När något händer ... eller när det inte gör det

Jag återknyter till mitt tidigare inlägg om miljöbeskrivningar. Där tog jag upp min fundering om att en miljöbeskrivning, enligt min åsikt, ofta kan utnyttjas som en metafor eller illustration eller något annat.

Det man tidigt får lära sig när man studerar skrivteknik är att berättelser består dels av handlingar, dels av beskrivningar. (Sedan kan ju dialog vara ytterligare en underavdelning, men det tar jag inte upp här.) Det brukar vara lite dragkamp mellan dessa två element. En historia utan action är som bekant väldigt seg och trögläst. En historia helt utan beskrivningar kan upplevas som torftig. Men många som skriver, upplever nog att de vacklar lite mellan dessa båda ytterligheter. Blir tempot för uppskruvat, slänger man in lite snygga beskrivningar och/eller betraktelser i största allmänhet. Och att man får en livfullare beskrivning genom att låta något hända i bilden, känner ju de flesta till.

För mig är det idealt om man kan gifta ihop dessa element. Ska man skildra en stad, låter man helt enkelt någon promenera genom den, ja ... Men man kan också gå ännu djupare och låta "stenarna ropa". Visserligen löper man en viss risk att många läsare helt missar en del poänger, men det är värt att ta den, tycker jag. Dels kan det bli trevligt för den som verkligen vill gå på djupet, och dels tror jag att man undermedvetet ändå uppfattar mycket. Det blir stämning i texten, säger man. Man slipper den där känslan av att inget händer, eftersom handlingen fortgår i varje detalj som nämns.

"Svart eld" börjar med en skildring av en helvetiskt het dag. Den är något onaturlig eftersom det faktiskt fortfarande är vår, men just det faktum att den är onormal förstärker att något säreget håller på att hända. I denna hetta är tålamodet kort, och mycket riktigt drivs här ett förhållande mellan en man och hans styvson till sin absoluta spets och slutar i dundrande katastrof. Den dallrande hettan signalerar detta genom hela kapitlet. Övriga befolkningen i byn ligger och slöar, utom de två som ska ha sin stora uppgörelse.

I en tidigare version av kapitlet var det istället höst och ösregn. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde på den tiden, men min känsla var kanske att jag ville skildra stillaståendet och hopplösheten i denna gudsförgätna bondby. (Sådana är ju som bekant obligatoriska i fantasyhistorier.) Dessutom tyckte jag att det var listigt att göra en miljöbeskrivning genom att låta regnet droppa och plaska på alla möjliga föremål och byggnader som jag ville frammana bilder av. Dessutom var det ju en uppvisning i alla verb som kan användas för att beskriva fallande regn ...
Snyggt, tyckte jag själv. Både visuellt och ordmässigt - men ändå var det något som inte fungerade riktigt bra. Beskrivningar av det här slaget tenderar att bli långrandiga och därmed dra ner tempot. Dessutom var det inte lätt att elda upp rätt stämning i denna miljö, när vettiga människor mest borde ha kurat ihop sig någonstans.

Ändringen kom en sommar i mitten av nittiotalet, när det verkligen var väldigt varmt ute och jag svettades framför den nyinköpta datorn med detta kapitel som aldrig tycktes bli färdigt. Man blir arg och retlig i sådan värme ... och plötsligt insåg jag hur jag skulle göra. Det var inspirerande att skriva dessa scener i värmen, hur plågsamt det än var.

Sedan dess har jag jobbat mycket medvetet med att låta miljöerna och alla andra detaljer understryka det jag faktiskt vill få fram om personernas känsloliv och deras öden. Jag tror alltså att man redan ofta gör det undermedvetet. Men jag vill också betona att man aldrig börjar i den här änden när man ska skriva sin berättelse. Detta är finslipningen som bör komma in sist, när berättelsen i sig har en mycket fast struktur. Det är först då man ska börja se över sin rekvisita. Varje gång jag kan byta ut ett "hon kände" eller "han tänkte" mot en anmärkning om tillstånden omkring honom/henne, känns det som en seger.