2009-09-30

Ett svårt fall av Internetberoende

Jag satte mig vid datorn för att kolla väderprognosen på SMHI.

Nu, två timmar senare, kom jag återigen ihåg att jag skulle kolla SMHI. Så nu har jag gjort det. Det blir regn och kulingvarning imorgon.

Vad jag gjort under den här tiden när jag bara skulle ...? Öh, ja, vet inte riktigt. Måste ha surfat. Det är med andra ord som vanligt.

Imorgon stänger jag av skiten så att jag kan jobba igen. Jag har ett program som kan spärra webbläsaren åt mig under vald tidsrymd. Varje gång jag ska trycka på knappen och aktivera det, får jag lite ångest. Varje gång jag har gjort det, känner jag mig upprymd, som om någon just har befriat mig från något.

I övrigt råder ett visst lugn här eftersom influensan vill avsluta gästspelet med en sjurungande hosta som gör att man inte kan föra normala samtal. Förrförra året åkte jag på en mycket värre hosta som dessutom höll i sig en månad. Till slut var det faktiskt omöjligt för mig att yttra en hel mening utan att jag avbröt mig själv med ett hiskeligt hostanfall. Bättre hälften led av något liknande.
Så for han till USA. När han var där, chattade vi med varandra över MSN. Jag skrev: "vad skönt att vi äntligen kan prata med varandra igen" ...
Det löjliga var nämligen att vi först , över MSN och tvärs över jordklotet, kunde föra ett samtal igen utan att hosta sönder det. När vi befann oss i samma rum gick det minsann inte, eftersom det då kändes för larvigt att sitta och skriva till varandra. Kom inte och säg att det inte finns poänger med Internet.

2009-09-29

Gode Gud, gör mig till bloggdrottning!

Har man sett, här har Aftonbladet en artikel om hur man går tillväga för att bli bloggdrottning. (Tjejen i artikeln ska visst vara en sådan, jag har aldrig hört talas om henne, okej - tur för henne kanske. Se tidigare inlägg.)

Jag vill också bli bloggdrottning. Jag menar, vem vill väl inte det? Jag läser ... ööh, vänta lite nu. Hon tycker att man ska ägna sig åt "extrem shopping". Typ inte det jag gör några gånger i veckan när jag stönande drar iväg till Coop Forum och bunkrar mjölk, toapapper, falukorv och en himla massa andra förnödenheter som en barnfamilj behöver? Vi har åtminstone kommit ifrån blöjstadiet, bokstavligt talat.

Nähä, kläder var det visst. Jag utgår från att nya vinterjackor till ungarna inte heller räknas då. Det finns nämligen ingen som helst glamour i detta. Jag förstår ingenting. Vad är det för roligt och spännande med att åka och handla? Jag vet att jag är elak igen, men är det inte snarare extrem självupptagenhet man tydligen ska hålla på med? Och där finns det ju inte plats för barn och matkassar och föräldramöten.

"Lev ditt liv genom bloggen". Vet inte om mina närmaste skulle bli så himla glada om jag började lämna ut dem i min blogg. Vet inte om ni andra skulle bli så himla glada om jag började lämna ut mig i min blogg, höhö. Vill ni veta vad jag äter till frukost? När jag var hos frissan sist? Vilken tröja jag beställde på Ellos?
Verkligen? Allvarligt? Nej, jag trodde väl det.

Jag bloggar för att det är ett slags skrivexperiment. Dessutom är det ju ett sätt att göra lite reklam för sitt eget skrivande, förstås. Om jag ger ut en bok igen lär jag ju nämna det här, "några" gånger. Dessutom hoppas jag förstås att någon annan kanske ska få lite rolig underhållning för några ögonblick, någon gång åtminstone.

Men bloggdrottning, nää, jag vet inte. Tror inte det, faktiskt. Gode Gud, gör mig till nobelpristagare.

The Ghosthand - er dementor på nätet

Vad ska vi skriva om nu då?
Det är en hemsk fråga som en författare helst inte erkänner att hon någon gång ställer sig ... Nejdå, varje äkta författare är liksom fylld till brädden av porlande inspirationsvatten som sprutar ur henne likt en fontän ...

