Musik i april - del 3: To Russia With Love

Musikäventyren i april kröntes fjorton dagar efter The Arks konsert av pampig klassisk musik. Det blev en snygg fullbordan!

Göteborgs Konsertkör är en s k projektkör som uppstår varje vår och höst för att framföra något större körverk. Själv trodde jag lite naivt att det nog skulle vara en ganska anspråkslös tillställning - förutom att favoriten Per Tengstrand skulle medverka. Tack vare honom fick jag veta överhuvudtaget att det skulle bli något, men annars var det svårt att hitta info. Det skulle kanske inte komma så många?

Trodde jag. Jag och A fastnade i en bilkö på vägen dit och anlände lite senare än vi tänkt oss, och då såg det ut så här utanför Vasakyrkan.




Men hoppla. Det var ju inte riktigt så man föreställt sig det - när jag två veckor tidigare gick på det här populära rockbandets spelning, köade jag inte en sekund och fick ändå stå precis där jag brukar vilja stå. Här vid Vasakyrkan var det däremot en rejäl folksamling. Vi som hade biljetter att hämta ut i kassan fick se folk strömma förbi oss och in i kyrkan, och sedan hamnade vi så långt bak i kyrkbänkarna att vi såg i princip noll av orkestern. Kören på 150 personer stod lite mer upphöjd, men det blev alltså en konsert där man fick höra mer än man såg - ja, tur att det inte var tvärtom i alla fall! Av flygeln såg jag enbart övre delen av locket, men å andra sidan speglade sig notbladen i det. Märkligt nog fick man alltså se notbladen fast man inte såg en skymt av pianisten ...

Men första halvan av konserten var utan pianist och piano. Framförandena ur "Eugen Onegin" berörde mig inte speciellt, av någon anledning - jag som annars älskar det mesta som Tjajkovskij gjort. Prokofievs "Kantat Aleksandr Nevsky" var däremot spännande värre. Om jag hört det på radion eller på skiva skulle jag förmodligen tyckt att det varit outhärdligt svulstigt, nationalistiskt och allt-vad-ni-vill, men det är alltså lite annorlunda när man sitter på plats och rycks med av stämningen. Dirigenten - tror jag att det var, jag såg alltså inte så mycket - berättade noga inför varje stycke om vad det skulle illustrera. Jag blundade och försjönk i en egen privat filmvisning, där jag verkligen såg hur de tyska riddarna gick genom isen, hur den ensamma kvinnan (vackert tolkad av Monica Danielson) förtvivlat sökte efter sin älskade bland liken på slagfältet och hur armén återvände i triumf och hyllades av folket. Lite oväntat associerade jag ideligen till "An American In Paris", hur jag nu kunde göra det. Det var väl det där filmiska i det hela. Så efteråt satt man med lite röda kinder och kände att man varit långt borta ...

Men givetvis var det världens bäste Tengstrand som var dagens höjdpunkt. Jag har skrivit det förut - det går inte att utnämna världens bäste pianist sådär rakt av, eller den näst bäste, eller nästnäst bäste osv ... alla inser ju hur fånigt det skulle bli med sådana rangordningar. Men jag tycker att Per är bäst, och det är inte bara för att han är den ende av de här pianisterna som skulle komma på idén att hälsa direkt på undertecknad med orden "vad roligt att du kom hit!" och få det att låta som något annat än en ren floskel. Den här gången var det Rachmaninovs "Paganinivariationer" som skulle framföras. Tyvärr har jag ingen inspelning från det här tillfället, men här kommer ett utdrag från samma verk med Mikael Pletnev som ju också gör bra ifrån sig:




Det händer något med mig när jag lyssnar på musik som är så här vacker och framförs på det här viset. Jag blundar och nej, jag ser ingen film inom mig. Istället har jag en slags utanför-kroppen-upplevelse där jag inte tänker, inte ser, inte har något ego. Jag svävar bara omkring i en rymd av toner, jag är ett med dem. Det är, tror jag, så man brukar beskriva en "transcendental upplevelse". Och återigen kändes det som ett stort privilegium, nästan overkligt, att man fick vara där och ta del av det hela.

På vägen till Göteborg hade vi bara pratat familjeangelägenheter i bilen. På vägen hem pratade vi bara om musik, och pianister, och konserter. Vi var båda upprymda, snudd på rusiga av det vi varit med om. Så otroligt vacker musik, framförd av en riktig världsstjärna. (Skrev GP eller någon annan tidning om detta? Nähä. Jag vet inte vad de gjorde istället, mer än att de gjorde en miss.)

Själv skämdes jag över att jag inte kommit ihåg att ta med ens en chokladpåskhare till solisten, som tack för allt möjligt, men jag kan väl åtminstone publicera det här vackra fotot som jag tog i höstas i Växjö, efter en annan magisk konsert.

Så här ser en världspianist ut. Med guldslips och allt.
















Så under april hade jag tre sinsemellan väldigt olika musikaliska upplevelser, var och en lika oförglömliga. Vilket älskade jag mest? Ja, som sagt, det går ju inte att rangordna. Det var ju bara bäst allting ...

Musik i april - del 2: The Ark

Redan två dagar efter Grease-föreställningen var det dags att ge sig ut och roa sig igen. Den här gången handlade det om The Ark på Trädgårn i Göteborg. Ett mycket speciellt gig - för övrigt bara mitt femte Ark-gig totalt, så de har ju alla varit speciella, vart och ett på sitt sätt. Men det här var det sista. The final cut. Jag hade bestämt mig. Jag har annat att fokusera på, och bandet ska ju ändå lägga av, och det här är bandet som ständigt predikar att man ska gå sin egen väg. Ja, det är det jag gör (och alltid har gjort, på hela taget). Så jag utsåg den här spelningen till mitt eget avsked.

Så jag åkte till Göteborg och träffade världens (eller i varje fall Rottnes) trevligaste, vänligaste och proffsigaste rockband och njöt av varenda sekund av spelningen. Hade tur och fick plats längst framme vid staketet fast vi var så upptagna av att skåla i restaurangen att vi missade själva insläppet. Det var ingen trängsel och det var bra stämning och jag sjöng mig alldeles hes och dansade genom åtminstone hälften av låtarna. De spelade Joy Surrender! Som jag längtat efter att få höra den låten live. Och Laurel Wreath ... det var någon dag i höstas när jag gick med den låten i hörlurarna och plötsligt kände att den, DEN måste de spela live någon gång så att jag hör den. Riffet är stulet, förlåt lånat från en Pink Floyd-låt fast jag kommer tyvärr inte ihåg titeln på den, men det gör den ju strängt taget inte sämre ... särskilt inte för ett Pink Floyd-fan som jag! Så mitt i kom jag på mig själv med att stå och blunda, vilket jag aldrig gjort på en Ark-spelning förut, och dessutom började jag med den där stillsamma sortens headbanging som jag bara gjort med Pink Floyd-låtar innan. Flumma, kallade vi det en gång i forntiden. Man kunde alltså flumma även till The Ark. Härligt!

Fast sedan fick man blunda av andra orsaker för Ola har något specialkonststycke i samband med den här låten, när han ska ut och klättra på stativ eller balkonger eller vad han nu kan hitta, dvs på utsidan så att man undrar om han inte ska ramla ner nu snart ... eller möjligen flaxa iväg, för med de där svarta änglavingarna lyckades han efterlikna en vampyr rätt bra. Jag undrar bara: vad säger skyddsombudet om sådana där manövrar? Jag fick titta åt ett annat håll ett slag, det blev lite läskigt ...





Sedan blev det vild dans och allsång till Prayer For The Weekend och så fortsatte det i högt tempo och sedan kom tyvärr Calleth och då är det, som alla vet, slut. Kanske fick jag en liten klump i halsen just där ändå. Jag var annars glad som en lärka där nere på golvet, och killarna på scen var minsann rätt glada de också. De visste att det var mitt sista gig - ja, jag vet att de är alldeles för professionella för att hänga upp sig på vad en enstaka individ i publiken tycker och tänker och gör, det skulle de inte göra om det så var Jesus själv som stod där, men lite kan man ju få låtsas, så jag tog åt mig av allt och kände att det var en väldigt vacker och ståtlig final på en lång resa. Cirkeln slöts när de sparkade igång med The Worrying Kind, fullt ös - i februari 2007 såg jag dem för allra första gången, då på TV, och då var det med den låten. Nu serverades den live och det var bara att njuta och hänga med. Fast de modernaste tillskotten i repertoaren, Breaking Up With God och The Apocalypse Is Over, berör mig av någon anledning inte. De är bra båda två, men det är inget som griper tag i mig, där är jag bestämt redan avhängd.

Jo, det slutade med Calleth på det vanliga viset och där var jag alltså kanske ... lite ... mindre munter ett slag, eller ska vi säga lite vemodig. Fast bara lite. Det var ju sista gången, som sagt. Jag hade fått se ett The Ark i sin absoluta toppform, i bästa stämning, i den konsertform som de behärskar bättre än någon annan, och det var en höjdarspelning. Bara att dansa hem till hotellet sedan, ta en sängfösare (aka en kopp te) ihop med Y och sedan somna lycklig när man lyckats varva ner någorlunda ...

Så blev det ett känslosamt slut med många tårar? Nej, inte alls. Men det behövdes ju inte heller. Snarare var det ett väldigt glatt och lyckligt avsked. Skönt när det kan sluta på det viset.

För säkerhets skull måste jag ju också visa Bilden - Spökvit och de sju smålänningarna? Titta noga, för den kommer inte att tas igen. (Okej, somliga kan posa på foton, somliga kan det inte. Det är väl lite skillnad i övning. Och killen i randig skjorta är Ola innan han tog på sig vingarna, helt riktigt.)

















Men april var ju inte slut i och med detta ...

Musik i april - del 1: Grease

Jag skulle egentligen skrivit detta just när april övergick till maj, men jag var alltså väldigt upptagen just i månadsskiftet. Väldigt, väldigt. Och nu i efterhand kan jag avslöja att det var av så märkvärdiga och häftiga saker som deklaration och översättarjobb. Så kul var det.

Men april var alltså uppvaknandet ur vinterdvalan. Äntligen hände lite grejor, på musikaliska fronten menar jag, och det var roligt. Eftersom man har en blogg för att man förväntas berätta saker i den, tänker jag härmed berätta om vad jag gjorde då, i april.

Först ut var redan första april, när Kulturskolan här i Uddevalla körde en uppvisninga av "Grease". Inte hela musikalen, utan utdrag, och inte som komplett musikaluppsättning heller utan som konsertversion med dansnummer till. Jag tycker att det är trevligt att det finns en Kulturskola i Uddevalla. När jag var liten hade vi kommunala musikskolan i Skövde. Den blev med tiden utrustad med en trupp drillflickor, men annars fanns det inget där som påminde om dans och drama. Det sköttes på privata skolor, i helt annan regi. Vattentäta skott däremellan, förstås. Det är roligare att ha allt samlat under samma paraply, vilket inte minst visade sig på den här gemensamma Grease-föreställningen.

Det var fullsatt till sista plats och lite till, jag tror inte ens att alla som ville fick komma in. Och det blev succé förstås. Som megastolt förälder i publiken hade man en verkligt rolig timme. Nej, Bra är inte alltid Bäst. Man inser ju att Grease kanske inte passar bäst som påkostad filmproduktion med Travolta och Newton-John. Det är en musikal om High School, och den gör sig väldigt bra i just det här formatet, med grundskole- och gymnasieelever på scen. De var helcharmiga. Det var jätteroligt. Jag hoppas att de gör fler sådana här arrangemang i framtiden.

Hinner bara det här

Det är mycket nu ... som man älskade att säga i början av nittiotalet. Kanske gör man det fortfarande, vad vet jag? Jag säger det i alla fall, för så är det.

Missförstå mig inte. Detta är inget "oh, vad upptagen jag är med mitt förfärligt intressanta och flashiga liv, nu blev ni väl bra avundsjuka!"-inlägg. Att jag har mycket att göra betyder ju inte att det är så värst glamorösa grejer jag gör just nu. Så var det sagt.

Men det är vår, och idag på förmiddagspromenaden tog jag den här bilden. Funderade på att låta den åtföljas enbart av ett lakoniskt "Hinner inget annat än det här." Fast det hade ju blivit rätt klyschigt, och dessutom är det inte ens sant.

