Nu har vi manifestdebatt! Hurra, hurra!

Nu hare blivit debatt i DN, se. Först skriver några författare ett manifest för ett nytt litterärt decennium. Hurra!

(Jubel och burop blandas, bara att välja sida, inklusive den hånfulla "vem bryr sig"-attityden.)

Och strax därpå kommer ett motmanifest! Hurra igen! Och ytterligare ett antal författare får visa upp sig med ansikte och namn. Tur det, jag känner ju inte igen allihop om man så säger.
Nej, nu ska jag inte vara hånfull här. Jag tycker att det här är jättebra. Det är kul med debatter om romanformer och litteratur och sånt. Manifest är jättefestliga, därav mina entusiastiska ovationer.

Ja, som är ytterligare en av de där ansiktslösa och anonyma författarna som ingen hört talas om, tycker så här om min självpåtagna yrkesroll: Det är viktigt att man tar sitt skrivarjobb på hundraprocentigt allvar. Annars har man inte så roligt som man skulle kunnat ha. Varför göra ett sådant jobb halvdant, liksom - då kan man lika gärna göra något annat, något man brinner mer för. Så det totala engagemanget är viktigt.

Men. Men. Lika mycket som jag efterlyser absolut seriositet i själva skrivarbetet, lika mycket önskar jag att yrkeskåren Författare i Sverige kunde lära sig att slappna av och sluta ta sig själva på så förbannat stort intellektuellt allvar. Kom igen, vi skriver böcker. Det är för fan bara böcker. Författare är inte ett enda dugg klokare eller mer intellektuella än andra människor. Vi har inte ens mer att säga. Det enda som skiljer oss från alla icke-författare är att vi säger även det lilla vi har att säga, och att vi säger det i bokform, och att de flesta av oss gör det för att vi tycker att det är roligt att skriva.

Jag blir faktiskt lite trött på den här småromantiska synen på Skrivande Konstnärer som genomsyrar hela det svenska kulturlivet och emellanåt åstadkommer sådana här högtidliga Manifest, vilka dessvärre inte direkt utmärker sig för någon större självdistans, om man så säger. Den står inte minst att finna i Svenska Författarförbundet, där man tycks vara mer intresserade av att vi kämpar för det fria ordet och den konstnärliga kvaliteten (och givetvis solidariserar sig med de intellektuella bröderna och systrarna i mindre fria länder) än att man sysslar med rena fackfrågor. Pengar, that is. Avtal. Såna saker, som knappast är beroende av om man skriver tönterier eller använder sitt eget hjärteblod som bläckpatron i skrivaren. (Modern aforism, jipee.) Jodå, avtalen kommer med på någon vänster. Men de får aldrig vara huvudsaken, Gud förbjude.
Alltså, det är jätteviktigt med det fria ordet och allt sånt. Tro inte att jag inte tycker det. Men det är också viktigt att man inte blir pompös. Att man inte glömmer bort den mycket svåra konsten att inte ta sig själv på alltför högtidligt allvar. (Jag är inte ofelbar jag heller, acknej.) Att man kanske inte alltid måste se sig som Ordkonstens riddare i skinande rustning.

Vi behöver överhuvudtaget inga manifest för att få lov att skriva så seriöst eller icke-seriöst vi vill. Å andra sidan, om man ser manifesterandet från den gladare sidan, är det som sagt en rolig debatt som jag gärna följer.