... bildlikt, alltså, inte bokstavligt. Äsch, den metaforen blev ett riktigt magplask. Jag ska vid tillfälle samla ihop fler sådana, för jag tycker att misslyckade metaforer är hemskt roliga.

Men frågan ovan riktades egentligen till våra nyhetsmedier. Det måste vara hemskt att leva på att rapportera om nyheter och så ... händer inget? Åjo, det gör det ju alltid. Men vi har väl alla märkt att vissa händelser blir uppblåsta till sådana proportioner att det verkar lätt desperat, och därmed skapas en konstig bild i allas våra medvetanden. Har ni sett den där teckningen på hur hjärnan uppfattar kroppen, om man ser till hur nervimpulser behandlas? En gräsligt förvriden teckning som består av mestadels mun, ögon, händer och fötter. Den talar ju i viss mån sanning, men alla kan ju se att den är förvrängd. Trots allt består vi ju inte av 75% mun och resten händer. (Dock kan man fundera lite över det intressanta faktum att alla barn som ritar, och då menar jag alla, alltid ritar huvudfotingar innan de börjar rita kroppar.)
Men vår verklighetsuppfattning, formad av medierna, är väl ungefär lika knepig som den där teckningen.

Just har det varit Svininfluensan som varit på tapeten ett slag. Efter att ha varit världskrigsrubrik i pressen en tid, moderna tiders digerdöd, har den nu börjat reduceras till allmängods och är därmed inte lika kul att skriva om längre. Till och med sådana nollor som jag har ju alltså fått den. Hela familjen har suttit isolerad här i huset i en vecka. Host, host. Äkta hälften flög hem den från en utlandsresa, hela resesällskapet verkar ha däckat, hela den här familjen likaså. Alltså tror vi att det är svininfluensan, även om det finns folk i ens närhet som tvivlar bara för att det är lilla vardagstrista jag som drabbats - det finns alltid de som undrar om man verkligen känner den där kändisen och verkligen skriver böcker på riktigt och så vidare. Den grå musvardagens märkliga krock med mediernas gyllene idévärld.
Alltnog, vi utgår från att detta var den riktiga svininfluensan eftersom alla symptom stämmer på pricken och eftersom smittsamheten tycktes vara så gott som hundraprocentig denna gång, och eftersom svininfluensan faktiskt är den som är inne just nu. Jag kom aldrig över 39 i feber. Annat var det 2005, då blev det ambulanstur till sjukhuset och lunginflammation och hela faderullan för min del. Jag kom inte i tidningen för det! Den satans flunsan hade minsann inte ens något namn!

Där ser man, allt jag rör vid blir aska.

Så vad ska våra stackars tidningar skriva om nu då, när Spökhanden berört senaste fräcka nyheten med sin glamourdödande smitta? Jo - jag får konstiga nöjen när jag sitter härhemma i isoleringen och inte orkar författa - man skriver om ... en anka? Eller förlåt, kändis var hon visst, nivetsäkertvem, men nu tänker jag inte skriva namnet igen. Jag undrar vad som har tagit åt världen. En tant säger lite provokativa saker i något slags reportage och plötsligt är hon jättekändis och det pinsamma kändisfjäsket sprutar igång på allvar.

Jag har av sjukdomen elak vorden blivit, och därför tänker jag berätta sanningen, nämligen att jag tyckte att hon såg rätt fräsch ut för att vara 50, när jag såg henne på bilderna. Sedan fick jag veta att hon inte alls var 50 utan yngre än jag. Och att hon delar ut goda råd om hur man gör för att se yngre ut.
Åh. Då skulle jag också kunna göra det. Toppen. Men jag är trött på att se rubrikerna om henne. Hon är faktiskt ovanligt ointressant. Och min karl är mycket yngre, snyggare, sexigare, roligare och troligtvis smartare än hennes. Så något gjorde även jag rätt ... Ingen som vill bjuda in mig till något pratprogram för att höra hur jag gjorde, eller?