Det doftar ...

Jag har gått och blivit med lyxhobby. En totalt onyttig, flärdfull, idiotisk sysselsättning, som roar mig just för att den är så onödig: jag håller på att skaffa mig en ny parfym.

En gång i tiden gillade jag parfymer. Det var innan barnen kom. När man har spädbarn kan man inte ha parfym, för man kan naturligtvis inte ha sånt när man ammar de små stackarna. Och sedan hann jag inte med. Sedan blev det bara onödigt att pyssla med det där. Numera jobbar jag hemifrån och parfym är fortfarande i högsta grad onödigt.

Men lite kul blev det ändå. Jag rensade bland mina gamla flaskor, insåg att många passerat bäst-före-datum för länge sedan och ... tja, man byter helt enkelt smak med åren. Så jag bestämde mig på pin kiv för att starta projekt Perfume Quest. Precis, som en sådan där jävla dum dokusåpa på TV. "Ghost Anka söker essens", typ. Och detta är någon slags konstig protest mot vår jobbiga nutid - det är lika gott att man skaffar sin parfym INNAN man blir upplyst om att man med detta inköp gynnar barnarbete/användandet av förbjudna bekämpningsmedel/användandet av ftalater/skövlandet av regnskogen/odlandet av genmodifierade grödor/någon elak regim/utrotandet av någon djurart/växthuseffekten/plågsamma djurförsök/trafficing eller Gud vet inte vad. Det är inte lätt att vara konsument idag, inte. Är det inte något annat så är det väl fettbildande. Eller också borde man lagt pengarna på biståndsarbete istället, håhåjaja. Jag försöker verkligen vara en god medmänniska och samhällsmedborgare. Jag köper inte päls och jag är månadsgivare till Rädda Barnen och Greenpeace, jag odlar och äter KRAV-märkt, går snitslad bana i affären mellan de ekologiska alternativen, sopsorterar och komposterar och kör bilen på biogas. Men jag blir faktiskt snopen varje gång jag hittar något nytt alternativ i affären som är delfinsäkert, rättvisemärkt och ekologiskt, för då tänker jag "jaha, så allt annat är rena skurkprodukterna då?"

Men nu ska det bli parfym. Och det blir inte riktigt roligt om man inte vågar nörda ner sig totalt i denna spännande vetenskap. Det vanliga misstaget i parfymaffärer är dels att man testar för många dofter på en gång, dels drar slutsatserna alldeles för snabbt. En parfym är i stort sett uppbyggd av tre "noter": Toppnoten, hjärtnoten och slutligen basnoten. I första doftmolnet känner man mest toppnoten, den lättflyktiga. Sedan utvecklas hjärtnoten efter en kvart eller så, och först efter någon timme har basnoten framträtt ordentligt, och det är den som sitter kvar tills man tvättar sig nästa gång, i stort sett.

Så det är väldigt viktigt att man ger parfymen den tid den behöver för att utvecklas. En annan mycket viktig detalj är att man sprayar den på sin egen hud och inte bara på en doftsticka. Alla människor luktar olika och därmed doftar parfymer olika beroende på vem som bär dem. Så man använder doftstickan för att få en första vägledning och sedan testar man på sig själv och ger sig resten av dagen att fundera. Och nästa gång man kommer till affären testar man någon annan sort ... På detta vis kan Operation Perfume Quest pågå i evigheter. Men ska det göras ordentligt, så ska det. Man vill ju inte gärna falla för en gudomlig toppnot som en timme senare har utvecklats till något som mer påminner om fotsvett. Sånt KAN hända.

Min gamla favorit, Laura Biagottis "Roma" med sin lätt kontroversiella doft har fått stryka på foten, den fungerar inte längre på mig. Efter den första, förtrollande toppnoten luktar jag ... mentol. Nej, det var inte så bra. Tyvärr.
Nästa intressanta kandidat var en verklig klassiker, Chanel No. 5. Odödliggjord genom Marilyn Monroes klassiska uttalande att det var det enda hon hade på sig när hon sov. Jag testade, glad i hågen, och sedan sa jag och dottern unisont "luktar tant!" För det gjorde den faktiskt. Vet inte varför, men tanken gick direkt till gamla kärringar. Har tiden sprungit ifrån den, alltså? Nej, det blev spännande längre fram. Efter någon timme luktade den faktiskt alldeles gudomligt.

Systerparfymen, Chanel No. 19, har en något bättre inledning. Svårplacerad, diskret men mycket angenäm doft. Efter någon timme doftade det fortfarande gott, men kanske lite ... tråkigt? Lite tvål, sådär? Jag har den hemma, och den kan väl fortfarande duga, men den är som sagt inte jätterolig.

Vill man dofta som en blombukett utan märkliga undertoner, väljer man Laura Ashley No. 1 som varit min favorit under senare år, de gånger jag verkligen använt parfym alltså. Det luktar gott från början och fortsätter att lukta gott framöver. Jätteromantisk och inte det minsta provocerande, passar alla åldrar. Kanske inte sådär jätteupphetsande men jag gillar den. Främsta invändningen är att den verkar vara attans svår att få tag i nuförtiden - tillverkas den inte längre? Jag får vårda min egen lilla flaska ömt, så länge den nu varar ...

Många av de moderna parfymerna känns annars väldigt åldersinriktade. Jag har sniffat på åtskilliga och avfärdat dem direkt för att de känns mer för tonåringar än för mogna pumor. Det verkar vara otroligt populärt med citrusdofter och svarta vinbär, och så den där "gräsiga" doften som jag aldrig kan identifiera men som kan kännas lite påträngande på något vis. Man känner sig som om man borde gå på disco med piercad näsa eller så. Jaja, och tantdofter ville man ju inte heller ha. Operation Perfume Quest började plötsligt kännas lite mastigt ... jag lär vara mogen för egen balsamering innan jag hittar rätt, om det ska fortgå i det här tempot. Men nu har jag i alla fall funnit en lovande motkandidat till Laura Ashley: Essence de Femme från Hugo Boss. Mmmm! Dvs hjärtnoten var inte så bra på mig. När den förföriska toppnoten fladdrat iväg blev den nästan lite väl skarp, lite enfaldig liksom. Som en trist mellansats i en symfoni. Men efter ytterligare någon halvtimme mildrades den och blommade ut, och då var den alldeles underbar. Höll i sig länge också, det här kan bli nå't ... fast under hjärtnotsfasen är det nog säkrast att man drar sig undan på toa och sminkar om sig eller så, för annars gör man kanske ett dåligt intryck på karlarna. Man vill ju inte dofta som en idiot, nej eländet ska ju helst signalera intelligens och karaktär också - bland all erotisk mysk, sniffig kryddnejlika och förföriska blomsteressenser.

Men så var det ju detta med priset också. Det var inte lågprisparfymen precis, hoppsan. Det här får man nog fundera lite på. Och annars är det alltså bäst att slå till innan den bli mitt nästa dåliga världssamvete.


PS. Om jag någon gång skulle få en massa fans som vill ge mig presenter, var det här några fina vinkar.

Du skall icke tro att du är något. Du skall däremot tro att vissa andra är något.

I Aftonbladet ondgör sig Staffan Heimersson över det där narcisstiska Facebook. Det är illa att vanliga människor tror att de ska ha något intressant att skriva om sig själva. De kan ju rentav börja tro att de är nå't. Och skulle de, per impossible, ändå ha något "intressant" att kläcka, är det dags att höja ett varningens finger: det du skriver på nätet kommer att kvarstå för evig tid! Du blir för evigt förtappad, du Godtrogne!

Aj, aj, ajabaja. Förlåt att jag säger det, men den största skillnaden mellan vanliga ointressanta facebookare/bloggare/twittrare och kvällstidningskrönikörer tycks ju numera vara att den senare kategorin får betalt för sitt tyckemyckande, medan de förstnämnda får kvacka fram sina tråkigheter på egen bekostnad. Och då är det, som bekant, nog inget värt.

Vi får väl som vanligt förtiga det lilla faktum att det händer att gammelmedia får hämta sitt nyhetsstoff från bloggosfären, Facebook och Twitter, lika väl som tvärtom.

Paradoxalt nog rekommenderar samme Heimersson i spalten bredvid den här boken om kungen, "Den motvillige monarken". Såå bra. Ja, en centimeter bredvid dissandet av facebookskvallret är plötsligt kungaskvallret rentav en plikt att läsa om. Det är skillnad på folk och folk här, eller hur Staffan? Eller ska vi säga folk och fä?
Men jag ser den vanliga sjukan här, den som kallas kändisfjäsk och kändisunderdånighet. Kungen är varken mer eller mindre människa än jag, och därmed är hans privata eskapader inte ett enda jävla dugg mer intressanta för mig än de som Lotta, 15, bekänner i sin rosa blogg eller surrar om på Facebook. Jag hoppas att det var ironi i krönikan, annars begriper jag ingenting.

Jag tycker att Facebook kan vara roligt. Jag inser också att det finns många sätt att göra bort sig där, och det väcker ju viss fasa förstås. Lite olustigt associerar jag till gammal präktig överförmyndarsocialism här, när Facebook m fl sociala medier fördöms. Ska vi verkligen sätta farliga vapen i händerna på den obildade massan, de kan ju skada sig själva? Och somliga gör det också, hiii! Nej, bättre att de varligt får lotsas fram i trygghet av eliten som vet bäst, som det alltid har varit. Bäst att vi förbjuder hela skiten.

Min Facebookprofil är privat, dvs den kan bara läsas av folk som jag har i min vänlista. Och där finns huvudsakligen folk som är mina vänner och bekanta, jag har inte samlat på mig drösvis av dem. Jag är inbilsk nog att tro att många av dem faktiskt ser något litet värde i att jag uppdaterar små saker som vädret hemma hos mig och vad jag för ögonblicket gör, eftersom de känner mig. Svenskar har pratat om vädret innan vi ens blev svenskar, varför skulle vi sluta nu? (Nu när det dessutom börjar bli intressant, med klimatförändringar och sånt.) Är det mer privata och enskilda saker jag vill diskutera med någon, finns en meddelandefunktion som jag använder väldigt flitigt. Jag lägger ut länkar till bra låtar och artiklar på min profilsida, jag försöker helt enkelt underhålla mina vänner. Ni proffstyckare ska ge fasen i att försöka knäppa mig på näsan och försöka få mig att tro att jag är "självbespeglande". Heimersson hänvisar till och med till Alex Schulmann som någon slags auktoritet när det gäller tyckande om den gräsliga självförhävelsen bland amatörtyckarna. Schulmann, vänta nu, var det inte killen som bloggade på Aftonbladet och fick en egen presskonferens när han slutade med det? Och fick en ny när han började igen, nu om livet som nybliven farsa. Jaså, hans faderskap var intressant alltså. Vaffödårå?

Och jag odlar mitt kändisförakt och mitt elitförakt. Kändisadeln slåss för sin överlevnad nu, det märker man ju. På alla sätt ska vi - nollorna - kvarhållas i tron att de där människorna som får betalt för att skriva i tidningen och får mest medial uppmärksamhet är mer intressanta än vi. Även fast de ofta inte har mer än vi att säga. Fast deras vedermödor som nyblivna föräldrar och deras bilder från senaste födelsedagskalaset och deras åsikter om världen knappast är mer spännande än mina.

På tal om det har det varit galor till höger och vänster idag. Idrottsgala, Grammisgala. Den förstnämnda gick i TV, den sistnämnda var däremot så förnäm och exklusiv att vi i den gapiga populasen fick nöja oss med bildspel i tidningen, typ 200 bilder.

Jamen vilken tur då. Äntligen fick jag något att lysa upp mitt futtiga lilla liv med, vackra folket på röda mattan minsann! De Intressanta! En gång i tiden skulle man stå med mössan i hand och buga för brukspatron och prosten, nu ska man visst göra detsamma för tidningarnas gullegrisar. Samt lära sig själv att hålla truten, inte ska världen behöva plågas av mina bilder på min nya katt.

Nej nu ska jag skynda mig att länka till det här inlägget från min Facebook. Puss på er.

