Hur ser de ut?

Jag har i åratal pysslat med en hemsida som aldrig blir publicerad och aldrig blir klar. Den tillkom annars på begäran; folk hade sett mina generöst utdelade skrivtips och föreslog att jag skulle sätta ihop dem på t ex en hemsida. (Ja, jag delar ut goda råd i ämnet vare sig någon vill höra på eller ej, för jag tycker att det är så himla roligt! Eller också vill jag bara göra mig märkvärdig. Nåja, författarens privilegium är väl just att få göra sig märkvärdig så jag tänker inte be om ursäkt för det.)
Sagt och gjort ...? Nja, sagt i alla fall. Jag har gjort ett antal artiklar och pillat med design och haft mig, men färdig är jag alltså inte. Frågan är om jag någonsin blir det. Men bloggen är ju igång och då kan jag ju överföra lite av visheterna från den hemliga hemsidan till hit istället ...

Det intressantaste i en berättelse är personerna, "karaktärerna" som det heter på stilig svengelska, och av någon anledning brukar få saker vara lika intressanta hos personer som deras utseende. Alltså är beskrivandet av utseenden en av författarnas grundfärdigheter.

(Riktigt Fina Författare vill ibland markera sitt avståndstagande till denna ytliga inställning genom att inte beskriva personerna alls. Mot slutet kan en lätt anmärkning ändå slinka förbi, och då kan man som läsare bli irriterad över att få veta att personen man trodde var en lång brunett istället är en kort blondin.)

Och hur beskriver man utseenden? Jamen det vet ju alla: hårfärg och ögonfärg! Alltid hårfärg och ögonfärg! Jag vet inte varför det har blivit så, är verkligen hårfärg och ögonfärg det vi först lägger märke till hos våra medmänniskor i verkliga livet? Ja, håret brukar ju faktiskt vara ganska iögonenfallande. Men ögonfärgen? Är det bara jag som inte försöker bestämma dess exakta nyans vid första mötet med varje ny människa?

Helt klart är ögonen väldigt viktiga. Vi människor orienterar oss extremt mycket med synen om vi inte har en grav synnedsättning. (Man kan jämföra sig med hunden, som visserligen också ser, men verkar lägga betydligt större vikt vid dofter av alla slag.) Men ändå, får man verkligen en bra bild av en person om allt man får veta om honom/henne är att "håret är blont, ögonen blå"?
För författaren gäller ungefär samma spelregler som för karikatyrtecknaren - det gäller att fånga de mest karaktäristiska dragen med bara ett par pennstreck. Signalement på en halv sida är nämligen inte heller så roliga att läsa. Alltså måste man finna just de där dragen som skapar livfulla associationer.
Näsan är i detta fall ett populärt objekt. Det har visat sig att man kan frammana bilden av ett helt ansikte bara genom att beskriva näsan. Är den smal och spetsig? Stor och röd? Lång och krokig? Tänk efter - visst skapar sådana här beskrivningar en association av ett helt ansikte? Genom att beskriva en människas näsa kan man sedan slippa berätta något om hakan, munnen, kinderna och ansiktsformen. Dessutom kan man ju alltid utnyttja en och annan klyscha om näsan vs personligheten ...

En av mina personliga favoriter är annars händer. För mig säger händerna väldigt mycket om personligheten och även utseendet. Det är inte bara storleken och formen, utan också händernas skick och självklart också sättet de rör sig på. När jag i "Svart eld" skulle beskriva en pedantisk kvinna med något nervös läggning och stort kontrollbehov, föll det sig naturligt att skildra hur hennes händer hela tiden rörde sig över bordet, som om hon ordnade saker i osynliga högar. Jag ville få med hennes gestikulerande, inte bara som ett karaktärsdrag utan också som ett sätt att frammana en bild.
Och naturligtvis är rörelsemönster också ett sätt att beskriva ett utseende.

Men visst, man måste inte undvika hårfärg och ögonfärg av några slags löjliga principiella skäl. Min romanfigur Erlo har ögon som är "blå som ädelstenar". Hans hår är guldfärgat - det var viktigt för både handlingen och karaktären att skapa associationerna till guld och ädelstenar. De säger inte bara något om hans personlighet, utan också om hans öde. Och vill man dessutom berätta att någon blir förälskad i någon, kan det vara en riktigt god idé att låta honom analysera hennes ögonfärg riktigt, riktigt noga, inklusive de små avvikande färgstänken närmast pupillen. Sådana detaljstudier tyder på en uppmärksamhet utöver det normala - alltså inser vi att killen håller på att trilla dit ordentligt. Detaljnivån i en utseendebeskrivning kan alltså säga en hel del om berättarens intresse för denna person.

Man ska alltså inte vara lat när det gäller personbeskrivningar. Läser man, i rask följd, att flicka nr 1 har havsgröna ögon och gyllengult hår, medan hennes väninna har hasselnötsbruna ögon och kastanjefärgat hår medan deras mor har silvervitt hår och isblå ögon, börjar det ganska snart slå över i parodi. Det gäller att hitta de där små detaljerna som frammanar en hel bild. Några få speciella drag i utseendet, något om rörelserna och kanske något om klädstilen brukar göra susen.
När det gällde min så viktige hjälte Jarga byggde jag upp det hela i omgångar - först nämndes det att han hade stora, mörka ögon. Sedan att han var en liten spinkig kille som alltid kom skuttande mitt i vägen så att andra fick kliva ner i diket (jag trodde att detta skulle ge en uppfattning dels om hans rörelser, dels om personligheten) och slutligen kom en direkt scen, där han stod på en taknock och hävde en bägare öl medan kläderna fladdrade omkring honom. Det låg mycket symbolik i just den scenen, eftersom Jarga stod högt över alla andra och dessutom - för balansens skull - lyfte armen så att den kom att peka rätt upp i himlen. För säkerhets skull vinglade han också till, men lyckades återfå balansen genom några snabba rörelser. Det betydde mycket att skildra hans silhuett och beteende på det viset, eftersom det inte bara var utseendet utan också hans livsöde som förebådades där.

Jag gjorde ganska många taskiga försök att skildra hans utseende, inklusive den obligatoriska titten i vattenspegeln, innan jag insåg vad det var för nyckeldrag jag borde fokusera på: de säregna ögonen, de hastiga och nervösa rörelserna, "fladdrandet" och inte minst den utstrålning som hela tiden gjorde att han drog blickarna till sig. Alltså fick jag ställa honom på ett tak och göra honom till en silhuett mot en storslagen aftonhimmel, poserande för en fascinerad och förskrämd publik som en spektakulär hårdrockstjärna. För även om det råkade vara en ölbägare han höll i, kunde det egentligen varit ett mikrofonstativ. Först då, när han fick lov att agera, kändes det som om personbeskrivningen började träffa rätt.
Sedan dess har det blivit en sport för mig att försöka karaktärisera andra personer med motsvarande analyser och nyckelscener. Det är väldigt kul. Och det ska ju vara kul att skriva.