The Ghosthand - er dementor på nätet

Vad ska vi skriva om nu då?
Det är en hemsk fråga som en författare helst inte erkänner att hon någon gång ställer sig ... Nejdå, varje äkta författare är liksom fylld till brädden av porlande inspirationsvatten som sprutar ur henne likt en fontän ...

... bildlikt, alltså, inte bokstavligt. Äsch, den metaforen blev ett riktigt magplask. Jag ska vid tillfälle samla ihop fler sådana, för jag tycker att misslyckade metaforer är hemskt roliga.

Men frågan ovan riktades egentligen till våra nyhetsmedier. Det måste vara hemskt att leva på att rapportera om nyheter och så ... händer inget? Åjo, det gör det ju alltid. Men vi har väl alla märkt att vissa händelser blir uppblåsta till sådana proportioner att det verkar lätt desperat, och därmed skapas en konstig bild i allas våra medvetanden. Har ni sett den där teckningen på hur hjärnan uppfattar kroppen, om man ser till hur nervimpulser behandlas? En gräsligt förvriden teckning som består av mestadels mun, ögon, händer och fötter. Den talar ju i viss mån sanning, men alla kan ju se att den är förvrängd. Trots allt består vi ju inte av 75% mun och resten händer. (Dock kan man fundera lite över det intressanta faktum att alla barn som ritar, och då menar jag alla, alltid ritar huvudfotingar innan de börjar rita kroppar.)
Men vår verklighetsuppfattning, formad av medierna, är väl ungefär lika knepig som den där teckningen.

Just har det varit Svininfluensan som varit på tapeten ett slag. Efter att ha varit världskrigsrubrik i pressen en tid, moderna tiders digerdöd, har den nu börjat reduceras till allmängods och är därmed inte lika kul att skriva om längre. Till och med sådana nollor som jag har ju alltså fått den. Hela familjen har suttit isolerad här i huset i en vecka. Host, host. Äkta hälften flög hem den från en utlandsresa, hela resesällskapet verkar ha däckat, hela den här familjen likaså. Alltså tror vi att det är svininfluensan, även om det finns folk i ens närhet som tvivlar bara för att det är lilla vardagstrista jag som drabbats - det finns alltid de som undrar om man verkligen känner den där kändisen och verkligen skriver böcker på riktigt och så vidare. Den grå musvardagens märkliga krock med mediernas gyllene idévärld.
Alltnog, vi utgår från att detta var den riktiga svininfluensan eftersom alla symptom stämmer på pricken och eftersom smittsamheten tycktes vara så gott som hundraprocentig denna gång, och eftersom svininfluensan faktiskt är den som är inne just nu. Jag kom aldrig över 39 i feber. Annat var det 2005, då blev det ambulanstur till sjukhuset och lunginflammation och hela faderullan för min del. Jag kom inte i tidningen för det! Den satans flunsan hade minsann inte ens något namn!

Där ser man, allt jag rör vid blir aska.

Så vad ska våra stackars tidningar skriva om nu då, när Spökhanden berört senaste fräcka nyheten med sin glamourdödande smitta? Jo - jag får konstiga nöjen när jag sitter härhemma i isoleringen och inte orkar författa - man skriver om ... en anka? Eller förlåt, kändis var hon visst, nivetsäkertvem, men nu tänker jag inte skriva namnet igen. Jag undrar vad som har tagit åt världen. En tant säger lite provokativa saker i något slags reportage och plötsligt är hon jättekändis och det pinsamma kändisfjäsket sprutar igång på allvar.

Jag har av sjukdomen elak vorden blivit, och därför tänker jag berätta sanningen, nämligen att jag tyckte att hon såg rätt fräsch ut för att vara 50, när jag såg henne på bilderna. Sedan fick jag veta att hon inte alls var 50 utan yngre än jag. Och att hon delar ut goda råd om hur man gör för att se yngre ut.
Åh. Då skulle jag också kunna göra det. Toppen. Men jag är trött på att se rubrikerna om henne. Hon är faktiskt ovanligt ointressant. Och min karl är mycket yngre, snyggare, sexigare, roligare och troligtvis smartare än hennes. Så något gjorde även jag rätt ... Ingen som vill bjuda in mig till något pratprogram för att höra hur jag gjorde, eller?

Sedan blev det rån istället. Nya rubriker! Nu minsann! "Helikopterrånet" - var det pengar eller en helikopter de snodde, alltså? Jo, det var pengar. Nu är polisen bekymrad över att rånarna blivit för "hjältemodigt" framställda i pressen - polisen får skylla sig själva om de kommer med sådana vördnadsfulla uttalanden om "proffsjobb" och så vidare. Men det var alltså pengar som rånarna kom över? Kontanter, ok? Ska vi säga några hundra miljoner - i tusenlappar?

Öh? Och detta skulle kallas smart? Ingen som känner att det i dagens läge faktiskt är STENKORKAT att sno åt sig så mycket kontanter?

För vad ska man ha dem till? Man kan inte sätta in hela rasket på banken. Man kan inte köpa alltför dyra kapitalvaror eller göra några investeringar med dem. Överallt där alltför stora summor dyker upp i kontant form blir det misstänksamhet och utredningar. Antingen får man ligga lågt - och vad har man då för glädje av sedlarna, mer än som kuddstoppning? - eller också får man leva med vetskapen att det bara är en tidsfråga innan man åker dit. Man kan inte fara utomlands med svenska pengar. Möjligen kan man göra affärer i undre världen, men det låter faktiskt inte särskilt roligt. Det hela utmynnar i den lille mannens förvridna dröm om vad ekonomisk frihet egentligen innebär.

Det kvittar väl hur många miljoner och miljarder man har i madrassen om man ändå måste leva som en jagad människa? Om man ändå aldrig kan göra de där riktigt stora och avgörande investeringarna? Om den enda frihet man har är friheten att köpa ytterligare ett antal prylar som man sannolikt inte behöver? (Gud, jag måste verkligen städa härhemma - nå, det får bli när jag blivit lite piggare.)

Jag kan tycka att "Jönssonligan" är underhållande. Men så är de ju rätt töntiga också.

Alltså, jag tror visst att det är bra att ha mycket pengar, det vill jag också ha. Men jag tror att de enda pengar man i längden kan ha glädje av, är sådana om man förtjänat på ett någorlunda hederligt vis och därför kan använda öppet. Dessutom vet vi alla att lycka inte kan köpas för pengar. Nej - det är inte bara ett sådant där desperat litet talesätt. Det finns seriös forskning som visar det. Lycka har väldigt lite med yttre omständigheter att göra, inräknat ekonomisk ställning och egen hälsa. Lycka är något man hämtar långt inifrån sig själv.

Eller, om vi ska uttrycka det så här istället: vem blir glad av att begå ett rån?

Sådärja, nu ska jag ta en paus och fundera på vem och vad jag härnäst ska avglorifiera med mitt själsdödande och närgångna tafsande.