På skattjakt

Det känns som om jag sitter i en djuphavsfarkost och sjunker allt längre ner. Landskapet omkring mig förändras efterhand. (Måtte det inte bli så mörkt att jag snart inget ser.) Det viktiga här är att man måste passera de överliggande skikten för att nå de som är under. Man kan inte gena. Man måste sjunka genom dem, ett efter ett.
Det är likadant när man skriver, när man har något som liknar en historia i huvudet. Man tror alltså att man har en viss historia, men ju mer man rotar i den, desto mer förändras den, tills man är på ett helt annat ställe. När jag improviserar noveller börjar jag ju ofta med en bild och sedan skriver jag bara, fria fantasier som börjar med bilden och slutar Gud vet var. Finessen är att det är omöjligt att hamna vid detta ologiska slut om man inte börjar med bilden, fast de i efterhand inte ser ut att ha något med varandra att göra. Men det är en associationskedja, där man måste följa länk efter länk. Sjunka genom skikt efter skikt.

Där, på botten, hittar man ibland en skatt och ibland bara dy. Sånt vet man aldrig i förväg. Det har hänt att jag fått uppslag som slagit ner i mig som en blixt, en idé som jag lyckats fånga tillräckligt länge för att sedan minnas den och göra något av den. Jag tror att mina allra bästa idéer har fötts på det viset - en ingivelse, bara. Naturligtvis finns det något som knuffar fram dem. Det kan vara en anmärkning som någon slänger ur sig, en rubrik i en tidning, en textrad i en i övrigt meningslös låt.. Men även här gäller regeln att jag aldrig, aldrig i förväg vet när och hur blixten kommer att slå ner. Som författare har jag tyvärr inte nått stadiet när jag kan knäppa med fingrarna - förresten kan jag inte knäppa med fingrarna under några som helst omständigheter - och trolla fram idéer. Jag måste ta till knep, som de där slumpvis utvalda bilderna.

Precis, där ligger ett av tricken. Slumpvis. Jag har kört det här tricket ett antal gånger nu, och jag har varje gång jämrat mig när bilden visat sig föreställa en akvariefisk, Vällingby torg, en flod, en lumpsamlare eller en byggnad från trettiotalet. Varenda gång tänker jag "herregud, det här kan jag inte hitta på något om!" Sedan sätter jag igång, stånkande och stönande. Några meningar, och sedan händer det magiska. Något kryper fram ur stånket, något jag faktiskt inte kunde ana i förväg. Något som ofta ser ut som fröet till en historia.

Jag tycker att det låter stort och märkvärdigt när någon gått och grunnat på någon stor livsfråga en längre tid och sedan skriver en bok om det. Skriv om det som ligger dig varmt om hjärtat, säger lärarna. Skriv om det som intresserar dig. Jomenvisst ... och det är ju det man gör i slutänden, men det verkar som om åtminstone jag måste gå den intuitiva vägen varje gång. Mina hjärtefrågor ligger inte uppenbarade framför mig, färdiga att göra historier om. Jag vet att det skulle bli fruktansvärt misslyckat om jag försökte. Jo, klart att det finns saker jag tänker och funderar på, men det betyder inte att det går att göra berättelser om dem. Även om vi gärna vill tro att det är så det fungerar. Kanske gör det också det för andra, men inte för mig.

Skrivarlivet är ett äventyr. Det måste vara ett äventyr, för ska man ha det tråkigt, kan man lika gärna ha det med något som ger mer betalt.

This Piece of Poetry Is Meant To Do Harm

Det var en morgon såhär i början av december när jag ögnade igenom nattens mailskörd - de kommer ofta på natten - och hittade ett från The Ark, med en titel om 20-årsjubileum och avskedsturné. Aha, tänkte jag, så de lägger ner nu när de ska fylla 20. Jaja, okej, det var ju logiskt.
Tänkte jag, alltså. Några timmar senare upptäckte jag att det blivit en slags chockvåg genom mediavärlden, den delen av världen jag känner alltså. Fans var chockade och förtvivlade. Varenda tidning skrev om det. Jag blev lite förvånad, för kändes varken oväntat eller dramatiskt, detta. Möjligen var det lite märkligt att pressmeddelandet gick ut mitt i natten och hamnade i bandets nyhetsbrev, det jag fått. Fast - från pålitligast möjliga källa fick jag sedan veta att det ju helt enkelt berodde på att man ville ge fansen nyheten innan tidningarna fick den. Det hjälpte knappt, för åtminstone en kvällstidning låg med örat mot marken och norpade nyheten så fort den dök upp, men tanken hedrade dem i alla fall. Och inte spelade det så stor roll heller.
Sedan har det förstås skrivits krönikor och reflektioner både högt och lågt. Jag har tigit, men nu tänkte jag ta mig samman och komma med den där kommentaren jag också, den som jag först kände var rätt överflödig. Men det är den kanske inte, och jag kommer strax till anledningen.

Först och främst vill jag kommentera det faktum att denna blogg legat och sovit så länge. Gott har den sovit. Har jag slutat skriva? Nej, tvärtom. Jag undrar om jag inte skriver mer än någonsin egentligen, men jag kom in i ett annat skede av skrivandet. Plötsligt ökade behovet av att skriva på ett mer riktat vis. Dagboken är ju föralldel alltid med mig, men det är lite andefattigt att bara prata med sig själv. Men det kan faktiskt också kännas lite andefattigt att ropa rätt ut i luften och inte veta vem som tar emot. Alltså skriver man brev istället. Personligt riktade, individuella brev där man redan i förväg vet vilken slags person som kommer att läsa. Det behöver inte vara särskilt hemliga saker för det, men jag märker att min ton ändras ganska mycket beroende på vem jag skriver till, och det är också fascinerande. Det spelar alltså roll vem man talar till, man kontrollerar alltså inte medvetet sitt språk till hundra procent. Det där undermedvetna, det jag sysslat så väldigt mycket med under senare år, griper in och tar över.

Så skrivande handlar inte alltid om att nå så många som möjligt hela tiden. Jag måste förstås nu ställa mig frågan hur det är om man skriver låtar som man framför till en publik. Blir det samma sak? Blir man nöjdare ju fler skivor man säljer och ju fler som står där i publiken?
The Ark nådde sin publikmässiga höjdpunkt 2007, när till och med en sådan trögfattad ute-person som jag fick upp ögon och öron för dem, för de var ju med i Melodifestivalen. De trodde nog att de var kända redan innan dess, men det var ju inget emot vad de blev sedan. De jobbade hårt det året. Sedan blev det lite lugnare. Under turnén 2010 skrev en del journalister kommentarer om sviktande publiksiffror, något slags misslyckande, eftersom det inte blev samma ståhej som 2007. Jag tyckte att det var ganska larvigt. The Ark hade att välja på att rida på melodifestivalvågen några varv till, kanske bli ytterligare en melodifestivalinstitution, eller att fortsätta på sin egen väg. De valde det senare. Jag har svårt att se vad det var som var misslyckat med det, om vi nu inte räknar allt i royalty och tid-i-rutan.

Nu kunde man ju tro att jag tänkte skriva idel lovord om hur detta band frälste mig och allt vad de har gjort för mig, men det tänker jag inte alls göra. De har inte lärt mig något. De räddade mig inte ur något. Något hände helt visst under melodifestivalen 2007, för jag upptäckte att jag engagerade mig djupt och intensivt i ett rockband, något jag aldrig gjort tidigare och förmodligen aldrig gör igen. Två strängar råkade slås an samtidigt och skapa resonans, och den ena var min. "Det där undermedvetna" bestämde att det här var något värt att ägna uppmärksamhet åt.
Ärligt talat tycker jag att den mesta musiken som gjorts under de senaste decennierna har varit skräp. Inte ens när det ska vara djupt har det varit särskilt djupt, eller djupt på annat vis än de redan grävda fårorna. Svensk kultur normaliserar till och med begreppet "djup" och därmed mister det all mening.
Men The Ark var glamrockare. Jag har tidigare i denna blogg skojat om att glamrockare är den musikaliska motsvarigheten till fantasyförfattare, åtminstone här i Sverige. Vi passar inte riktigt in i Den Goda Smaken, för vi klär oss inte i svart och ser inte svårmodiga ut, utan sveper in budskapen i kitsch och paljetter, gör en grej av ytan istället för att förneka den.
(Häromåret läste jag en recensents hyllning av ett visst, välkänt rockbands kommande rockalbum. Inte för att han hunnit höra det, men "med ett sådant snyggt foto kan du ju inte bli annat än bra". Ööh? Fotot föreställde bandet ifråga, snyggt stajlade i mörka kläder. Och enligt recensenten var det jättejätteläckert att fotot var - svartvitt. Jag skojar inte, men jag hoppas att han gjorde det.) Av denna anledning känner jag mig starkt befryndad med glamrockarna, och musiken som sådan har jag ju alltid älskat - längre av vad The Ark själva har gjort, tror jag.
Men oavsett kostym kan man ju ha ett allvarligt syftande budskap med det man framför. Det första som slog mig när jag såg The Ark framföra "The Worrying Kind" i Melodifestivalen, var hur enormt professionella och säkra de var på scen, vilken skillnad det var mellan dem och ... tja, de flesta andra i samma tävling. Det andra som slog mig var att texten ... vänta nu, det var inte den vanliga trallen? Nej, det var det inte. Det var en text som talade med en mycket egen röst, en text som var skriven av någon som använt sin egen personlighet och inte bara kört standardreceptet. Även om det, förvisso, fanns en referens till David Bowie mitt i den.
Men man hör inte det man inte vill höra och sålunda blev The Ark direkt stämplade som ytliga, särskilt när de hade den dåliga smaken att göra lite reklam för en klädkedja mitt i alltihop. En journalist surnade till och kallade det svek, för han hade ju fått för sig att The Ark var ett indieband, och dessutom visste han ju hur ett indieband ska vara och uppföra sig. De ska provocera, inte bli kommersiella. Dvs de skulle inte provocera honom, då gick det ju lite väl långt kanske ...

Men det fanns mycket, mycket mer att upptäcka hos The Ark innan jag började få något slags grepp om vad det egentligen handlade om. Jag kom alltså in i matchen så sent som 2007, så större delen av bandets historia fick jag ta del av i efterhand. Kanske är det därför jag rycker på axlarna åt deras nedläggning. I framtiden blir allt "i efterhand" och för min del blir det alltså ingen större skillnad. Jag sitter fortfarande och fröjdar mig över Pink Floyd, ABBA och Mozart, trots att de alla lagt av för länge sedan ... men det gör ju inget, musiken är ju kvar.

Men det här oväntade djupdyket i ett svenskt rockband, här och nu, förde en del andra erfarenheter med sig. Jag ska inte säga att jag velat ha någon av dem oupplevd, för erfarenheter är i slutänden den enda riktiga skatt man kan behålla - men en del var inte alls trevliga. Vi kan ju ta det här med fansen. Tack vare The Ark har jag mött några av de trevligaste, snällaste och roligaste människor man alls kan tänka sig. Och dessvärre också deras raka motsatser.
Eller rättare sagt, det är de fansen jag inte har mött. Internets troll kännetecknas dels av de taskiga vibrationer de sprider omkring sig, dels av sin anonymitet. De som visar en sina ansikten och sin rätta identitet är så gott som uteslutande sympatiska människor. Jag vet inte om otrevliga människor väljer att vara anonyma eftersom de inte vågar annat, eller om själva anonymiteten gör dem obehagliga, men det är ju fantastiskt hur låg man kan bli när man kan gömma sig bakom ett nick som inte går att spåra.

Jag tror inte att det är något specifikt för just The Ark att ha ett gäng otrevliga fans. Det råkar säkert varenda populär artist ut för. Det är kanske snarare - jag vet att jag verkar ologisk - mer specifikt att ha trevliga fans. Eller, om jag får uttrycka det så här: det är otroligt ont om våldsälskande homofober med rasistiska och fascistiska åsikter i The Arks publikled. De trivs knappast i sällskapet och bra är väl det.

