Michael ...

Michael Jackson är död och jag har nog aldrig sett en nyhet spridas så otroligt snabbt. Det är gott och väl i klass med 9/11 ...

Naturligtvis ska alla kommentera och så ska De Cyniska kommentera kommentarerna. Fan, jag hatar cynism. Ursäkta att jag svär nu, va, men den här "konstformen" är lika avskyvärd som patetisk. Man är inte ett dugg cool för att man lutar sig tillbaka och hånar de som är mer emotionella. Man är inte ett dugg mer intelligent än någon annan bara för att man ägnar sig åt logik när andra blir, ska vi säga, irrationella.

Mina känslor inför popikonens död är faktiskt lite blandade. Han blev bara 50 år, hans liv kändes som en stor tragedi och han efterlämnar små barn och en stor familj med bröder, systrar och föräldrar. Klart att det är hemskt sorgligt. Men en del av mig känner lite lättnad också. Så sent som häromåret satt jag på nätet, någonstans, har glömt var, och käbblade lite med folk som var betydligt yngre än jag. Det handlade om MJ, alltså. Och jag kände mig lite sorgsen, för det var så uppenbart att de inte visste vem han var. Eller, såklart att de visste det, för det visste alla. Men deras bild av honom var så annorlunda mot min. Jag mindes supersuperstjärnan från Thriller-tiden (jag var i femtonårsåldern då) och jo, jag spelade fortfarande "Billie Jean" så att jag vibrerade i takt med basgången. Denna sanslöst tunga, suggestiva basgång som folk i hela världen, långt in i urskogen, lyssnat på och gungat med i.
De som var yngre kände till en helt annan Michael Jackson. Ett sönderopererat freak som satt åtalad för pedofiliska övergrepp etc. Det kändes väldigt synd att de hade den bilden och missade det där som hände på 80-talet och tidigare. Jag har aldrig dyrkat Michael Jackson, men jag har berättat för alla som ville höra på att det fanns en tid när han var större än störst och att det var ganska välförtjänt. Michael Jackson på höjden av sin karriär var superstjärnan personifierad.

Nu, i samband med hans död, tonar lyckligtvis den bilden fram igen. Alla förtjänar att bli ihågkomna för det bästa de har gjort, inte sina värsta misslyckanden.

Lilltjejen kommer till mig och säger "vet du om att Michael Jackson är död?" och erkänner sedan att hon inte vet så mycket om honom, förutom att "han såg så hemsk ut". Jag visar videon från Motown-jubiléet för henne, den med Billie Jean och moonwalken, och en MJ som är så tänd och inspirerad att det är övernaturligt. Hon tittar, rycker på axlarna. "Äh, sånt där har jag sett en massa gånger förut!"

"Men om han inte gjort det, hade du aldrig sett det", påpekar jag. "Det var han som uppfann det."

Det är ju så det är. Och plötsligt är han mer levande än han varit på en massa år. Livet och döden är knepiga saker. De är inte så absoluta som man ofta föreställer sig.



PS: Faktiskt var det inte MJ som uppfann moonwalken från början, men det var han som gjorde den berömd. Och förresten hette det inte moonwalk och förresten ... äsch.