Sedan blev det rån istället. Nya rubriker! Nu minsann! "Helikopterrånet" - var det pengar eller en helikopter de snodde, alltså? Jo, det var pengar. Nu är polisen bekymrad över att rånarna blivit för "hjältemodigt" framställda i pressen - polisen får skylla sig själva om de kommer med sådana vördnadsfulla uttalanden om "proffsjobb" och så vidare. Men det var alltså pengar som rånarna kom över? Kontanter, ok? Ska vi säga några hundra miljoner - i tusenlappar?

Öh? Och detta skulle kallas smart? Ingen som känner att det i dagens läge faktiskt är STENKORKAT att sno åt sig så mycket kontanter?

För vad ska man ha dem till? Man kan inte sätta in hela rasket på banken. Man kan inte köpa alltför dyra kapitalvaror eller göra några investeringar med dem. Överallt där alltför stora summor dyker upp i kontant form blir det misstänksamhet och utredningar. Antingen får man ligga lågt - och vad har man då för glädje av sedlarna, mer än som kuddstoppning? - eller också får man leva med vetskapen att det bara är en tidsfråga innan man åker dit. Man kan inte fara utomlands med svenska pengar. Möjligen kan man göra affärer i undre världen, men det låter faktiskt inte särskilt roligt. Det hela utmynnar i den lille mannens förvridna dröm om vad ekonomisk frihet egentligen innebär.

Det kvittar väl hur många miljoner och miljarder man har i madrassen om man ändå måste leva som en jagad människa? Om man ändå aldrig kan göra de där riktigt stora och avgörande investeringarna? Om den enda frihet man har är friheten att köpa ytterligare ett antal prylar som man sannolikt inte behöver? (Gud, jag måste verkligen städa härhemma - nå, det får bli när jag blivit lite piggare.)

Jag kan tycka att "Jönssonligan" är underhållande. Men så är de ju rätt töntiga också.

Alltså, jag tror visst att det är bra att ha mycket pengar, det vill jag också ha. Men jag tror att de enda pengar man i längden kan ha glädje av, är sådana om man förtjänat på ett någorlunda hederligt vis och därför kan använda öppet. Dessutom vet vi alla att lycka inte kan köpas för pengar. Nej - det är inte bara ett sådant där desperat litet talesätt. Det finns seriös forskning som visar det. Lycka har väldigt lite med yttre omständigheter att göra, inräknat ekonomisk ställning och egen hälsa. Lycka är något man hämtar långt inifrån sig själv.

Eller, om vi ska uttrycka det så här istället: vem blir glad av att begå ett rån?

Sådärja, nu ska jag ta en paus och fundera på vem och vad jag härnäst ska avglorifiera med mitt själsdödande och närgångna tafsande.

2009-09-26

Rapport från ...

Här skulle jag ha skrivit en flashig rapport från Bokmässan i Göteborg, där jag skulle gått och minglat idag. En färgrik berättelse som naturligtvis inbegrep det obligatoriska strulet med dit- och hemresa, festliga anekdoter om hur fånigt vissa kändisförfattare kan bete sig IRL, en uppräkning av böckerna jag köpte och dem jag nästan köpte, en kort resumé av något mer eller mindre kul seminarium och en himla massa suck över den ofantliga trängseln inne på Mässan, naturligtvis med en jämförelse av hur det var sist - år 2000, när jag var debuterande författare och hade mitt porträtt uppslaget i jätteformat i NoK:s monter och läste högt för en hel seminariepublik.

Osv.

Yay! Men allt detta slipper ni, för jag fick svininfluensan istället. Tror att det är svininfluensan i alla fall. Inte jättefarligt men rätt jobbigt ändå. Hela familjen har blivit sjuk, utom hunden som tycker att vi är supertråkiga. Och Bokmässan missade jag alltså, snyft.

Jaja. Snart är det ju jul i alla fall.

2009-09-22

Mot djupet

En sak jag hatar är detta ständiga: så fort jag tycker att jag börjar komma någon vart, att något börjar ta form, är det som om ytterligare ett lager skalas av och jag ser hur ytterligt djävla kasst det är, det jag var så stolt över så sent som häromdagen.
Mitt språk och jag, vi är inte sams just nu. Vi är snarare osams som ett par som varit ihop alldeles för länge och borde gå skilda vägar. Ja, hur nu det skulle gå till i just det här fallet. Dessutom skulle jag då behöva en ny "partner" och var får jag den ifrån?