Men som alltid när ett gäng hyfsat attraktiva gubbar ställer sig på en scen, blir det svartsjukt trätande omkring dem. En del av de s k gamla fansen, de som fanns där före 2007, tyckte att det var roligt att bandet blev så populära. Andra ville ha gullklimparna för sig själva och önskade de där nytillkomna så kallade mellofansen all världens väg. Det blev ju plötsligt en sån trängsel! Vi förklarades både som oäkta och svekfulla. Tvärsäkra spådomar sade att vi alla skulle vara väck inom ett halvår igen. Nå, det stämde ju på somliga och inte alls på somliga ... Men bevakningen blev stenhård. Om man hummade något om att man kanske hade talat med någon i bandet, sådär alldeles på riktigt alltså, och inte via en bandmedlems flickvän som kände ens kompis' kusin, ryckte Inkvisitionen - givetvis anonym den också - direkt ut för att kolla När, Hur, Vem och Varför. Själv utnämndes jag med stora bokstäver till LÖGNARE eftersom jag antytt att jag hade någon slags kontakt med Översångfågeln själv, Ola Salo alltså. Det var nämligen omöjligt att han någonsin skulle vilja tala med ett mellofan, så det så!

Att vara ett nytillkommet fan var också ungefär som att vara i Jerusalems tempel och förvisas ut på Hedningarnas förgård. De som stod därute fick inte prata direkt med Gud, de fick vackert försöka tala med någon överstepräst som möjligen kunde tänka sig att gå in i Det Allra Heligaste, och möjligen också senare komma ut med ett budskap därifrån. Jag undrar om detta rockband någonsin fått klart för sig hur många självutnämnda överstepräster, förlåt, "riktiga kompisar", de egentligen har. Inte blev det bättre av ett antal dumma rykten som gick, som lät oss ute på Hedningarnas förgård förstå att killarna i bandet inte kunde hantera datorer - Ola ägde enligt ryktet ingen - och naturligtvis inte hittade vägen till sin egen hemsida.

2009 skedde äntligen en uppryckning, för då gjordes hemsidan om och bandet började föra blogg. Plötsligt fanns kanalen där de själva kunde berätta hur det egentligen låg till med saker och ting, och därmed försvann problemet med troll och andra-, tredje- och fjärdehandsinformation, som blev "information" på vägen. Det finns med andra ord hopp även i till synes hopplösa fall, men innan dess fanns det stunder när man - för jag är ju ändå en rätt normal och menlös person, och framför allt är jag inte 14 år - fick ställa sig frågan vilket dårhus man tittat in i och om man egentligen hade något där att göra. Om det verkligen skulle vara så där. Och vad det var för slags människor som betedde sig sådär, och varför de gjorde det. Jag tyckte att det var intressant ur rent psykologisk synvinkel, men särskilt kul var det inte. Författaren i mig gnuggade händerna och antecknade spännande saker som senare kan användas, men annars kändes det mest äckligt, det hela.
Jag har kontaktats flera gånger av personer med falsk identitet, vilka uppenbarligen haft som syfte att kartlägga min och andras relationer till Ola Salo. (Må de undra.) Jag har haft en regelrätt stalker efter mig. Jag har av överlägsna journalister, sannolikt yngre än jag, blivit insorterad bland "Ark-kidsen", "de tjutande fansen" och liknande klapp-på-huvudet-epitet. Jag har utsatts för lögner, vilseledande information och förtal. Ja, jag vet att mina lidanden i detta fall inte är alltför storslagna och imponerande, men de har likväl träffat en av mina allra känsligaste punkter: rädslan för att sorteras in i ett kollektiv, att inte längre bli sedd som den jag är. Och enbart som den jag är.

Jag är en individualist. En person med vissa bestämda politiska åsikter sa en gång under ett föredrag att detta ord var som ett skällsord för honom, men jag tänkte att han inte fattat något, eller möjligen tolkade ordet på ett helt annat sätt än jag. Individualism handlar inte om att vara egoistisk och empatilös, eller att inte kunna fungera som lagspelare. Det är snarare tvärtom, det är att ge sig själv ett stort ansvar gentemot omvärlden. Att stå för sina egna handlingar och åsikter, att ge andra människor samma rätt att vara individer som man ger sig själv, att kunna samverka. Varje gång jag ordnas in i en större massa och tillskrivs åsikter och egenheter jag inte har - och därmed berövas de jag har - känns det som om någon försöker trycka ner mig under vattnet och dränka mig. Jag blir rasande och börjar sprattla emot. Jag tror, faktiskt, att vi människor är en del av en helhet - men på ett högre plan. Som individer har vi fortfarande skyldighet att uttrycka vår individualitet, för den är en pusselbit i helheten. Vi är som instrument i en orkester; vi har alla vår egen röst oavsett om vi spelar unisont eller delar upp oss i olika stämmor. Om tvärflöjtisten börjar spela förstafiolernas stämmor istället för sin egen, gör hon faktiskt inte sitt jobb och något kommer att fattas. Så - och detta kanske kan ses som en paradox - jag hyllar helt den marxistiska principen som säger "av var och en efter vars och ens förmåga, till var och en efter vars och ens behov".


Därför har jag alltid stått lite vid sidan av. Eller stuckit ut, jag vet inte riktigt. Det är ingen uttänkt taktik, men jag följer mitt eget huvud och då blir det ju lite eget ibland, kanske. Och det ironiska i det här är att man kanske blev lite svårhanterad då, både för andra fans och även för bandet självt - detta band som inte gör något annat än predikar individualism. De läror som Ola basunerat ut från scen lever jag redan efter, och när jag fann några som verkade tycka som jag, applåderade jag. Men det ligger en paradox också i det här. "Det är värt att bli kallad idiot om det är priset för att gå sin egen väg", som Ola så stolt har deklarerat. Varpå alla unisont ropar "JAA!" ... Men ska vi alla vara idioter på samma sätt då? Finns det alltså en norm även för det avvikande? Eller får man lov att avvika även från andra avvikare?

Vilket naturligtvis leder oss till frågan om hur framgångsrikt ett annorlunda band kan bli utan att bli konventionellt. Punken behövde sannerligen inte många år innan tuppkammar, kängor och hes skrålsång blivit standard, och vad var det då man protesterade mot? Framgång har alltid varit rebellismens värsta fiende. I samma stund som rebellerna når popularitet, alltså börjar nå ut med sina budskap, försvinner de in i formalisering och administration med tjänstemän, kravallstaket, vakter och organiserade fanklubbar. Jag vet, för jag försökte ju få till en intervju med The Ark under sommaren 2007. Det tog flera månader innan jag lyckades, och det var frustrerade månader som kantades av "hjälpsamma" överstepräster vilka skulle upplysa mig om hur omöjligt det hela var, och ett band som satt i sammanträde mest hela tiden och ständigt hade viktigare punkter på agendan. Eller också använde jag inte den korrekta kommunikationskanalen, vilket jag blev upplyst om. Ja, idiot blev man ju förvisso, men det där med att gå sin egen väg vete sjutton alltså. Dvs när det faktiskt skulle omsättas i praktiken. Då skulle man ju lik förbannat följa reglerna, skrivna såväl som oskrivna ... Tro inte att jag stod helt oförstående inför detta. Jag är ingen anarkist heller, jag förstår också vad som är praktiskt och inte praktiskt. Men jag skulle svika både mig själv och det band jag tycker så mycket om, om jag slutade att ifrågasätta det som kan och ska ifrågasättas, om jag slutade att vara mig själv.

(Ja, det blev ju en intervju till slut, och jag ska vara Ola evigt tacksam för de ansträngningar han lade ner för att det skulle bli något bra. Han tjänade inte direkt något på det - eller också gjorde han det, även om det inte var något som kunde mätas i termer av pengar och framgång. Faktiskt tror jag att vi under några ögonblick lyckades locka fram det bästa hos varandra, och vad kan väl vara mer meningsfullt än det?)


Det har varit en rolig tid med The Ark. Jag har fått många tillfällen att lära mig själv nya saker, framför allt om mig själv. Jag har gjort saker jag aldrig gjort förut, eller förut trott att jag skulle göra. Jag har träffat människor som jag annars inte skulle träffat, blivit berikad, inspirerad och sett mig själv förändras. Att göra saker man aldrig gjort förut är att göra dem förutsättningslöst, och det är också att vara sig själv. The Ark blev ingen ledstjärna, men väl en spegel.

När jag hörde låten "Have You Ever Heard A Song" från The Arks senaste album, In Full Regalia, vill jag minnas att jag reagerade på att den hamnade mitt i låtlistan och inte blev slutspår. Den lät nämligen som ett slutspår, som en definitiv avslutning. (Eller snarare som slutet på ett kapitel och början på ett annat.) Efter deras turné i somras satte jag ihop en liten video till den låten. Den var tänkt att bli en tribut både till bandet och till de där trevliga fansen, de som visar vilka de är. Jag följde som vanligt intuitionen när jag satte ihop den här lilla storyn, och resultatet blev ett sommarminne som skulle likna ett gulnande vykort. Och det var nog där och då jag förstod att bandet inte skulle gå vidare efter sitt tjugoårsjubileum. Jag skrev till en person, som i högsta grad har med saken att göra, att jag kände att det verkligen var min slutpunkt. I mitt tycke blev den riktigt pampig.




Och nu skrev jag den här lilla krönikan över det här rockbandet, och jag vet att den blev besk snarare än söt, men nu vet ni varför. Ola skaldar "I'm not singing to raise affection, this piece of poetry is meant to do harm" och jag stämmer in.
Efter min egen förmåga, på mitt eget sätt.

Internetutbrändheten nalkas

Läget med mig är inte så bra. Eller snarare, problemet är ganska isolerat och kan lätt åtgärdas, men det känns så sorgligt.

Internet har börjat förstöra mitt liv. Det stressar ihjäl mig. Det kallas informationsinfarkt med ett finare ord. Jag kallar det Internetstress.

Märk väl, jag säger inte att det är datorns fel. Datorn är ett verktyg för mig, ett multiverktyg som jag kan använda till väldigt mycket. "Vad gjorde du förr innan datorn fanns?" sa en släkting lite ironiskt till mig häromdagen. Jag svarade: "Jag läste böcker. Jag lyssnade på musik. Jag skrev. Jag ritade. Jag läste tidningen. Jag tog reda på saker, jag pratade med kompisar - allt som jag fortfarande gör på datorn, fast då hade jag fler maskiner."

Då blev det lite tyst. För mig är det inget alternativ att gå ut och umgås med folk IRL istället, för de flesta av mina vänner bor ju långt, långt ifrån mig. Och jag har en massa hobbies som jag gillar att utöva ensam. Datorn hjälper mig med allt detta.

Men så har vi Internet då. Det lömska surfandet. Jag har märkt att det blivit för mycket ibland. Jag börjar överreagera på sånt jag läser, i synnerhet alla stinkande, superelaka, patologiskt korkade kommentarer som folk numera skriver under varje artikel och nyhetsnotis. Det är hemskt. (Igår var det semifinal i ESC. Läs inte vad folk säger om det. Gör det inte, ni kommer att ångra det.) Jag känner plötsligt att jag saknar försvar mot det, jag blir - som det heter med ett högtravande, gräsligt litteraturklyschigt ord - "hudlös". Antingen måste jag lära mig att fnysa åt allt som sägs, eller också lära mig att stänga av så att jag slipper höra det.

Och det är själva mängden av information som stressar mig. Man måste ju hänga med. Men när medhängandet börjar leda till att man kollar mailen en gång i kvarten för att vara säker på att man inte missat något, etc, då börjar man känna sig koko. Plötsligt kan jag inte fokusera längre. Jag får svårt att somna. Svårt att sova. Svårt att vakna. Och får naturligtvis inte gjort det jag skulle. Ska man författa måste man främst lyssna till sin inre röst, inte till omvärldens surr.

Botemedlet är väldigt enkelt och jag använder det också. Jag stänger av. Har ju till och med ett program som blockerar webbläsaren under vald tidsrymd och gud vad skönt det är varje gång jag tryckt på den knappen. Det är som att komma ut ur ett kvavt rum. Efter en liten tid i isoleringen är jag glad och samlad igen och så kopplar jag upp mig och ... Ja, problemet är att tiden mellan återställdhet och utmattning blir kortare vid varje varv. Jag tror att det är sånt som leder till utbrändhet. Vilket i sig är jättelöjligt eftersom jag i mitt normala liv inte alls är stressad eller ledsen. Det är bara mitt cyberjag som börjar må taskigt, men det är ju också en del av mig.

När det gäller denna blogg har jag hållit mitt löfte till mig själv: jag uppdaterar den när jag känner för det. Bara då. Därför råder för tillfället tystnad här, till största delen. Jag kommer väl igen så småningom, men nu är det alltså sladden ur som gäller. Och sedan sitter jag där vid mitt tangentbord och fixar med min roman och känner mig glad igen. Hoppas jag. Fram till dess har jag informationsallergi, vill inte veta något om något längre. Pallar inte ens att kolla väderprognosen just nu.

