Mot djupet

En sak jag hatar är detta ständiga: så fort jag tycker att jag börjar komma någon vart, att något börjar ta form, är det som om ytterligare ett lager skalas av och jag ser hur ytterligt djävla kasst det är, det jag var så stolt över så sent som häromdagen.
Mitt språk och jag, vi är inte sams just nu. Vi är snarare osams som ett par som varit ihop alldeles för länge och borde gå skilda vägar. Ja, hur nu det skulle gå till i just det här fallet. Dessutom skulle jag då behöva en ny "partner" och var får jag den ifrån?

Jag lever på hoppet. Jag hoppas - för vad skulle jag annars göra? - att det verkligen är lager som skalas av, och att jag är på väg ner på djupet. Snart har jag kanske nått kärnan och nirvana. Eller också är jag fullständigt vilse och borde göra något bättre av mitt liv. Jag vill vässa mitt språk, och det är ungefär som att vässa en blyertspenna; där kan man som bekant veva runt tills hela pennan är väck, utan att man hade någon större glädje av det.

Jag ligger lite lågt med bloggandet just nu, för jag ligger lågt med hela Internet. Behöver vara ensam och koncentrera mig ett slag. Det händer att jag kikar på andras bloggar. Ibland blir jag avundsjuk på er andra bloggare. Ett sådant frimodigt berättande om det dagliga livet! Jag känner att just det där inte riktigt ligger för mig. Fast faktum är att jag skriver lika frimodigt själv, men jag använder min privata dagbok till det, den som är så hemlig att knappt ens jag själv får läsa den. För övrigt avskyr jag att gå tillbaka i gamla dagboksanteckningar och kika på dem.

Jag vässar, hoppas och förtvivlar. Idag har jag dessutom slagits med en krånglande dator i flera timmar. Det är som om de har någon slags humörsensor, de små rackarna.

På tal om en ny partner funderar jag på att börja med kalligrafi igen. Det var roligt även om jag aldrig hann bli bra på det. Men det var enormt tillfredsställande att göra något konkret vackert av en text, alltså inte bara något abstrakt. Det lade till en helt ny dimension. Jag valde en gång att smycka ut några välkända diktrader av Fröding:

Över bygden låg tindrande stjärnfager natten,
det låg glimtande sken över skvalpande vatten
i den lövskogsbekransade sjön,
det kom doft ifrån klövern på blommande vallar
och från kådiga kottar på granar och tallar,
som beskuggade kullarnes krön.

Ordet "lövskogsbekransade" blir otroligt vackert när man försöker göra bokstäverna till små konstverk. Ja, detta kan jag ju trösta mig med, när mitt eget språk tycks svika mig. Jag får leta fram pennorna igen.