte blir det väl bättre av att liAnli i själva verket är oäkta son till en viss adelsman ... och plötsligt dyker det upp en mystisk främling och ett tu tre är sällskapet on the road ... tja, alltid gläder det någon recensent som då kan få dra den sedvanliga schablonrecensionen om schabloner i fantasy.
Men schabloner är som bekant inte till för att undvikas, utan för att utnyttjas ... det var ett nöje att göra förra bokens Jarga till en föräldralös ung smedlärling med ett mystiskt förflutet. Det var ett nöje att utrusta honom med en "magisk dolk".

Jag har inte biologiskt ställt om till sommartid ännu varpå jag sitter uppe alldeles för sent och borde gå och lägga mig ... men det råkar vara en av de där magiska kvällarna, då min hörsel tycks ha skärpts och koncentrerats och varenda låt jag spelar plötsligt låter ovanligt bra. Det händer ibland. Fråga mig inte hur jag bär mig åt - jag önskar att samma känsla kunde infinna sig i skrivandet också ...