Ja, det får väl regna bäst det vill då.

Namedropping in full regalia - skivrecension

Hej igen bloggen. Jag är bra i armarna igen och författar och har mig. Det mesta publicerar jag inte, för det är privat, om det inte är roman alltså. Men nu ska jag recensera en skiva och då är det ju meningslöst att prata med sig själv.

Det är ganska mycket annat som också är meningslöst när det gäller skivrecensioner. I det här fallet rör det sig alltså om The Arks CD/tidning "In full regalia" som släpptes igår, 26/4 - någon som är förvånad över att jag valde den skivan?

Igår läste jag en norsk recension som totalsågade den här skivan. Det lät ju bara som sådan där musik från 70-talet, gäsp. Ja, det gör det. Och här kommer kortversionen av recensionen: om man inte är särskilt förtjust i glamrock från 70-talet ska man hålla sig ifrån "In full regalia". Då finns det knappast en chans att man gillar den. Å andra sidan, tycker man tvärtom kommer man förmodligen att bli lika glad som jag av att lyssna på det här.

Den norska recensenten slog till att börja med fast att öppningsspåret, "Take A Shine To Me", lika gärna kunnat vara skriven av ABBA för 35 år sedan. Något som fick mig att avfärda resten av recensionen med en stor fnysning. Antingen lyssnade hon inte ordentligt, eller också har hon ingen vidare koll på ABBA. De inledande tio sekunderna har visserligen ett komp som för tankarna till "Waterloo" men sedan då? Där hör jag inte mycket ABBA längre, däremot ...

Men det här var nyttigt, för det fick mig att tänka till. Namedroppingsjukan är gräslig i musikvärlden. Det är möjligen ett försök att skapa en akademisk adel bland ett gäng tyckare och musiknördar där ingen har fler öron än någon annan men där man alltid kan tävla i hur många skivor man har i sin samling. Den som hittar likheter med någon artist som andra inte hört talas om vinner.
Och när det gäller "In full regalia" är referenserna till andra artister och låtar så många att det blir rena parodin om man ska försöka reda ut varifrån det och det och det kommer. Man har ett "det låter som ..." på tungan mest hela tiden. Jag kände att jag själv kanske borde låta bli. Det blir ändå bara krampaktiga försök att beskriva låtar i ord och det är väl lika gott att folk går och lyssnar själva om de är intresserade? Men jag har skrivit glamrock och det är viktigt att veta, tror jag.

En referens är däremot så uppenbar att det är lite betänkligt att den inte omnämns i texterna - nu när det för en gångs skull fanns plats att skriva nästan hur mycket som helst. Det är rippen av Lapp-Lisas gamla monsterhit "Barnatro", här omskapad till väldigt vackra och pampiga balladen "Have You Ever Heard A Song". Jag har alls inget emot att man lånar från andra låtar, jag tycker att det kan göras väldigt kreativt, men är det mer än något riff här och några takter där, borde man kanske lägga in en not om det. Bygger på psalm XXX etc.

Att "All Those Days" låter som om den kunnat vara skriven av Pink Floyd - fast den inte är det - fick mig däremot mest att hicka av förtjusning, Pink Floyd-fan som jag är.

När kvällstidningar, och även andra media, ska göra säljande rubriker blir det sällan om väsentligheter utan om sådant som kan tänkas kittla annat än intellektet. Förra sommaren dök Olas rosa diskhandskar upp som en nyhet, bara för att han i sitt sommarprat nämnt detta som en kommentar till sin bacillskräck. Jag blev inte glad när jag såg det där, men desto gladare när jag igår hörde honom parodiera bacillskräcken i hysteriska "Hygiene Squad", en av skivans stilmässiga överraskningar. Här kan man givetvis också namedroppa, och när man nämnt Sweets "Ballroom Blitz" kan man ju alltid gå vidare och utreda vad just den här genren kallas - jo, för i likhet med fantasylitteratur kan man naturligtvis bena ner rockgenrer till minsta specialare, och gör man det för mycket blir det också väldigt fånigt. Men viktigast är väl att "Hygiene Squad" är en galen låt som man blir på gott humör av, när man kommit över första lyssnarchocken vill säga. Den som trodde att The Ark bara gjorde melodisk snällpop lär sätta i halsen.



Självironin märks ännu mer i komiska "Publicity Seeking Rockers", med mysiga saloska formuleringar som "But all that rabble-rousing razzmatazz .../Can't someone make them go away?"

Ja, det finns en del självironiska inslag i "In full regalia" och överlag ett mycket gladare humör än i föregångaren "Prayer For The Weekend" - en skiva som innehöll flera lysande låtar men också kändes så svart och bitter att det nästan blev obehagligt. Det var självmord, olycklig kärlek, galenskap, panikångest, sarkastiska uppgörelser med gamla idoler och morbida offerkulter i en lång rad, inklusive den av Ola nyuppfunna genren "cynisk gospel" ... På den nya skivan känns det som om bandet har mognat på ett bra sätt. De har inte blivit tråkiga, men fått den kombination av självkännedom och självdistans som jag förknippar med vuxenhet. De älskar sin glamrock och här bejakar de det fullt ut utan att be om ursäkt för det - och resultatet är att skivan sprakar av spelglädje.

Å andra sidan, man tappar också en del saker när man blir äldre. Jag har svårt att tänka mig att ens Ola idag kan åstadkomma låtar av samma klass som "It takes a fool", "Calleth You Cometh I" och "Joy Surrender", för till detta krävs något som jag i brist på bättre ord skulle vilja kalla ungdomligt naiv oförstördhet. Man måste kunna titta väldigt, väldigt djupt in i sig själv för att finna den formen av poesi och - sorry Ola, här kommer en liten nyhet från En Som Vet - det hinner man helt enkelt inte när man blivit äldre och fått familj. Man får ju utvecklas istället, dra nytta av sin ökade erfarenhet och mognad. De gamla låtarna finns ju fortfarande kvar. Och visst hör man lite lånade ackordsföljder och arrangemang från "Calleth" i nya balladen "Stay With Me" - en låt som inte alls når Calleths höjder vad gäller poesin, men imponerar desto mer med den sångmässiga mognaden. Det här tror jag blir skivans största hit med tiden.
En annan sak som händer med åren är att röstläget förändras. Det sjunker. Den forcerade falsetten i "Superstar" känns lite obekväm. Ola har en vacker baryton och sjunger på hela taget mycket bättre idag än för tre år sedan, men skulle kanske inte försöka pressa sig upp på samma höjder som fanns på debutskivan "We Are The Ark". Men so what? Det gör väl inget?

Jag lyssnade alltså på den här skivan fram- och baklänges och hit och dit ett antal gånger. Mitt i alltihop kom jag på mig själv med att tycka att det var fantastiskt bra. Faktiskt har "In full regalia" ovanligt få låtar med megahitpotential, jämfört med föregångarna, men i gengäld har det blivit en ovanligt aptitlig blandning. Och spelskickligheten hos killarna har verkligen blivit stor med åren. Den här skivans stora stjärna heter nog egentligen Mikael Jepson, vars gitarrsolon är godis för öronen i låt efter låt. Åtminstone tror jag att det mesta är Jepson, annars får jag be Martin Axén om ursäkt. Och Sylle Schlegel är en minst sagt kompetent trummis och sångare - på den här skivan har han mycket att göra.
Fast det är möjligen så att jag har fel, att det finns fler möjliga hitar på "In full regalia" än jag trodde - möjligen tycker den s k breda publiken likadant som jag, att det är väldigt skönt med en sådan här skiva när Kents distade dystopier har varit högsta kulturella mode i svenska rockvärlden i ett antal år.

Men det är oroväckande, ett möjligt försök att beveka det konservativa etablissemanget, när man skickar ut "Superstar" som skivans första singel. Det ska ju normalt sett vara en skivas starkaste låt, och själv tycker jag ganska precis tvärtom om den. Så min smak är kanske inte pålitlig om man vill ha en bedömning som passar de breda folklagren. Jag är inte Bert Karlsson precis. Jag tillhör inte rockadeln eller tyckareliten, jag är bara en sån där som just gått och köpt en skiva. Dessutom dansade jag runt till sjuttiotalsrock innan Ola Salo var född ... så jag fick höra dem när det begav sig, så att säga. Lustigt nog är de bättre idag än de var då.



Den medföljande tidningen då? Jovars. Den är förstås jättesnyggt designad och många av texterna är genuint roliga. The Ark har återtagit kontrollen över sig själva och det glädjer mig. De driver en egen blogg och publicerar nu alltså en egen tidskrift om sig själva, vars innehåll förhoppningsvis är sådant som de gillar. (Bild på diskhandske finns också ...) Det är skönt för alla oss som kräks på kvällstidningsskvaller. Mina invändningar rör annonserna, som känns lite väl grabbiga med tanke på att de flesta av skivköparna troligen är kvinnor. Och sedan är det en miss med typsnittet i en del texter, för det är svårläst.

Men det är ju inte hela världen, och det brukar ju inte precis vara lättare att läsa texterna i ett CD-konvolut ...

Tillägg: Jag har i flera dagar funderat över låtordningen på skivan. "The Red Cap" känns lite avslagen om man jämför med "Have You Ever Heard A Song" som är den givna finallåten. Och The Ark brukar inte slarva med sina in- och utgångar. Sedan slog det mig att albumet känns som om det blivit uppdelat i två sektioner, med alla "givna singlar" i den pampiga första delen ... och sedan är det som om bandet lossar på slipsen och börjar leva rövare på allvar bland olika sjuttiotalsgenrer och utmanande texter. Ungefär som om den mindre engagerade delen av publiken nu antas ha gått hem ihop med de högtravande kritikerna som kommer att ha fullt upp med att analysera mognaden i "Stay With Me" och snärjigheterna i "Singing 'bout The City". Kvar står de mest hängivna fansen och kompisarna, och där kommer också låtarna som överraskar och retas mest - alla är inte heller glada över dem, "det låter inte som förväntat" och jag har till och med läst omdömet "utfyllnad" - en omöjlighet hos ett band som verkar ha en oändlig räcka låtar att välja på.

Eftersom "Have You Ever Heard A Song" så bombastiskt påpekar att "I don't believe in class and I don't believe in taste" är jag nästan böjd att gissa att det är ett fullt medvetet arrangemang. Jag tror inte heller att det är en slump att "All Those Days" slutar med ett steg rätt ut i luften, efter att i några minuter ha kört ett psykedeliskt wailande kring frasen "Some day I'll give them back to you". Det avklippta slutet blir som ett ironiskt "... någon gång, men inte nu!" vilket ändrar budskapet i hela låten.
Och detta tror jag för att det är The Ark. Då brukar det finnas luriga undermeningar i det som sker, små budskap för den som vill och orkar analysera djupare. Och det är därför jag är så väldigt förtjust i dem.

Melodifestival på liv och död

Igår var det final i Melodifestivalen. Precis som väntat vann Anna Bergendahl och Salem al Fakir kom tvåa. Själv röstade jag på Anna och funderade också på att lägga en röst på Salem, så jag var nöjd.

Efteråt går diskussionens vågor givetvis höga. Somliga är Upprörda. Jag läser artiklar i kvällsblaskorna och sedan kommentarerna, och jag blir också Upprörd. Inte över resultatet i den här lilla skojiga tävlingen, utan över intelligensnivån hos en del människor som skriver och tycker till. Finns det då ingen nedre gräns?

SVT är i och för sig rätt dassiga de också. Dvs de som gör ritningarna till Melodifestivalen. I år hade vi något som hette utländska jurygrupper, jo, för någon har blivit så desperat så nu måste vi fråga "Europa" innan vi skickar något till den stora, stora, livsavgörande, dramatiska FINALEN (i år i Oslo). Sverige måste vinna, bara måste, annars är vi slut som nation. Glöm OS. Glöm trettioåriga kriget, glöm rymdkapplöpningen, kampen mot koleran och klimathotet. Nu jävlar är det nämligen allvar, vi måste vinna den där tävlingen som resten av världen skiter i. Vad vinner vi då, förresten? Ja, ingenting. Vinnaren och vinnarlåtarna brukar snabbt bli glömda, och sedan får deras hemland det tveksamma nöjet att vara värdar för eländet året därpå. Det är det hela. Det är faktiskt det hela.
Resten av världen bryr sig alltså inte. Större delen av Europa deltar, men i många länder har man urusel koll och vet inte ens vilka artister man själva skickar. Det är i Sverige det handlar om liv och död, bara i Sverige. Allt under femteplats räknas som FIASKO och kräver krismöten och desperata extraordinära åtgärder, där senaste greppet alltså var detta med utländska jurygrupper.

