2009-06-06

Definitionen av begreppet "bra"

Jag håller på att leta mig tillbaka igen. Bloggen fick ta en paus medan jag ägnade mig åt att hantera Livet (och tyvärr också Döden) en tid.

Kanske blir någon glad nu när jag berättar att jag mitt i alltihop lyckades besegra skrivkrampen, så jag har producerat små noveller på löpande band här en tid. Men mer om detta senare.

För drygt en månad sedan var jag på filmpremiär - Hannah Montana The Movie! Ja, jag vill inte precis påstå att jag darrade av spänning inför detta. Men damerna i mitt sällskap gjorde det, för de är nio år och de hade räknat dagarna i säkert ett halvår. Jag vet hur det känns. Jag var lika pirrig inför mitt besök på Jesus Christ Superstar som dessa tjejer var inför att se sin stora idol i en riktig långfilm.

Det var ett roligt biobesök för tjejerna blev inte besvikna. De var stormförtjusta och försäkrade efteråt att filmen varit ännu bättre än de trott. Och nu dånar soundtracket i högtalarna här i huset ...

Men i samband med filmen kollade jag förstås på en del recensioner och resultatet gjorde mig rätt fundersam. Några kritiker fattade vad det handlade om och konstaterade att "filmen passade målgruppen". Målgruppen var alltså i det här fallet just sådana tjejer som dem jag hade i mitt sällskap. Men andra hade en inställning som fick mig att undra vad i hela friden de höll på med. Det är ju som om jag skulle börja recensera en match i amerikansk fotboll, jag som inte vet ett smack om reglerna och dessutom tycker att sport är vråltråkigt. Värst var den kvinna - jag minns inte vilken tidning det var - som tyckte att filmen var "iskallt hollywoodspekulerande" (eller något i den stilen) och fruktansvärt dålig och förutsägbar, även om "målgruppen verkade vara förtjust". Sedan lade hon till att hon inte var särskilt uppdaterad på moderna ungdomsfilmer överhuvudtaget. Bra, varför skickar man en sådan person att skriva en recension om en sådan film? Borde hon inte hållit sig till cineastiska experiment gjorda före 1975 då? Man ska inte ta betalt för att skriva recensioner om sådant man inte begriper sig på!

Jag gillar inte riktigt denna överlägsna attityd som många vuxna proffstyckare har gentemot den s k målgruppen. Tjejer i låg- och mellanstadieåldern är också människor. Ja, de kommer förmodligen att växa ur den rosa perioden. Ja, de kommer om några år att ta avstånd till sina gamla idoler och kanske rentav tycka att de är dåliga. Men det de tycker nu betyder ju också något. Barndomen är inte någon slags vänteperiod inför vuxentiden, den har ett värde i sig. (Något som inte minst Astrid Lindgren förstod.) So what att jag som förälder kanske tyckte att filmens konsekventa slapstickskämt i längden blev lite tjatiga. So what att intrigen inte direkt bjöd på överraskningar och att det dessutom finns en del s k manusluckor. So what att jag inte säger till mina jämnåriga att de inte får missa den här filmen. Det var inte jag som var målgrupp. De här tjejerna skulle förmodligen inte uppskatta en film av Quentin Tarantino. Hannah Montana-filmen är gjord för dem och de tyckte om den; alltså är den bra.

Eller vad är "bra"? Det kan man faktiskt grubbla lite på. Det finns en del rockgrupper som hyllas till skyarna av kritiker och en stor publik, medan jag lyssnar och tänker "vah?" Jag får inte ut något alls av det hela. Själv älskar jag The Arks musik medan min bättre hälft står totalt oförstående. Jag vet inte vem av oss som har rätt, eller om det finns något som är rätt. Men om ett konstnärligt verk görs med goda intentitioner och det finns ett antal mottagare som faktiskt gillar det, kan man väl kalla det bra. Det finns ändå ingenting som gillas av alla. (Och det som gillas av många brukar kallas "populistiskt" ... )

Ska jag som vuxen medföljare tycka något om filmen? Tja, jag kan väl säga så här: jag har faktiskt sett sämre. Och jag rekommenderar den gärna till alla barn, särskilt tjejer, i "målgruppen". Den är välgjord, filmfotot är faktiskt fantastiskt vackert emellanåt, den är oförarglig och helt befriad från sex, svordomar och plumpa rasist- och överviktskämt. Någon recensent har beskrivit Miley Cyrus "som Britney Spears fast bättre" och det stämmer ju rätt bra. Jag kunde sagt att den inte innehåller våld heller men det är inte riktigt sant ... en av filmens roligaste scener består av ett slagsmål mellan divorna Hannah Montana och Tyra Banks i en skoaffär ... Samspelet mellan Miley och hennes far är påfallande bra; det märks att de faktiskt är far och dotter även på riktigt.

Största invändningen är att man nog måste ha åtminstone elementära kunskaper om handlingen i TV-serien för att helt kunna hänga med i handlingen. Det har jag, eftersom jag bor under samma tak som "målgruppen", vilken sällan missar ett enda avsnitt ...

Och medan jag sitter och älskar musik med The Ark och Per Tengstrand och tycker att det är jättejättebra, sitter min lilla tjej och älskar det här precis lika mycket. Det är henne väl unt. Jag älskar henne, och därför blir jag glad av det här. För övrigt borde hela världens rockstjärnor vara avundsjuka på Miley Cyrus, för ingen har väl sötare och gulligare fans än hon.

4 kommentarer:

Urban sa...

Välkommen tillbaka till en värld du kan se med rengråtna ögon.(Den är alltid som vackrast då.)

Det här med kritik av "marknadsprodukter" eller vad det ska kallas är ett intressant problem, ständigt aktuellt om man tex råkar vara bibliotekarie.

C S Lewis - som man aldrig kan åberopa för ofta - framförde tesen att man bara bör recensera genrer man tycker om. Det är svårt att förneka det, eller åtminstone inte tycka att det borde vara norm.

Som recensent gäller det att vara saklig. Många tror antagligen att anledningen till att anledningen till att Kittyböckerna inte finns på bibliotek består just i att de skulle vara Kittyböcker i sig. Som jag förstått saken spelar deras smygrasism större roll.

U.J.

Ghosthand sa...

Utmärkt kommentar. Jag vill betona att jag hade totalsågat Hannah Montana-filmen om den exempelvis haft rasistiska inslag. Det hade gått mot mina värderingar och mina barn ska inte matas med sånt. Men i det här fallet var det en snäll och oskyldig film även om vissa kritiker säkert energiskt skulle fastslå att den var "tillrättalagd". Inga sexscener och dessutom ett hellyckligt slut! Örrk!

Anonym sa...

Jag håller fullständigt med dig! Ska man kritisera ska man göra det i fall där man är insatt och framför allt har ett öppet och positivt intresse inför. Och då ska definitivt konstruktiv kritik förekomma. Ibland säger kritiken mer om kritikerna själva än om det som de recenserar. Det är något alla borde tänka på och ta till sig. För visst är det lättare att sopa under mattan på folk och slå deras drömmar i kras än att ge positiv feedback och erkänna att någon annan faktiskt kan göra saker bättre än man själv.

Anonym sa...

Fint skrivet. Finns det någon period som är viktigare än barndomen och det man upplever då? Allt som gör barn och ungdomar glada och går vidare med uppfyllda förväntningar skulle vi snarare höja till skyarna. Bara för att det, vad det än är, ger effekt :)
/Yvonne