Alla dessa trådar ...

Jag sitter med min väv, just nu realiserad i Writer's Café, och det är en imponerande karta med noteringar och anteckningar och citat. Anslagstavlor av det här slaget har funnits i en halv evighet. Jag läste att Kerstin Ekman körde med ett gammalt lakan på väggen där hon nålade upp lappar med anteckningar. (Det där har jag möjligen skrivit någon gång förut.) Själv är jag tacksam över att kunna göra det i datorn. En riktigt stor skärm är dock en fördel. Det har jag.

Efter mitt prat igår om fossiler och att även bipersonerna behöver sin historia (uppnålad på anslagstavlan, på en egen liten tidsaxel), är det faktiskt en viss film som spökar i huvudet på mig. Den är ett slående exempel på den här berättartekniken - fullt synlig, ingenting undangömt.

Håll i er: "Skyskrapan brinner", katastroffilmklassikern från 1974.
Den var stilbildande på sin tid. Jag tror inte att den var först i sin genre, men den hade i alla fall stor genomslagskraft och följdes av en lååång radda filmer på temat "olika människoöden som förs samman av en stor blaffig katastrof: orkan, översvämning, jordbävning, lavin, vulkanutbrott, fartygskatastrof, YOU NAME IT. Jaja, jag minns nu "San Francisco" om den där jordbävningen, den var ju långt tidigare.

Berättartekniken är alltså slående enkel, och därför värd att studera. Man har alltså en stor händelse, ganska kort och koncis i tiden, som har en förödande inverkan på hela omgivningen. När det gäller "Skyskrapan brinner" inser man ju ögonblickligen vad som var grundidén. Det var knappast "genialisk ung arkitekt har en jävligt dålig dag på jobbet", ej heller "nolla till ingenjör försöker impa på sin krävande far genom att fuska", ej heller "skrupulös gambler och bedragare blir en bättre människa när hans ungdomskärlek förlåter honom". Alla dessa trådar finns förvisso med i filmen, men ingen ska inbilla mig att någon av dem var själva fröet till historien. Nej, det var sannolikt det mest uppenbara: brand utbryter i skyskrapa och det gäller att rädda folket därinne.

Enkelt. Mycket enkelt. Sedan är det bara att bygga på, enligt ungefär de principer jag pratade om igår. Personerna i rollistan, även de i mindre roller, fick lite olika utgångspunkter och öden. Ja, elden också. Den är en karaktär i sig, och därför redovisar filmen ordentligt hur branden uppstod. Den har en logisk orsak. Det är bra. Något som också är mycket bra i den här filmen är att man faktiskt noga följt principen att låta varje person vara huvudperson i sin egen historia. De är rätt många. Man ser tydligt de olika linjerna, och när man låter dessa stråla samman kring ett gemensamt problem - dvs att det brinner - blir det en lagom underhållande och dynamisk blandning. (Det enda som verkligen stör mig i filmen är att telefonerna upp till takvåningen funkar hela tiden, trots branden. Ologiskt värre, men annars blev det väl lite för svårt att lösa vissa knutar.)

Det är som sagt ett väldigt lättfattligt koncept. Fast egentligen byggs de flesta historier upp kring den här principen, även om många gör det något mindre uppenbart än "Skyskrapan brinner". Men just därför är denna film värd att studera, eftersom den så att säga tar det från grunden, utan att vimsa bort begreppen. De flesta bra historier, även om de är aldrig så komplicerade, brukar använda en händelse som nav, själva fokalpunkten. Här är det alltså branden - mer uppenbart än så kan det ju inte vara. I genomsnittliga deckare är det förstås mordet. I "Sagan om ringen" är det en ring ... (nej, jag försöker inte idiotförklara någon). Men sedan kan man bre ut sig rätt rejält åt alla håll. Man bygger människoöden före och efter detta nav, och när man har en sådan punkt att hänga upp sig på kan man föra samman de mest omaka karaktärer. Detta är kollektivromanen i sin kärna. Det kan bli en sagolik väv och som författare har man förstås jättekul.

Sedan vill man kanske inte göra en kollektivroman. Nå, då är det enkelt: man undertrycker helt enkelt de historier man inte vill berätta, låter dem på sin höjd antydas någonstans ute i periferin. Men som författare bör man vara medveten om att de finns. Annars riskerar man att hamna i ett väldigt torftigt och introvert litet universum. Vi har alla råkat ut för den typen av historier, där huvudpersonen tycks vara den enda som lever medan alla andra bara står i stand-by. Det är något onaturligt och livlöst över dem. Och jag är inte den enda som stört mig på det typiska Star Trek-greppet där hjältarna far på expedition ner till den där främmande planetens yta och tar med sig någon rödklädd kille ur skeppets säkerhetsstyrka, en stackare som inte får något förnamn, knappt några repliker och självklart inga närbilder. Vi fattar direkt att den där kommer att vara död inom tio minuter. Det slår aldrig fel.(Fenomenet kommenterades i den roliga Star Trek-parodin "Galaxy Quest".)

De flesta berättelser, även om de berättas ur en enda persons synvinkel, handlar om någon form av interaktion med omgivningen. Annars tror jag inte att det blir särskilt bra. Därför måste omgivningen fungera lika bra som personen själv. Och därför rekommenderar jag en titt på "Skyskrapan brinner". Där är hela receptet snyggt utlagt till allmän beskådan utan att sno in sig i förvirrande finesser ...

Möjligen förefaller jag vulgär som alltid ska hala fram de mest publikfriande, pretentiösa, banala hollywoodexemplen när jag ska prata om bra historier, men det får ni leva med. I något kommande inlägg kommer jag att hylla "Spider-Man" också. Och jag fortsätter att blogga oredigerat direkt ur mitt skrivarbete, roligare än så här blir det inte.