Själv sitter jag alltså och skäms. Jag tycker att Melodifestivalen är rätt underhållande. SVT:s kameraproduktion är makalöst bra. Det är ett trevligt sätt för nya artister att få visa upp sig för en riktigt stor svensk publik. Som underhållningsprogram är Melodifestivalen riktigt lyckat. Jag tittar inte på Idol och liknande "tävlingar", men mello får man ju alltid se en skymt av varje år ...

Men kan vi inte bara vara glada och stolta över vår Melodifestival? ESC är inte längre roligt, tittarsiffrorna sjunker ju stadigt och kvaliteten på bidragen brukar vara usel. Melodifestivalen är faktiskt bättre än ESC. Men den skulle troligen vara ännu bättre om vi helt strök det där ESC-deltagandet, eller förvandlade det till den händelse i periferin som det egentligen alltid har varit.

Att vi skulle plocka in utländska tyckare i Melodifestivalen var något av det fånigaste jag sett på och år dag i denna tävling. Det var pinsamt. Europa skrattar inte åt Sverige för att vi har så djävla dålig musiksmak, utan för att vi är så desperata på att vinna denna kvasitävling att vi snart gör vad som helst för att lyckas. Vad som helst. Och för att vi nu inte ens tror på vårt eget omdöme.

Eller vi och vi. Själv reserverar jag mig förstås.


Min ena hand har blivit bra igen. Den andra gör fortfarande ont. Jag är igång och författar igen, men jag får hushålla med krafterna och därför blir det nu bara enstaka inhopp i den här bloggen. Men när så otroligt viktiga och världsomvälvande saker som Melodifestivalen skakar om nationen, måste jag ju som vanligt komma med en kommentar. Jag orkar inte kolla, men jag misstänker att jag skrev exakt samma sak även förra året, förutom det där med utländska juryn då.

Markus Larsson i Aftonbladet tror att Anna B kan bli "ännu en sjunkbomb". Han kunde ju sedan ha lagt till "och vad faan gör det", men det ingår kanske inte i hans jobb.

Mardrömmen

Det har varit sportlov. Bättre hälften har varit i Kalifornien, så jag har varit ensam befälhavare.

Och snöskottare. Antingen satt jag inomhus medan snön yrde därute, och skrev på datorn, eller också var jag ute med skyffeln och kämpade. Kämpade mycket.

Nu har kombinationen dator + snöskottning knäckt mig. Jag har en smärtsam muskelinflammation i båda armarna. (Händerna, axlarna ...)


Dator goodbye. Tror inte att jag kan skriva för hand heller. JAg vet inte när jag blir bra igen.

Helvete.

Ångest kl 14.40

Vänta på plogen. Skotta snö. Få ångest när ljuset börjar blinka igen. Skotta lite mera snö. Rasta stackars hund på mini-viset. Fortsätta att vänta på plogen.


Det händer att det inte känns så kul att bo långt, långt ute på landet.

Ögonblick då kameran inte är med

En anhörig, nu inte längre i livet, älskade att säga "det där var ett sånt där ögonblick då kameran inte var med". Vad han menade med det var förstås att det var synd att man inte tog ett kort av den händelsen, eller en filmsnutt. Fast man kan ju tolka det alternativt också - som att en kamera, om den varit med, inte skulle ha hängt med i svängarna, inte kunnat fånga det som verkligen hände.

För det finns verkligen stunder som inte kan fastna på någon inspelning och inte kan återges efteråt. De finns bara där och då, kanske bara några ögonblick. Jag var alltså på konsert i veckan - Per Tengstrand och Malmösymfonikerna. De spelade Tjajkovskijs första pianokonsert, den där välkända i B-moll, och sedan spelade MSO själva Brahms' fjärde symfoni. Denna kallas ibland "symfoniernas symfoni". Jag vet inte om jag alldeles håller med, jag har hört andra symfonier som varit väl så gripande. (Beethovens femma, någon?) Men en upplevelse var det sannerligen, och återges kan den inte heller. Jag har lyssnat på den ett flertal gånger på YouTube och ... nja, nä, de sista två satserna har liksom inte satt sig. Jag fick ge upp försöken att forma en melodi och en bild av alla toner, jag lät mig bara föras med i tonbruset och det var i och för sig rätt enastående det också.

Vi hade, genom en del omständigheter, fått platser på första raden. De anses ju inte alls som de bästa. På rockkonserter vill man ju stå längst fram, helst så att man, om möjligt, kan få lite ögonkontakt med artisterna och känna sig Sedd för en stund. Men på en klassisk konsert fungerar det inte så. Där är musikerna förhoppningsvis så djupt inne i det de gör att de knappt lägger märke till publiken. Så ska det vara, och publiken strävar därför efter att sitta mitt i salongen, där ljudbilden är som allra bäst.

Men Malmö konserthus är verkligen förlåtande, det sägs att det inte finns några dåliga platser. Där, på mittsektionens första rad, hade vi en upplevelse vi knappt sett maken till, jag och mitt sällskap. Det kändes som om vi satt mitt inne i orkestern. Med en symfoni som Brahms' fyra är det sannerligen omvälvande.

Men nu var det Per och Tjajkovskij jag skulle berätta om. Det var det jag kommit dit för, och det var det som sedan dess fått mig att lulla omkring med ett fånigt, euforiskt leende. En duktig violinist ser alltid ut att ha smält ihop med sin fiol. Man kan liksom inte skilja dem åt, de blir som ett nytt slags väsen. Pianister brukar ha det lite svårare i det avseendet. Ibland blir spelet en kamp mellan musikern och det stora, tunga pianot. Så inte när Per spelar. Han smälter också ihop med sitt instrument, tills det verkar få liv och sjunga.

... Oj då. Nu ber jag om ursäkt, jag fjollade iväg. Jag hittade följande recension i Sydsvenskan, håll till godo. Själv blev jag tvungen att fnissa lite åt den. Men så blir det ibland när man i ord ska beskriva det där som inte låter sig beskrivas i ord, eftersom det alltså inte kan återges alls.

Jag har lyssnat på fler varianter av den här konserten än jag orkat räkna till. Jag har levt med den i nästan hela mitt liv. Den anses på sina håll vara lite banal. Recensenten i Sydsvenskan uttrycker detta riktigt väl, när han säger att det är en typisk rysk blandning av demoni och naivitet. Enligt svensk smak är detta inte riktigt fint, ingenting med rysk kultur är riktigt fint eftersom det alltså har den där anstrykningen av det vi kallar banalt. Spelar ingen roll om det är kyrkopynt, alltför söta efterrätter, färggrann konst eller svepande musikstycken modell Tjajkovskij. Vackert är det, men någonstans under bordet hör man den svaga viskningen om ... om ... kitsch.

Alltnog, jag tillhör alltså de som bara älskar Tjajkovskij i allmänhet och den här konserten i synnerhet. Jag har verkligen drömt om att få höra den på riktigt. För ... ja, jag antog att det skulle bli något helt annat än att höra mer eller mindre dåliga inspelningar. Och drömpianisten var förstås Per. Vi är lite bekanta nu, han är en väldigt trevlig kille med en fantastisk utstrålning när han spelar, och jag är väldigt, väldigt förtjust i hans teknik. Dessutom är han världens idag bäste Beethovenuttolkare, om någon frågar mig. Frågan var bara om han skulle tolka den här konserten så som jag ville. Den går nämligen att demolera riktigt ordentligt om man bara vill. Jag har som sagt varit igenom en massa inspelningar, med alla de där riktigt stora och berömda pianisterna som alla kan spela hur bra som helst - och en del av dem hade verkligen inte samma uppfattning som jag om den här konserten. Den går att dränka i svulstighet och överdramatisering. Det går att förvandla den till en dragkamp mellan pianist och dirigent. Det går att göra tysk marschmusik av det hela. Eller att ge hela den inledande satsen slagsida med de där tre karaktäristiska ackorden som man kan förvandla till vals om man inte ser upp.

Att Per inte skulle göra det sistnämnda visste jag väl redan, eftersom vi pratat lite om det i förväg. Men jag är ju inte precis någon expert och kunde inte göra en evighetsdialog om hela konserten - den är trots allt 35 minuter lång, och det är verkligen en förfärlig massa toner i den ... Så jag åkte dit och hoppades att det skulle bli precis så bra som jag tänkt mig och ... det blev det. Första satsen, inte ett spår av svulstighet eller vals eller marsch, bara exakt och kraftfullt. Lite långsammare än väntat när huvudtemat startade, men helt i min smak. Någonstans på mitten släpade det visserligen lite väl mycket, men det var strax över och sedan fanns det inget mer att klaga på. Jag satt tre meter bakom pianistens rygg och var så fascinerad att jag bestämt glömde att stänga munnen. Per spelar med hela kroppen, inget epostskrivande här inte. Vänsterbenet lever ett eget liv, jag vet inte varför men det var ju rätt kul det med. Det hela var faktiskt ganska likt den här postern som vi gav honom i present i somras - min motivering den gången var att jag letat i tjugo år efter någon som var en lämplig mottagare. Och jag liknade väl åskådaren då.

Andra satsens inledning är riktigt ljuv, med ett stilla pizzicato från stråkarna och en mycket vacker flöjtmelodi (som någon borde göra en text till), och sedan stämmer pianot in som ett strömmande regn. Det var så finstämt att jag glömde att titta. Jag blundade och flöt med, kom framåt slutet på att jag ju inte skulle missa en ton av den här konserten - okej, det gjorde jag inte heller, men mitt medvetande var bestämt ute i någon annan rymd ett slag. Nu var konserten inte längre bara väldigt bra, nu började vi komma in i något mer.

"Något mer" är det som jag tror skiljer en musiker i mästarklassen från alla andra "bra" musiker. Sådana finns det många av. De är härliga att lyssna till, de flesta konserter jag varit på har varit sådana. Det må vara okända musiker eller väldigt kända, när de gör sitt jobb gör de det väldigt bra. Men sedan kommer de där sällsynta ögonblicken när överväxeln läggs i - jag vet inte om man kan kalla det perfektion, för det är ett sådant stelt uttryck, icke utvecklingsbart så att säga. Musik är ju något levande. Man slutar att värdera och reflektera i sådana stunder, man sveps bara med och efteråt tänker man "Oj! Oj, oj!" och undrar vad som hände. Jag tror att Per, med god hjälp av dirigenten Vassily Sinaisky, hittade den där överväxeln i torsdags. Tredje satsens sista minuter är ett våldsamt crescendo, tacksamt om man hittar rätt, och det exploderade. Kanske är den här konserten så jämt, om man som jag har förmånen att få sitta så nära, men jag tvivlar. Och där kom tårarna i mina ögon, och slutackorden satt förstås precis - man vill både ropa "hurra!" och "faan!" för är det slut, så är det slut.

(Fast när tredje satsen började tappade jag koncentrationen under några fasansfulla sekunder. Jag tänkte "stängde jag verkligen av mobilen?" För där satt jag, en meter från scenkanten och tre meter från pianot, med femtonhundra åskådare bakom mig och hundra musiker framför mig, och hade min mobil i detta läge börja lalla sitt larviga "Ring My Bell"-intro hade jag banne mig avlidit av skam. Samt slungat telefonhelvetet likt en granat mot dörren, och min döda kropp efter. Och inte var det läge att börja rota i handväskan och kolla heller - men jag besinnade mig och kom ihåg att naturligtvis hade jag stängt av.)

