Vilse

Jag har hamnat på en väg ihop med några romanfigurer. Problemet är att jag inte riktigt vet hur vägen ser ut, och det stör mig. Jag vet inte ens hur de ser ut, men det stör mig faktiskt lite mindre. Jag nämnde i det här inlägget något om människors två ansikten. När jag skildrar fiktiva figurer är det ofta mer viktigt för mig att veta hur de tänker och agerar än exakt hur de ser ut.

Det är ju så lätt att tro att verkligheten är något absolut. Jag flinade den gången jag läste reflektionen att allt egentligen bara är energi. (E=mc*c, jo men det vet vi ju.) Hur ofta använder vi inte uttryck som "jo, men i verkligheten så ..."? Underförstått att "verkligheten" är något finare än de s k fantasierna. Att kroppen är finare än själen, vi vet ju förresten inte om det finns någon själ eftersom den inte syns, osv.
Våg-partikeldualismen är också festlig. Den finns på elementarpartikelnivå, men det bevisar inte att den finns på högre nivåer men okej, varför inte? Det tog mig flera år att fatta det där med att en elektron är både en våg och en partikel. Jag såg skisser på elektroner - i vågform - som cirklade runt en atomkärna, dvs elektronen var överallt på en gång, men jag föreställde mig att det var en slags omloppsbana jag såg, och någonstans i den omloppsbanan befann sig den riktiga elektronen. Och hur skönt var det inte att föreställa sig ljus som små fotonpartiklar, lätta som ingenting, som kom farande som en dusch genom rymden? Så mycket enklare än de där flummiga vågorna. Mitt konkret lagda sinne gillade inte vågdelen, och jag tror att det är så för de flesta av oss.

Men nu så här på äldre da'r älskar jag de där vågorna. Jag föreställer mig att både jag och allting omkring mig är vågor, med en oprecis placering i rummet, utan några tydliga gränser mellan Här och Inte Här. Jag och hela Universum är en diffus soppa av energivågor ... det är ju underbart! Och det finurliga i den tankemodellen är att tankar, själar och fantasier är lika synliga i ett sådant universum som stenar och isklumpar. Materia och icke-materia hamnar på det viset på samma nivå.

(Fast, piper fysikern i mig, Einsteins ekvation visar att materia har jävligt mycket mer energi än icke-materia ...)

Nåväl. I mitt vibrerande våg-universum blir alltså en romanfigurs ansikte inte alltid det viktigaste. Det är det inte ens i den s k verkligheten, ju. Det har hänt mer än en gång att jag pratat länge och väl med personer som jag sedan inte kunnat beskriva, fast jag hade dem framför mig en lång stund. En del har väldigt bra ansiktsminne; jag har det inte. Ibland minns jag bara ett par ögon, ibland ännu mindre. I mina drömmar händer det ganska ofta att jag umgås med människor som jag aldrig ser.

Idag är det återigen hemskt varmt ute. (Det blir nog åska. Då får man dra ur femtioelva sladdar till bredband och telefoner och en massa andra grejor. Livet har blivit komplicerat.) Jag känner mig mosig. Jag befinner mig mer än vanligt i min suddiga vågformsmanifestation.