Garderobsinventering

Midsommarafton - vi firade den igår med sill & färskpotatis & snaps. Idag har det öst ner mest hela dagen. Det är egentligen ett ganska vackert väder, inte alls kallt, vindstilla, och regnet är överhuvudtaget ytterst välbehövligt efter torkan. (Få se vad jag säger om tre veckor, om det fortfarande håller på då ...)
Inga gäster pga vädret, och åh vad glad jag är att vara hemma i vårt mysiga hus och inte på någon i alla avseenden blöt campingplats.
Men denna oväntat lugna dag erbjöd också tillfällen att hålla på med lite klassiskt hemmapyssel. Städningen var för en gångs skull ordnad (det ÄR ju midsommar) så jag angrep garderobsproblemet. Jag vet att jag skulle ha gjort det för evigheter sedan. Men det är ju ett mastigt jobb som man drar sig för i det längsta.
Garderoben är proppfull, och det av kläder som inte duger något till. En del plagg är minst 15 år gamla. En del är trasiga, nötta eller bara allmänt bedagade. En skrämmande stor andel är fel storlek - för jag har susat genom ett förfärande antal olika klädstorlekar under de senaste åren. Eller, för att vara mer rakt på sak: det mesta var för litet.
Vill man ägna sig åt självplågeri av högre skolan riggar man alltså upp en helfigursspegel i sovrummet och börjar prova sig genom eländet. Plagg efter plagg efter plagg, olika kombinationer ... och en lång rad förödmjukelser. Jag är inte intresserad av kläder, och det märks. Jag har inget sinne för det. Inget passar ihop. Jag tycker inte att det är särskilt roligt att se mig själv halvklädd i en helfigursspegel för jag ser inte vad jag ville se.

Maken stack i halvtid in huvudet och undrade lite surt varför det tog en sån tid. "Det är väl bara att kasta bort det du inte vill ha." Jovisst. Men man vill ju planera framtida inköp också, dvs man vill försöka lista ut vad det är man egentligen behöver, när man väl har gjort sin utrensning.

Ja, ni märker det väl. Jag är ljusår från alla modeintresserade, vilka säkert lägger ner mer pengar på klädinköp varje månad än vad jag gör på två år. Enligt många är detta en slags brist hos mig, det tycks vara någon form av underlig plikt att vara intresserad av kläder, "alla" är det osv. En viss modetidningsredaktör ondgjorde sig för ett antal år sedan, i samband med premiären av "Sagan om ringen"-filmen, över dessa erbarmliga fantasynördar som bara bryr sig om den där erbarmliga boken och inte har något liv. Många blev arga. Min egen kommentar till det hela var att mode i mina ögon också är ytterst nördigt - särskilt när sjuttonåriga spinkisar ska förevisa plagg som välbeställda 35-åringar förväntas köpa och klä sig i. Eller hela den märkliga haute couture-cirkusen, där modeller med nära nog utomjordiska mått och totalt onaturliga rörelsemönster ska visa upp en massa plagg som ingen vettiga människa någonsin kan bära. Det är en konstform. Jag begriper den inte. Men många andra gör det ju ...

Det är inte det att jag inte gillar snygga kläder. Om jag vore stenrik skulle jag anställa en stylist som kunde få klä upp mig så att jag blev fin, utan att jag själv behövde ägna timmar och åter timmar åt att leta och fundera. Men nu har jag ingen stylist så då blir det mycket låt-gå. Jag läser ibland bloggar och inlägg från oroliga tonåringar som grunnar över vilken "stil" de ska ha, vilken "stil" som är deras mest naturliga och så vidare. Jaha, tänker jag. Själv har jag nog ingen stil alls längre.

Vill man komma igång med bantningen har jag annars ett överdådigt bra knep: dra av dig kläderna. Ställ dig framför en stor spegel. Försök dra på dig tröjan som passade så bra förra året, och studera bilringarna och gliporna.
Sötsuget försvinner som genom ett trollslag, jag lovar ...