Det var alltså en sådan där stund när kameran inte kunde vara med. Inte vet jag om det satt någon i publiken och spelade in med mobilkamera. Jag tror faktiskt inte det, och gjorde de det hade de inte mycket för det. Det jag upplevde kunde bara var där och då, och därför såsar denna redogörelse iväg med en massa ord - jag kan tyvärr inte visa hur det egentligen var för mig där vid scenkanten. Inga ord och ingen kamera i världen kan reflektera sådana där "överväxlar". Det är ju också möjligt att det satt någon och snörpte på munnen tio rader längre bak och viskade till grannen att Kissin hade gjort det f-n så mycket bättre och dessutom triumferande räknade antalet felspel (Per har ironiserat kring detta någon gång, jo, för han spelar också fel ibland. Jag har aldrig hört en pianist som inte gjort det under en sådan här lång konsert.) Fast av publikjublet att döma var de flesta lika nöjda som jag.

Fast jag fick lite ont i armarna av att stå där och applådera. Tänkte beklaga mig för grannen, tills jag kom ihåg att det kanske fanns någon annan som hade större anledning att vara trött i armarna. Han försvann ut, kom tillbaka med två buketter - på den ena stod det "Bravo Bravissimo", det vet ju jag och gissa varför - och tackade för applåderna, kom ut igen och passade på att hälsa på oss fans där i hörnet, och till slut fick vi verkligen det där extranumret. Andra satsen i Pathetique, som kylbalsam efter Tjajkovskijfyrverkeriet.


Det är alltså lite ironiskt att jag sitter här och i ord försöker beskriva den mäktigaste konsertupplevelse jag någonsin haft, och plötsligt känner att det inte går. Att kameran faktiskt inte kunde vara med. Jag är ju ändå den som jobbar med orden, och jag brukar hävda att orden kan skildra allt, fast inte alltid direkt. På dit- och hemresan läste jag till exempel en bok av Hertha Müller, "Hjärtdjur". Första kapitlet, som jag började med för ett bra tag sedan, var vedervärdigt. Jag suckade och stönade, fann det hela obegripligt och pretentiöst. Sedan kom jag bättre in i det hela, och plötsligt insåg jag att tusan, det här är ju vansinnigt bra. Det är en otäck bok, rädslan kryper över varenda sida - herregud, nu börjar jag skriva som hon - och hon skriver i bilder och liknelser, snarare än i direkt handling. Hon är väldigt krävande, ingen slöläsning här inte, men det är fantastiskt med böcker som lyckas skapa något mer än tomma filmscener på sidorna.

Ja, och ännu mer ironiskt är det att jag just insett att det pågår en filmfestival i Göteborg just nu, och att jag faktiskt velat vara där och ta del av den. Vad var det jag sa om kamerors otillräcklighet, och så vill jag se film mitt i alltihop? Jo, men filmer kan ju också berätta saker. De är bara ett annat slags medium. De kan också vara ögonblicksupplevelser. Åtminstone jag kan se samma film vid olika tillfällen och verkligen uppleva den på olika vis, precis på samma sätt som jag kan läsa Hertha Müller vid olika tillfällen och känna hur mitt omdöme om henne svänger 180 grader.

Och - pinsamt nog kan jag känna detsamma om mitt eget skrivande. Men det har jag ju sagt förut, jag ville bara med denna "lilla" utläggning illustrera det lite bättre!

En av filmerna som visas på den här filmfestivalen, och senare även på TV, är en dokumentär om Ola Salo. Då tror ni att jag ska titta? Nej, det ska jag inte. För har han något att säga till mig som inte kan hojtas direkt i en mikrofon från scen, får han säga det direkt till mig istället. Någon gång när inga kameror är med.

Med detta ville jag säga att allt inte är menat att upplevas av många, flera gånger, överallt, även om man kanske vill det ibland.

Ny blogg!

Jag försöker hålla mig till ett slags tema i den här bloggen, nämligen författande och livet som en författare (vilket inkluderar mycket mer än själva skrivandet).

Viktminskning, som jag skrev om i ett inlägg häromdagen, hör inte dit. Däremot är det ändå ett stort och viktigt ämne, så viktigt att det nu har fått en egen, totalt överviktig blogg.

Intresserade surfar över dit. Ointresserade kan andas ut - den här bloggen fortsätter nu utan bantningstips.

Totalfokus

Det här kapitlet jag håller på med är intressant. Varje gång jag försöker göra något av det, kommer jag på en massa nya idéer om boken i stort. Det känns som om hela romanen snurrar runt det.

Bra. Men jobbigt. Jag borde gå vidare så att jag KOMMER NÅGON VART i den här sabla historien. Men si, det vågar jag inte. Det vill jag inte.

Allt man behöver är lite karaktär

Det är bantningstider mest överallt. Jodå, här också. Drog igång redan på nyårsdagen och det går strålande.

Men Gud, så mycket information och tyckanden som sköljer över en överallt ifrån. Man blir ju trött bara man ser det. Och så alla kommentarer därtill, kommentarer som får en att ta sig för pannan emellanåt.

"Man måste ha karaktär". Jag har hört det så många gånger, och en gång i tiden trodde jag på det också. Men det är fanimej något av det dummaste som sägs i dessa sammanhang. Säger man så, har man inte fattat någonting av problematiken.

I början av 2000-talet lärde jag mig nya, spännande saker om kost och ätande. Jag lärde mig begreppet glykemiskt index som sedan blev så himla populärt, och jag lärde mig att man visst kan äta fett av hjärtans lust utan att automatiskt bli fetare. Knepet var inte att byta till ett magrare pålägg på mackan, utan att byta ut brödet. Vitt till svart. Vips började det hända saker - åt rätt håll.
Och det jag trott var brist på "karaktär" visade sig till stor del vara sockerberoende. När jag uteslöt inte bara socker, utan också allt möjligt annat "vitt" ur kosten, såsom vitt mjöl, vitt ris och vit pasta, försvann den där aptiten som fram till dess varit min förbannelse. Jag hade försökt följa diverse bantningsdieter, men alltid fått ge upp efter bara ett fåtal dagar eftersom maten kändes otillräcklig på alla sätt. Jag blev vrålhungrig! Min aptit var min största fiende. Jag hade inte "karaktär" nog att stå emot när blodsockerfallen kom och mathallucinationerna satte in.

Men med några genomgripande koständringar öppnades en ny värld. Mina blodsockernivåer stabiliserades och jag upptäckte, för första gången i mitt vuxna liv, att det faktiskt var skillnad på tillstånden "lågt blodsocker" och "hunger". Jag hade alltså knappt fått uppleva äkta hunger på många, många år. Däremot lågt blodsocker, som är ett riktigt plågsamt tillstånd. Och inte alls ska hävas med några doser Dextrosol, som jag blivit lärd ...
Om jag bara valde rätt sorts mat, kunde jag äta mig mätt, förlita mig helt på min aptit och ändå se vikten rasa. Härligt! Dessutom kunde jag äta godsaker som ost, salami och mörk choklad - alltså just det som jag älskade mest. Godisbegäret försvann väldigt snabbt. Det är inte alls svårt att avstå från något man inte känner något begär efter. Jag kunde vara utan mat i 4-5 timmar utan att ens fundera över det. Jag verkade ha funnit den magiska lösningen på mitt långvariga problem ...

... men sedan hände något, och plötsligt var jag tillbaka i gamla matvanor igen. Obegripligt, med tanke på att jag verkligen tyckte om GI-maten. Och sedan gick jag givetvis upp allt jag gjort mig av med, plus lite till så att jag satte viktrekord på köpet. Sedan blev jag förbannad på mig själv, skärpte mig allt vad jag kunde och så gick det ner litegrann igen. Och den vägen var det. Upp, ner, upp, ner, upp ... Ett klassiskt fall av jojobantning! Att jag nu visste hur man gick ner i vikt utan att späka sig, hjälpte liksom inte. Efter ett visst antal kilon var det som om något i mig lade in backen och så övergav jag det vinnande konceptet utan att jag själv förstod varför.

Hela tiden hör man uttalanden om korkade tjockisar utan karaktär. Och läser framgångshistorier om folk som blivit ärkefeta på pizza och cola och oregelbundna mattider, och sedan lärt sig laga nyttigare mat och har skippat läsken och simsalabim har de gått ner 30 kg. Jo, jättebra. Men mitt problem har aldrig varit att jag inte kunnat laga bra mat, och sötade drycker undviker jag förstås i allmänhet. Jag har tvingats inse, mer och mer, att problemet faktiskt låg på en annan nivå.

Det är totalt skitsnack att "tjockisar saknar karaktär". Själv är jag inte dum i huvudet, jag har klarat mig genom en av landets tuffaste utbildningar, jag betalar min skatt och mina räkningar, lever i en relation som fungerat fint i över 20 år, jag ljuger inte, missbrukar inte, har inga kända "problem" på hela taget och är naturligtvis inte kriminell. Jag fostrar barn och husdjur och har gett ut en roman. Men jag är överviktig - ergo, jag är lat och karaktärslös? Eller?

Nu har jag fokuserat allt mer på psykologin bakom övervikt, och jag har skaffat hjälp som stödjer mig i detta. Det jag kommit fram till, på egen hand och med hjälp av tips, är häpnadsväckande.

Det som är märkligt att det finns tusen olika sätt att få ner folk i vikt, samtidigt som de flesta av dessa "program" helt bortser från orsaken till övervikten. Man har ätit för mycket och tränat för lite? Ja, sant, men det är ju bara ytterligare ett symptom på ett annat problem, och det är det problemet man måste försöka komma tillrätta med. Annars kommer man sannolikt att göra som de flesta, dvs gå ner lite eller mycket - och snart gå upp igen. Göra som jag, dvs återgå till gamla destruktiva ovanor så fort man inte "tänker på det". Ingen människa orkar bevaka sig själv dygnet runt i hela sitt liv. Förr eller senare får man annat att tänka på än vikt och kost, och då upptäcker man snart till sin förvåning att man stoppat i sig saker utan att märka det. Inte är det bara jag som någon gång brutit en rad från en chokladkaka i akt och mening att bara ta den lilla biten. Och plötsligt upptäcker man att man ätit allting, fast man knappt minns det.

Men hur gick det egentligen till?

Nu har jag lärt mig att karaktär, eller snarare viljestyrka, är något man får ta till när man inte är överens med sig själv. Om jag går omkring i en godisbutik behöver jag inte använda min viljestyrka för att inte snatta något godis. Jag står aldrig utanför kassorna efteråt och klappar mig själv på axeln och säger "Gud vad duktig jag var nu - snodde inte en bit fast jag tycker så mycket om choklad!" Det är i själva verket inga problem alls för mig, eftersom det inte finns i min värld att jag skulle stjäla. Så gör man ju bara inte. Och vart tog då "viljestyrkan" vägen i sammanhanget?
Men måste man börja kämpa, måste man börja ta till alla dessa idiotiska knep som fyller upp kvällstidningarnas bantningsspalter (Borsta tänderna! Drick en massa vatten! Belöna dig själv med ett nytt skärp istället! Handla aldrig när du är hungrig!) så måste man ju fråga sig vad och vem det är man egentligen kämpar mot. Ja, sig själv. Reptilhjärnan kanske, eller instinkterna, eller det undermedvetna - man kan kalla det många saker. Men det känns förstås konstigt när man samtidigt är så motiverad. Det är ju inte roligt att vara fet. Man blir sjuk, man åldras i förtid, man känner sig ful, man hittar inga fina kläder, man går miste om en massa skoj aktiviteter, man sitter obekvämt på planet, man kan bli illa behandlad av omgivningen ... vem fasen vill utsätta sig för sådant? Bara för att "chips är gott"? Man är väl inte dum i huvudet heller! Ja, man inser ju allt detta och ändå är det något i en som i all tysthet motarbetar en. Mystiskt, eller hur?

Dr. Phil har hävdat att man gör det som lönar sig. Man gör inte det som inte lönar sig. Det är en vetskap som man har god nytta av när man handskas med både människor och hundar. Om hunden drar i kopplet, saktar man ner. Om den drar mer, stannar man och står still tills kopplet slaknar. Gör man detta med fullständig konsekvens, kommer hunden att sluta dra - för det lönar sig inte. (Jodå, jag har prövat på mer än en hund.) Om ungarna tjatar på en utan att få som de vill, slutar de. Om de däremot anar att det kanske finns en liiiten möjlighet någonstans, ger de sig aldrig.
Så det finns en belöning även i ätande/övervikt. Det gäller "bara" att försöka hitta den, vilket kan vara knepigt. Beteendet är ju som sagt så obegripligt att det förefaller helkorkat. Men det är bara en variant av ett problem som var och varannan människa har. Somliga kan inte få ett förhållande att fungera utan avslutar femton relationer på raken, av till synes svårbegripliga anledningar. Somliga kan inte sluta röka. Somliga kan inte passa tider. Somliga kan inte hålla sig inom lagens råmärken. Somliga ... Ja, det finns alla möjliga varianter, en del svåra och en del lätta. Men det handlar inte bara om ovanor, tror jag. Det handlar om att att beteendet på något vis fungerar, på något plan. Det är något slags behov som blir tillfredsställt när man gör som man gör, för annars gör man det inte.