Jag lever på hoppet. Jag hoppas - för vad skulle jag annars göra? - att det verkligen är lager som skalas av, och att jag är på väg ner på djupet. Snart har jag kanske nått kärnan och nirvana. Eller också är jag fullständigt vilse och borde göra något bättre av mitt liv. Jag vill vässa mitt språk, och det är ungefär som att vässa en blyertspenna; där kan man som bekant veva runt tills hela pennan är väck, utan att man hade någon större glädje av det.

Jag ligger lite lågt med bloggandet just nu, för jag ligger lågt med hela Internet. Behöver vara ensam och koncentrera mig ett slag. Det händer att jag kikar på andras bloggar. Ibland blir jag avundsjuk på er andra bloggare. Ett sådant frimodigt berättande om det dagliga livet! Jag känner att just det där inte riktigt ligger för mig. Fast faktum är att jag skriver lika frimodigt själv, men jag använder min privata dagbok till det, den som är så hemlig att knappt ens jag själv får läsa den. För övrigt avskyr jag att gå tillbaka i gamla dagboksanteckningar och kika på dem.

Jag vässar, hoppas och förtvivlar. Idag har jag dessutom slagits med en krånglande dator i flera timmar. Det är som om de har någon slags humörsensor, de små rackarna.

På tal om en ny partner funderar jag på att börja med kalligrafi igen. Det var roligt även om jag aldrig hann bli bra på det. Men det var enormt tillfredsställande att göra något konkret vackert av en text, alltså inte bara något abstrakt. Det lade till en helt ny dimension. Jag valde en gång att smycka ut några välkända diktrader av Fröding:

Över bygden låg tindrande stjärnfager natten,
det låg glimtande sken över skvalpande vatten
i den lövskogsbekransade sjön,
det kom doft ifrån klövern på blommande vallar
och från kådiga kottar på granar och tallar,
som beskuggade kullarnes krön.


Ordet "lövskogsbekransade" blir otroligt vackert när man försöker göra bokstäverna till små konstverk. Ja, detta kan jag ju trösta mig med, när mitt eget språk tycks svika mig. Jag får leta fram pennorna igen.

2009-09-14

Per och Pjotr har nåt ihop

Efter nyår ska jag få höra det här på riktigt:



Fast med Per Tengstrand - joho - och inte Evgeny Kissin som spelar här, även om man kunde tro att det var Leo diCaprio. (Lustigt nog ser en av violinisterna också ut som Bill Murray även om jag inte tror att det är han. Men dirigenten ÄR Karajan.) Möjligen hädar jag nu, men jag tycker att unge Kissin inte låter riktigt färdigmogen med den här konserten. Musik är teknik. Och något mer, det är svårt att sätta ord på det, men det är någon slags stabilitet som jag tror kommer med åren. Eller kanske personlighet, självförtroende? Skriver jag, och låtsas som om jag vet precis vad jag pratar om. Nåja, det var ju ett tag sedan den här inspelningen gjordes och idag är väl Kissin ansedd som en av de största stjärnorna.

Men jag ska få höra det här. Jag ska. På riktigt! Tjohoo! Som skrajsen liten student satt jag på mitt rum med en ärvd grammofon och spelade den här konserten så att det knastrade i de hembyggda högtalarna. Och drömde, vagt och oprecist, om att någon gång få höra detta på riktigt. Det var tjugo år sedan. Det finns några takter precis på slutet i första satsen, efter tjugo minuters bombastiskt harvande, som brukar göra mig tårögd, när man äntligen, äntligen hittar tillbaka till det första temat och kommer hem igen, det som jag tidigare önskade kunde vara för evigt. Jag brukade sitta med pickupen och lyfta upp den efter ungefär tre minuter och börja om från början. Om och om igen.

Det är så här man skriver bra böcker också. Teman som introduceras och sedan avlöser varandra, vävs in i varandra och precis på slutet snor ihop sig till den stora sensmoralen. Det tog mig alltså tjugo år innan jag började fatta konstruktionerna av de här långa konsertstyckena. Nu ska jag försöka göra det med skrivandet också.

Fyra månader kvar. Får väl roa mig med det här under tiden:

2009-09-09

Kreativa promenader

Det slår aldrig fel. Man sitter vid sitt skrivbord och tragglar och kämpar och arbetet går faktiskt ganska så trögt ... och så inser man att dagen börjar gå mot kväll och att vädret är oslagbart fint, varpå man lockar på vovven och går ut, över stengärdsgården och in i skogen för att plocka av alla de där fina kantarellerna som har stått på tillväxt under senaste veckan.

Osis. Någon annan hade visst hunnit före, hoppsan då. Nåja, det var väl inte hela världen, det finns fortfarande svamp kvar i kylskåpet sedan förra omgången och då minns jag att det var otroligt jobbigt att rensa all den där svampen. Bättre hälften gick dessutom åt andra hållet och hittade svamp även idag, så nog finns det.

Men nu handlade det inte om svamp. Utan om vad som händer när man struntat i svampletandet och bara strosar längs vägen. Varmt som mitt i sommaren, fast solen står sådär lågt och lyser så gyllene som den bara gör på indiansommareftermiddagarna. Det är dååå ... man kommer på vad man skulle ha skrivit. Plötsligt stiger en scen helt glasklar fram i ens inre och man går där med stirrande blick och befinner sig i anden på en helt annan plats i något parallellt universum. Hjulen snurrar igen. Det är så jäkla typiskt, alltid när man är ute och går! kommer idéerna!

Så man går hem igen, tillbaka till skrivbordet för att åstadkomma något nu när spindelväven äntligen tycks ha rensats ur hjärnan.

Öh. Ja, var var jag nu?

2009-09-08

Hej du glade, ta en spade

Jag bad häromdagen en vän att uppmana mig att gräva ner mig med min roman och inte visa mig igen förrän den var klar.
"Okej", blev svaret, "gräv ner dig med din bok och visa dig inte igen förrän den är klar".

...

Jamen, eftersom du tjatar så! Då gör jag väl det! (Vi ses i Malmö efter nyår, kompis!)

Kan annars bara notera att det blivit två besök i simhallen på tre dagar. Jag älskar simhallar. Jag tycker att de känns så underbart lyxiga. Det är så varmt därinne att man kan dra omkring i badkläder även om det är mitt i vintern ute, och så kan man plaska omkring i varmt, skönt vatten och låtsas att man är på Bahamas eller nåt. Man kan motionera frenetiskt eller bara slappa, man kan äta glass och man kan skutta från trampolinerna om man törs. Jag törs inte. Efteråt kan man sitta och mysa i en skön bastu och göra sig riktigt fin. Det enda som inte är fint i badhus är att där uppenbaras allas våra skavanker. Med undantag för de aktiva i lokala simklubben har de flesta inte riktigt ... öh, fotomodellkroppar. Långt därifrån. Ni grabbar som drömmer om att kika in i damernas duschrum - låt bli. Det är inte ... nej, ni vill inte se det där. Lita på mig. Och så tycker jag att man kunde bistå med bättre hårtorkar och sminkspeglar på badhusen.

På tal om detta läste jag häromdagen att det inte blivit någon succé för Malmös (?) giv med toplessbad i simhallen. Dvs kvinnor får vara topless därinne om de vill, för att det ska vara jämställt och så. Det är bara det att inte en enda vill vara det. Som man förklarade det: 99% av de som var positiva till förslaget var ju män, som ville titta.

Hähä. Efter sådana uttalanden lär inte toplessbadandet bli mer populärt, om man så säger.

Men den kommunala service som jag brukar gilla mest är ändå biblioteken. Hurra för bibliotek, säger jag bara. När jag är i en stad och vill göra något roligt (som inte är dyrt, omoraliskt eller fettbildande, alltså) går jag till stadsbiblioteket. Där kan jag sedan sitta i många timmar och bara mysa. Jag går omkring bland hyllorna och botaniserar bland tidskrifter och spännande böcker som jag aldrig hört talas om, funderar på om jag vill veta något om något och letar upp litteratur om det. Kikar på andra besökare som läser och studerar, alla ser så inspirerande flitiga ut. Känner doften av gamla böcker. Mmm. Jag skulle kunna bo där i flera dagar i sträck.

Men nu ska jag gå och gräva ner mig ...

2009-09-04

Alla dessa trådar ...

Jag sitter med min väv, just nu realiserad i Writer's Café, och det är en imponerande karta med noteringar och anteckningar och citat. Anslagstavlor av det här slaget har funnits i en halv evighet. Jag läste att Kerstin Ekman körde med ett gammalt lakan på väggen där hon nålade upp lappar med anteckningar. (Det där har jag möjligen skrivit någon gång förut.) Själv är jag tacksam över att kunna göra det i datorn. En riktigt stor skärm är dock en fördel. Det har jag.

Efter mitt prat igår om fossiler och att även bipersonerna behöver sin historia (uppnålad på anslagstavlan, på en egen liten tidsaxel), är det faktiskt en viss film som spökar i huvudet på mig. Den är ett slående exempel på den här berättartekniken - fullt synlig, ingenting undangömt.

Håll i er: "Skyskrapan brinner", katastroffilmklassikern från 1974.
Den var stilbildande på sin tid. Jag tror inte att den var först i sin genre, men den hade i alla fall stor genomslagskraft och följdes av en lååång radda filmer på temat "olika människoöden som förs samman av en stor blaffig katastrof: orkan, översvämning, jordbävning, lavin, vulkanutbrott, fartygskatastrof, YOU NAME IT. Jaja, jag minns nu "San Francisco" om den där jordbävningen, den var ju långt tidigare.

Berättartekniken är alltså slående enkel, och därför värd att studera. Man har alltså en stor händelse, ganska kort och koncis i tiden, som har en förödande inverkan på hela omgivningen. När det gäller "Skyskrapan brinner" inser man ju ögonblickligen vad som var grundidén. Det var knappast "genialisk ung arkitekt har en jävligt dålig dag på jobbet", ej heller "nolla till ingenjör försöker impa på sin krävande far genom att fuska", ej heller "skrupulös gambler och bedragare blir en bättre människa när hans ungdomskärlek förlåter honom". Alla dessa trådar finns förvisso med i filmen, men ingen ska inbilla mig att någon av dem var själva fröet till historien. Nej, det var sannolikt det mest uppenbara: brand utbryter i skyskrapa och det gäller att rädda folket därinne.

Enkelt. Mycket enkelt. Sedan är det bara att bygga på, enligt ungefär de principer jag pratade om igår. Personerna i rollistan, även de i mindre roller, fick lite olika utgångspunkter och öden. Ja, elden också. Den är en karaktär i sig, och därför redovisar filmen ordentligt hur branden uppstod. Den har en logisk orsak. Det är bra. Något som också är mycket bra i den här filmen är att man faktiskt noga följt principen att låta varje person vara huvudperson i sin egen historia. De är rätt många. Man ser tydligt de olika linjerna, och när man låter dessa stråla samman kring ett gemensamt problem - dvs att det brinner - blir det en lagom underhållande och dynamisk blandning. (Det enda som verkligen stör mig i filmen är att telefonerna upp till takvåningen funkar hela tiden, trots branden. Ologiskt värre, men annars blev det väl lite för svårt att lösa vissa knutar.)

Det är som sagt ett väldigt lättfattligt koncept. Fast egentligen byggs de flesta historier upp kring den här principen, även om många gör det något mindre uppenbart än "Skyskrapan brinner". Men just därför är denna film värd att studera, eftersom den så att säga tar det från grunden, utan att vimsa bort begreppen. De flesta bra historier, även om de är aldrig så komplicerade, brukar använda en händelse som nav, själva fokalpunkten. Här är det alltså branden - mer uppenbart än så kan det ju inte vara. I genomsnittliga deckare är det förstås mordet. I "Sagan om ringen" är det en ring ... (nej, jag försöker inte idiotförklara någon). Men sedan kan man bre ut sig rätt rejält åt alla håll. Man bygger människoöden före och efter detta nav, och när man har en sådan punkt att hänga upp sig på kan man föra samman de mest omaka karaktärer. Detta är kollektivromanen i sin kärna. Det kan bli en sagolik väv och som författare har man förstås jättekul.

Sedan vill man kanske inte göra en kollektivroman. Nå, då är det enkelt: man undertrycker helt enkelt de historier man inte vill berätta, låter dem på sin höjd antydas någonstans ute i periferin. Men som författare bör man vara medveten om att de finns. Annars riskerar man att hamna i ett väldigt torftigt och introvert litet universum. Vi har alla råkat ut för den typen av historier, där huvudpersonen tycks vara den enda som lever medan alla andra bara står i stand-by. Det är något onaturligt och livlöst över dem. Och jag är inte den enda som stört mig på det typiska Star Trek-greppet där hjältarna far på expedition ner till den där främmande planetens yta och tar med sig någon rödklädd kille ur skeppets säkerhetsstyrka, en stackare som inte får något förnamn, knappt några repliker och självklart inga närbilder. Vi fattar direkt att den där kommer att vara död inom tio minuter. Det slår aldrig fel.(Fenomenet kommenterades i den roliga Star Trek-parodin "Galaxy Quest".)

De flesta berättelser, även om de berättas ur en enda persons synvinkel, handlar om någon form av interaktion med omgivningen. Annars tror jag inte att det blir särskilt bra. Därför måste omgivningen fungera lika bra som personen själv. Och därför rekommenderar jag en titt på "Skyskrapan brinner". Där är hela receptet snyggt utlagt till allmän beskådan utan att sno in sig i förvirrande finesser ...

Möjligen förefaller jag vulgär som alltid ska hala fram de mest publikfriande, pretentiösa, banala hollywoodexemplen när jag ska prata om bra historier, men det får ni leva med. I något kommande inlägg kommer jag att hylla "Spider-Man" också. Och jag fortsätter att blogga oredigerat direkt ur mitt skrivarbete, roligare än så här blir det inte.

2009-09-03

En torrboll bekänner

Jag återkommer till min gamle kompis Stephen King och hans fossiler i marken. Ja, med kompis menas inte bokstavligen, mer om detta nedan.
Han menar alltså, som jag tidigare återgivit, att berättelser är som fossiler i marken. Man frilägger dem försiktigt, ben för ben, tills det börjar hänga ihop. Konstigt nog hänger det nämligen ofta ihop riktigt bra om man bara är väldigt varsam.

Men intriger ska man alltså inte försöka tota ihop, enligt King alltså. En intrig är som en "larmande tryckluftsborr", den sabbar ofta mer än den frilägger.

Dessa ord kommer att göra honom mer berömd än hans skräckromaner - de jag inte läst - om det inte redan skett.

Han beskriver sitt eget arbetssätt ungefär så här: han kommer på en skruvad situation av något slag, ett what-if-scenario. Han för in personerna, alltid "pappdockor" till en början utan särskilda personlighetsdrag, och bygger sedan vidare med sitt fossilfriläggande. Här hänger jag inte riktigt med, för jag brukar vara snabb just med personteckningen. När jag kör fast i handlingen är det nämligen antingen jag som måste hitta på någon intressant vändning - medelst det där bespottade intrigbygget, alltså - eller också får jag överlåta det till personerna själva. Då vill det faktiskt till att de har någon slags personlighet, ja. Annars lär de stå som figurerna i The Sims och bara vänta på att man ska välja något åt dem.

Jag tycker inte heller om att hitta på intriger. De blir sällan särskilt bra. Just nu vet jag inte om jag håller på med intrigbygge, jag tror inte det. När jag för in en bifigur i handlingen, om än aldrig så liten, måste jag ge dem en alldeles egen liten historia för en stund. De dyker ju upp för att deras vägar på något vis korsar huvudpersonernas, för att de kommer att ha någon slags inverkan på huvudhandlingen. Jag måste veta hur de kom dit. Så jag rullar historien bakåt och skissar upp en tidslinje och några karaktärsdrag, några händelser som präglat personen ifråga. Det kan vara väldigt roligt. Särskilt roligt blir det när man har ett antal sådana tidslinjer och personer. De snubblar över varandra och plötsligt börjar det hända saker. I slutänden får de kanske inte alls komma till tals i den nerskrivna berättelsen, men det blir en rikare värld för mig i alla fall. Och risken för psykologiska manusluckor, s k out-of-character-situationer, minskar avsevärt.

Det kan ju låta snyggt när man beskriver det. Men risken finns att det blir som en TV-såpa allting. Där stoppar man också in den enda gästskådisen efter den andra och väver på i all oändlighet, eller så långt skådisarnas kontrakt räcker. Det är ett i längden hemskt tråkigt sätt att berätta på, anser jag. Jag vill ha en kulmen, en poäng och ett slut. Vill jag se något som bara rullar på kan jag ägna mig åt verkliga livet istället.

En annan nackdel med den här personcentrerade handlingen är att den är ett helsicke om man ska göra något som liknar en deckare, vilket jag gör nu. Det var lättare i "Svart eld". Där blossade de våldsammaste känslor upp och orsakade alla möjliga passionerade konflikter, och när olika personers intressen kolliderade blev det förstås extra spännande. Den här gången väljer jag alltså en annan form av berättande, där en historia ska nystas fram bakifrån på gammalt känt deckarmanér. Men det är ju så lagom lätt när alla dessa nyckfulla figurer ideligen ska hitta på nya idéer och konflikter. Jag får gå tillbaka ideligen och göra om. Det är spännande, men jobbigt.

Nu har jag alltså lärt mig att deckare byggs upp på ett annat sätt än ett s k drama. Och nu förväntas jag kanske fälla min dom över vilken genre som egentligen är finast. Näpp, hörni. Om man läser de artiklar jag länkade till i tidigare inlägg, hamnar man snart i resonemang som tycks gå ut på att deckaren "trivialiserar", att den helt enkelt inte är lika bra som mainstreamromanen. Skitsnack, säger jag. Fortfarande har kvalitet och genretillhörighet inte någon direkt koppling. Det är olika arbetssätt men fortfarande får kvalitetsbedömningen ligga på ett individuellt plan.

Jösses. Kolla här vad denna blogg börjar bli knastertorr. Ghosthand goes desert. Jag inser att jag, som nu har trampat långt ut i författandets grå vildmark, har blivit väldigt teoretiserande och opersonlig. Det är modernare med personliga bloggar. Man får nog mer läsare då.

På tal om detta tog Expressen nyligen upp frågor om bloggetikett. Som i den här krönikan av Ebba von Sydow. (Tycker mig ha hört namnet förut, men, ve och fasa, jag kan inte riktigt placera det och avslöjar återigen min kändis-okoll.)

Det jag häpnar över är att temat för de här artiklarna. Här kan vi lära oss att det inte är okej att lämna ut "hel- och halvkändisars privatliv" genom att blogga om allt de sagt och gjort i privata möten. Det är inte okej att göra det med okändisar heller. Det som skrämmer mig är att detta överhuvudtaget måste sägas, att det inte är en självklarhet.

För mig har det i denna blogg alltid gällt att jag bara sätter ut personers namn när det rör sig om kända personer som är i sin yrkesroll. När de klivit ur denna yrkesroll, eller om de är personer som inte valt att vara "kända", utelämnar jag namn och ansikten. Priset blir förmodligen något som jag själv får betala; eftersom så många andra nogsamt redovisar sådana detaljer, kan man ju dra slutsatsen att jag är en himla trist person som aldrig har något kul att berätta.

Okej, jag bjuder på det. Jag är nog ganska tråkig när jag tänker efter, så det kan väl stämma.

Om någon har blivit omnämnd på anonymt vis i den här bloggen och önskar mer piffig publicitet, får ni väl hoa lite så rättar jag till det. Annars fortsätter jag så här, och ni kan räkna med fler knastertorra inlägg om berättarteknik och Konsten.