Den som äter palsternackor, tralala ...

Jag stiftade bekantskap med palsternackor när jag var liten. Det ingick i någon soppa eller gryta jag fick, och jag minns fortfarande hur äckligt det var. Något vitt och vattnigt som skvimpde runt och inte smakade något alls, fast lukten fick mig att associera till fotsvett. Usch.

Sedan levde jag i en herran massa år med begreppet "palsternackor = tråkmat" i huvudet. Alltså sådan mat man äter i största nöd, men undviker om det går. Det brukar ju gå. Den stackars palsternackan dras med en präktighetsstämpel. Något som fanatikerna äter. Hör på namnet bara: Pal-ster-nacka. Urtråkigt!

Nu har jag i alla fall helt och hållet omvärderat palsternackan. Det är en delikatess. Jag lovar. Det gäller bara att anrätta den med lite kärlek och omsorg.

I vår odlingslott, den jag nämnde i ett inlägg alldeles nyss, har palsternackorna troget väntat i jorden hela vintern, täckta av ett tjockt lager halm. Lite frost gör dem bara sötare, och de håller sig bäst på det här viset. Igår grävde vi upp ett helt lass. Det blev ugnsbakade rotsaker härhemma: man skalar och slantar palsternackorna i rätt grova skivor och blandar dem med annat gott, t ex potatisklyftor, på en långpanna. Dränker in det hela i rapsolja, saltar med flingsalt och ugnsbakar i 200 grader i sisådär en halvtimme. Sedan får hela härligheten rinna av ordentligt och serveras sedan som ... tja, pommes frites. Fast mycket godare. Palsternackorna är mjuka och fantastiskt söta på insidan, och frasiga och guldgula på utsidan.

Idag testade jag en annan variant: skala och skiva palsternackorna och koka dem nätt och jämnt mjuka i mikron ihop med lite salt, någon sked vatten och pressad citron. Bred ut dem i en form, ös över rikligt med riven ost och gratinera i ugnen.

Det blev himmelskt.

Om detta, att kunna äta egna och helt nyskördade grönsaker på det här läckra viset i början på april, inte är sann lyx, då vet jag inte vad det ordet egentligen innebär. Och alldeles snart sår vi fröna till årets odlingar. Det ska bli enormt roligt.