Per och Pjotr har nåt ihop

Efter nyår ska jag få höra det här på riktigt:



Fast med Per Tengstrand - joho - och inte Evgeny Kissin som spelar här, även om man kunde tro att det var Leo diCaprio. (Lustigt nog ser en av violinisterna också ut som Bill Murray även om jag inte tror att det är han. Men dirigenten ÄR Karajan.) Möjligen hädar jag nu, men jag tycker att unge Kissin inte låter riktigt färdigmogen med den här konserten. Musik är teknik. Och något mer, det är svårt att sätta ord på det, men det är någon slags stabilitet som jag tror kommer med åren. Eller kanske personlighet, självförtroende? Skriver jag, och låtsas som om jag vet precis vad jag pratar om. Nåja, det var ju ett tag sedan den här inspelningen gjordes och idag är väl Kissin ansedd som en av de största stjärnorna.

Men jag ska få höra det här. Jag ska. På riktigt! Tjohoo! Som skrajsen liten student satt jag på mitt rum med en ärvd grammofon och spelade den här konserten så att det knastrade i de hembyggda högtalarna. Och drömde, vagt och oprecist, om att någon gång få höra detta på riktigt. Det var tjugo år sedan. Det finns några takter precis på slutet i första satsen, efter tjugo minuters bombastiskt harvande, som brukar göra mig tårögd, när man äntligen, äntligen hittar tillbaka till det första temat och kommer hem igen, det som jag tidigare önskade kunde vara för evigt. Jag brukade sitta med pickupen och lyfta upp den efter ungefär tre minuter och börja om från början. Om och om igen.

Det är så här man skriver bra böcker också. Teman som introduceras och sedan avlöser varandra, vävs in i varandra och precis på slutet snor ihop sig till den stora sensmoralen. Det tog mig alltså tjugo år innan jag började fatta konstruktionerna av de här långa konsertstyckena. Nu ska jag försöka göra det med skrivandet också.

Fyra månader kvar. Får väl roa mig med det här under tiden: