En torrboll bekänner

Jag återkommer till min gamle kompis Stephen King och hans fossiler i marken. Ja, med kompis menas inte bokstavligen, mer om detta nedan.
Han menar alltså, som jag tidigare återgivit, att berättelser är som fossiler i marken. Man frilägger dem försiktigt, ben för ben, tills det börjar hänga ihop. Konstigt nog hänger det nämligen ofta ihop riktigt bra om man bara är väldigt varsam.

Men intriger ska man alltså inte försöka tota ihop, enligt King alltså. En intrig är som en "larmande tryckluftsborr", den sabbar ofta mer än den frilägger.

Dessa ord kommer att göra honom mer berömd än hans skräckromaner - de jag inte läst - om det inte redan skett.

Han beskriver sitt eget arbetssätt ungefär så här: han kommer på en skruvad situation av något slag, ett what-if-scenario. Han för in personerna, alltid "pappdockor" till en början utan särskilda personlighetsdrag, och bygger sedan vidare med sitt fossilfriläggande. Här hänger jag inte riktigt med, för jag brukar vara snabb just med personteckningen. När jag kör fast i handlingen är det nämligen antingen jag som måste hitta på någon intressant vändning - medelst det där bespottade intrigbygget, alltså - eller också får jag överlåta det till personerna själva. Då vill det faktiskt till att de har någon slags personlighet, ja. Annars lär de stå som figurerna i The Sims och bara vänta på att man ska välja något åt dem.

Jag tycker inte heller om att hitta på intriger. De blir sällan särskilt bra. Just nu vet jag inte om jag håller på med intrigbygge, jag tror inte det. När jag för in en bifigur i handlingen, om än aldrig så liten, måste jag ge dem en alldeles egen liten historia för en stund. De dyker ju upp för att deras vägar på något vis korsar huvudpersonernas, för att de kommer att ha någon slags inverkan på huvudhandlingen. Jag måste veta hur de kom dit. Så jag rullar historien bakåt och skissar upp en tidslinje och några karaktärsdrag, några händelser som präglat personen ifråga. Det kan vara väldigt roligt. Särskilt roligt blir det när man har ett antal sådana tidslinjer och personer. De snubblar över varandra och plötsligt börjar det hända saker. I slutänden får de kanske inte alls komma till tals i den nerskrivna berättelsen, men det blir en rikare värld för mig i alla fall. Och risken för psykologiska manusluckor, s k out-of-character-situationer, minskar avsevärt.

Det kan ju låta snyggt när man beskriver det. Men risken finns att det blir som en TV-såpa allting. Där stoppar man också in den enda gästskådisen efter den andra och väver på i all oändlighet, eller så långt skådisarnas kontrakt räcker. Det är ett i längden hemskt tråkigt sätt att berätta på, anser jag. Jag vill ha en kulmen, en poäng och ett slut. Vill jag se något som bara rullar på kan jag ägna mig åt verkliga livet istället.

En annan nackdel med den här personcentrerade handlingen är att den är ett helsicke om man ska göra något som liknar en deckare, vilket jag gör nu. Det var lättare i "Svart eld". Där blossade de våldsammaste känslor upp och orsakade alla möjliga passionerade konflikter, och när olika personers intressen kolliderade blev det förstås extra spännande. Den här gången väljer jag alltså en annan form av berättande, där en historia ska nystas fram bakifrån på gammalt känt deckarmanér. Men det är ju så lagom lätt när alla dessa nyckfulla figurer ideligen ska hitta på nya idéer och konflikter. Jag får gå tillbaka ideligen och göra om. Det är spännande, men jobbigt.

Nu har jag alltså lärt mig att deckare byggs upp på ett annat sätt än ett s k drama. Och nu förväntas jag kanske fälla min dom över vilken genre som egentligen är finast. Näpp, hörni. Om man läser de artiklar jag länkade till i tidigare inlägg, hamnar man snart i resonemang som tycks gå ut på att deckaren "trivialiserar", att den helt enkelt inte är lika bra som mainstreamromanen. Skitsnack, säger jag. Fortfarande har kvalitet och genretillhörighet inte någon direkt koppling. Det är olika arbetssätt men fortfarande får kvalitetsbedömningen ligga på ett individuellt plan.

Jösses. Kolla här vad denna blogg börjar bli knastertorr. Ghosthand goes desert. Jag inser att jag, som nu har trampat långt ut i författandets grå vildmark, har blivit väldigt teoretiserande och opersonlig. Det är modernare med personliga bloggar. Man får nog mer läsare då.

På tal om detta tog Expressen nyligen upp frågor om bloggetikett. Som i den här krönikan av Ebba von Sydow. (Tycker mig ha hört namnet förut, men, ve och fasa, jag kan inte riktigt placera det och avslöjar återigen min kändis-okoll.)

Det jag häpnar över är att temat för de här artiklarna. Här kan vi lära oss att det inte är okej att lämna ut "hel- och halvkändisars privatliv" genom att blogga om allt de sagt och gjort i privata möten. Det är inte okej att göra det med okändisar heller. Det som skrämmer mig är att detta överhuvudtaget måste sägas, att det inte är en självklarhet.

För mig har det i denna blogg alltid gällt att jag bara sätter ut personers namn när det rör sig om kända personer som är i sin yrkesroll. När de klivit ur denna yrkesroll, eller om de är personer som inte valt att vara "kända", utelämnar jag namn och ansikten. Priset blir förmodligen något som jag själv får betala; eftersom så många andra nogsamt redovisar sådana detaljer, kan man ju dra slutsatsen att jag är en himla trist person som aldrig har något kul att berätta.

Okej, jag bjuder på det. Jag är nog ganska tråkig när jag tänker efter, så det kan väl stämma.

Om någon har blivit omnämnd på anonymt vis i den här bloggen och önskar mer piffig publicitet, får ni väl hoa lite så rättar jag till det. Annars fortsätter jag så här, och ni kan räkna med fler knastertorra inlägg om berättarteknik och Konsten.