Mat kan fungera som en lugnande medicin. Det kan vara trygghet. Glädje, underhållning, återupplivande av sköna minnen ... allt möjligt positivt. Övervikten i sig kan vara en trygghet, en ursäkt för att slippa ta itu med andra besvärligheter, ett sätt att gömma sig ... så när man upplever ett hot, verkligt eller inbillat, svarar kroppen med att skicka hungersignaler. Under min skoltid minns jag att jag många, många gånger kom hem från jobbiga och stressiga skoldagar och tog en fika. Jag kunde lätt vräka i mig fyra rostade mackor på kortare tid än så. Det handlade inte om hunger, utan om ett behov av att varva ner.

Poängen är att man naturligtvis sällan är medveten om dessa belöningar. Det är därför systemet är så svåråtkomligt. Så egentligen borde all seriös viktbehandling börja med grundlig terapi, när man försöker finna orsaken till ätbeteendet. Om man tänker efter, är detta så logiskt och självklart att det är konstigt att det inte sker särskilt ofta. Måste man ta till alla dessa konstiga motivationsknep, är det ju något som inte fungerar, eller hur? Sedan blir nästa steg att hitta strategier för att åtgärda problemet. Kanske kommer man en bra bit bara genom att identifiera det, så att man blir medveten om det.

Uppenbarligen finns det personer som blir överviktiga utan att ha några känslomässiga kopplingar till ätandet. De äter fel, de lägger om livsstil och de går ner utan större problem och är glada. Då så. Det finns också andra som faktiskt lyckas övertala sig själva att byta livsstil genom viljestyrka och stenhård motivation. Till slut blir det en reflex. Men - det går rätt många misslyckade bantare på varje lyckad, det är bara att inse. I synnerhet om man ser det över en längre tidsrymd.

Det ska inte kännas svårt att bli av med övervikt. Det ska inte vara något slags styrketest. Känner man det så, måste man gå till botten med det egentliga problemet - det är jag numera helt övertygad om. Man mår så mycket bättre om man inte måste slåss mot sig själv hela tiden!

Dagens lunch blir stekt ägg med bacon och ett lass grönsaker. Tror jag.

God middag på er.

... ligger lägre än en sjunken båt ...

Nyårsafton närmar sig visst. Året håller visst på att ta slut. Jaha. Jag önskar att jag hade något storslaget att berätta om 2009 men det blev väl inte riktigt så, när man nu ska summera.



Det har varit ett ganska tungt år, där den vackraste tiden förmörkades av sorg och begravning. Men så blir det ibland. Livet går kanske inte ut på att undvika smärta och tragedi, jag tror i alla fall inte det. Fortfarande finns det mycket jag måste lära mig att förstå och acceptera, att det faktiskt hände. Men jag har ju klarat mig rätt bra själv.

2009 blev ett mellanår då jag låg lågt. Väntade. Samlade mig. Så blir det ju också ibland. Jag kom igång igen med skrivandet, det var ju vackert så. Jag visade mig själv att jag fortfarande både kan och vill, att mina färdigheter har ökat istället för minskat.
Det blev också året då jag på egen hand fjantade ut på flera olika konserter och fick musikaliska upplevelser som jag aldrig ska glömma. Det var inte bara musiken, det var utflykterna i sig som var roliga. Ska jag försöka utnämna någon vinnare av dessa upplevelser, blir det Per Tengstrands framförande av Månskenssonaten på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Det var en sådan vacker dag, jag mötte så många trevliga människor och hade genuint roligt, och får jag spara bara några minuter av detta år i minnet, måste det bli just de, när jag lyssnade på tredje satsen i den sonaten.

Men jag tänker inte heller glömma att jag under året fått höra både Griegs pianokonsert OCH "The Emperor" alldeles på riktigt. Eller att jag såg och hörde den fantastiske Ivry Gitlis spela fiol på ett sätt jag knappt aldrig hört förr.

Annars, som sagt, vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Sista månaden har jag levt mest som i en dimma, varit trött jämt, haft otroligt svårt att koncentrera mig på någonting alls. Då är det inte heller lätt att plocka ut guldkornen ur det gångna året. Eller, vilket gör mig mest ledsen, samla ihop sig för att ta nya friska tag år 2010.

Hände det något mer? Njaeh. Jag fick svininfluensan. Blev kattägare. Skaffade ny dator. Skördade många, många fina, egenodlade grönsaker. Köpte en helcool randig klänning - cool som jag själv tyckte, alltså. Jag köper inte kläder så ofta, som ni märker. Kanske hände det en del på insidan av mig också, men jag har kommit att värdesätta och värna privatliv ännu mer än förut, tror jag. Är rätt noga med vad jag berättar och inte berättar offentligt.

Det är som sagt dags att samla ihop sig. Romanen blev inte färdig före jul, men den växer i alla fall. Det går framåt. Jag trodde förresten att jag var för sysslolös, men inatt kom den där jävla stressdrömmen igen, vilket är ett stensäkert tecken på att jag är stressad. Jag var i Stockholm och hade tung packning och skulle med någon slags konstig buss för att komma till flygplatsen och kunna åka hem, men upptäckte att jag saknade biljett på bussen och att man skulle fixa den genom något slags komplicerat SMS, och medan jag förgäves fumlade med telefon och koder, gick bussen ifrån mig. Och sedan kom fler bussar och jag visste att jag skulle missa planet också och jag ville så gärna hem och jag förbannade Stockholms hemska lokaltrafik, även om den givetvis inte alls såg ut som den brukar. Mina stressdrömmar har alltid handlat om att jag ska med tåget eller flyget. Det konstiga är bara att förr i världen var det långa resor ut i världen jag skulle iväg på. Numera ska jag alltid - hem. Och lyckas aldrig.

Mitt nyårslöfte inför 2009 var att jag skulle lära mig att inte längre se mina begränsningar. På sätt och vis har jag väl hållit det.

Löftet för 2010: Öka tempot. Mycket.

Kalejdoskop

Här vare action, inte.
Förlåt, men jag är visst i en downperiod vad gäller bloggande just nu. Sånt händer ju ... och jag tror fortfarande inte på bloggande för bloggandets skull, även om jag inser att sådant har vissa fördelar.

I gengäld skrev jag en himla massa goja på någon annans blogg häromdagen. Jag bara kände för det. Jag behövde skriva av mig, för jag var upprörd av privata orsaker. Om jag inte blir så förtvivlad att jag stumnar totalt, skriver jag då så att tangentbordet glöder. Andra ger sig ut på löprundor eller bankar på sandsäckar, kan jag tänka. Jag skrev så att jag tror att jag skrämde en och annan.

Om man bara kunde tappa aptiten också när man blir ledsen, skulle det ju vara något vunnet med det. Men nähä, icke då. Tvärtom, tvärtom ... någon som hört talas om tröstätning? Det har jag. Det riktigt mystiska den här gången var att jag inte tröståt, och likväl drabbades jag av de där låga blodsockernivåerna som min kropp utvecklar när jag hävt i mig en massa mängder av alla de där onyttigheterna.

Tror att det är ljuset. Ja, det är ljuset, eller ska vi säga mörkret. Dagarna är för korta nu, och det känns som om man lever på botten av ett gruvhål. Helst vill jag bara sova och sova, tills våren kommer. Just nu känner jag mig bara förvirrad och splittrad, som om tillvaron blivit förvandlad till glasbitarna i ett kalejdoskop - om än inte lika färgglada. Jag kan verkligen inte fokusera på något just nu.

Hejdå datorn.

Vem ska jag tro på, tro på, tro på när ...

Expressen är på hugget. Har en granskande artikelserie igen, nu om kursgården Englagård.

Alltså, granskande journalistik är ju jättebra. Många troll har dragits fram i ljuset och spruckit tack var den. Så jag ska väl inte klaga - fast nu gör jag det ändå, för det är något som luktar här. De som kommenterar sådana här artiklar är oftast jordens dummaste varelser, i synnerhet de som agerar Tomatkastande Pöbel. Den dyker upp med en atomklockas precision varenda gång någon anförare ropar "BUU!" I Orwells "Djurfarmen" fick fåren, mycket passande, spela dess roll.

Ja, jag kommenterar också, fast här på min blogg också, så räkna in mig till fåren om ni vill. Men ändå, va. Expressen hittar snabbt experter som suckar och ojar över lurendrejeriet och det faktum att någon tjänar pengar på det här och - herremingud - det faktum att folk börjar gråta under kursen. De "hulkar och snorar"! Då har det gått långt. Maten är kass också. Ajdå.

Vi kan ju bläddra lite i nämnda tidning. Då hamnar vi snart i en annan sektion där det är en helt annan ton när man ska skildra fanatiker i en sekt. Där slår journalisterna själva frivolter och använder ord som FRÄLSARE, TROLLKARL, MIRAKEL, KATASTROF, SVEK osv osv osv. Där översteprästerna i rörelsen tjänar miljoner och åter miljoner på det hela. Där många helt viger sitt liv åt rörelsen. Där det är helt normalt att fullvuxna människor målar flaggor i ansiktet, dansar i fontäner efter avslutad ritual, eller brister ut i gråt. Hulkar, snorar, och kramas gör de minsann också. Eller också slåss de. Maten de äter i samband med detta ska vi inte ens tala om.

Jäpp, som ni nu har räknat ut, pratar jag om sportsidorna.

Men fotboll är ju bara på lek? Några personer vill fördriva tiden med en lek, så man tar en boll, kommer överens om spelregler och roar sig med detta en stund. Det är det hela. En harmlös lek, som dessutom är nyttig för konditionen och koordinationen om man gör det lagom mycket.

Frågan är hur harmlöst det är när man vet att en gigantisk industri tjänar feta pengar på leken. När kontrakt för miljoner skrivs, när pamparna får samma uppsyn som mafiosos, när folk faktiskt mördas i dessa sammanhang. Och när det plötsligt är helt legitimt och "normalt" att tongångarna från både entusiaster och journalister blir direkt religiösa. När det blir rättsfall av fusk. När normala samhällsfunktioner emellanåt blir helt åsidosatta för att det är någon jävla "ödesmatch" någonstans.

Fotboll m fl fjantiga tidsfördriv - kom igen, mänskligheten går inte framåt av det här - är så stora och mäktiga rörelser att ingen "granskande journalist" kan börja ifrågasätta deras existens. Tycker du inte om det så låt bli att titta, blir den bryska uppmaningen.

Tycker man inte om New Age-kurser behöver man ju inte betala för dem heller. Men det är alltid lättare att racka ner på mindre, isolerade rörelser. Det är möjligt att de här kurserna är dumma. Men modeindustrin är väl ännu mer korkad. Det är ju bara smink och kläder.

Ska jag dra fler exempel? Nej. Själv har jag ränt på hundutställningar och musikfestivaler ... Det räcker väl med att återigen konstatera att han, Jesus, var en klok typ. Han sa: "du ser flisan i din grannes öga men inte bjälken i ditt eget".
Ja, sedan har mycket dumt gjorts även i hans namn. Jag är ingen vän av sekter eller fanatism i någon form. Men jag blir irriterad när ateistiskt missionerande och sportfanatism är helt OK medan folk som pratar om andar på en kurs är "humbug och geschäft".


Granskande journalistik är som sagt bra ibland. Men vem är egentligen larvigast - tanten som testar ljusmeditation under ett veckoslut på Englagård eller gubben som mordhotar domaren efter ett bortdömt mål? Kom inte och påstå att den ena menar mer "allvar" än den andra, för om detta vet vi ju faktiskt inte.
Så länge man inte skadar andra eller sig själv, tycker jag att man ska få göra vad man vill och dessutom respekteras för det.

Och klart att di Leva passar bra för slutkommentaren.