Här kommer en liten reprisreflektion på något jag mumlade om i denna blogg redan 2006. (Varning, jag funderar på att ta bort en del gammalt material.)
Det finns en slags populär, underförstådd uppfattning att fantasy utspelar sig i "medeltida miljö". Som vanligt är det väl gamle Tolkiens fel, men också Merlins och kung Arthurs. Eller varför inte Narnia. Klassisk anglosaxisk fantasy brukar ju köra med någon slags riddartidsmiljö så det blir ofta det av bara farten. Jag har till och med sett diskussioner kring fantasyberättelser där argument som "på den tiden ..." använts. Dvs om fantasyberättelser. Så starkt är fantasy förknippat med "medeltid", de där flummiga århundradena som ingen riktigt lyckas pricka in rätt.
Jag minns inte om jag någonsin har klargjort vilken tidsepok "Svart eld" med uppföljare ska föreställa utspelas i. Nå, det är alltså inte medeltid. Det är snarare något slags vagt 1600-tal eller rentav 1700-tal. Det är ett förindustriellt och lågteknologiskt samhälle utan skjutvapen, men med en och annan hembränningsapparat. Men ju närmare man lägger sig vår egen tid, desto knepigare blir det. Det ska erkännas. Vår nutid är globaliserad och högteknologisk. Detta ställer till en hel del problem för den som beskriver alternativvärldar, eftersom den ena uppfinningen förutsätter den andra och mönstret blir allt mer komplicerat i takt med att kommunikationerna samhällen emellan ökar.
Men skriver man fantasy har man ju alltid den trygg smitväg: det är fantasy det här, gott folk, förvänta er ingen logik! Acceptera bara att det inte alltid går ihop!
För så är det, onekligen. Det går inte riktigt ihop alla gånger, men vill vi verkligen det då? Vill man skriva något historiskt korrekt finns ju risken att man går ner sig i detaljer som stjäl uppmärksamheten från annat. Det vimlar av historiska romaner där författaren blivit en aning för ivrig att demonstrera sina kunskaper om den aktuella tidsepoken. Det kan bli näranog lika irriterande som "rollspelsromaner" om det vill sig illa.
Men alternativet är alltså att vingla runt i gränslandet mellan fantasi och realism, mellan bristande logik och bristande detaljnivå. Å andra sidan brukar detta funka alldeles utmärkt i många fall - ingen ser väl ändå "Hamlet" för att få en tidstrogen skildring av dåtidens Danmark, eller?
Men att all fantasy skulle vara "high fantasy" är ju som bekant bara struntprat. Philip Pullmans "Den mörka materien" utspelas i en parallelldimension till vår nutida värld, även om denna dimension inte tycks ha kommit längre än till ett slags alternativt 1800-tal. Jonathan Strouds "Amuletten från Samarkand" utspelas i en alternativ nutid där magi är ett reellt faktum och magikerna styr i England. "Harry Potter" använder sig som bekant av en parallellvärld som existerar inne i vår egen nutid, likaså Neil Gaimans "Neverwhere".
Och "Svart eld" och "Åsnornas förbund" utspelas inte heller på det riktiga 1700-talet, utan befinner sig också i en parallelldimension till vår samtid. Det är kanske enklast att förstå den förklaringen.
Men det är nog bara dumt att gräva ner sig för mycket. Själv föredrar jag faktiskt faktaböcker när jag ska läsa historia.
2009-03-09
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Motbevisa mig gärna, men visst gjorde brännvinsbränningen entré under medeltiden?
Må vara att det var i rätt begränsad omfattning, i kloster för medicinskt bruk.
Det har jag iallafall fått för mig eftersom jag i skolan fått läsa en text där Heliga Birgitta "legitimerar" brännvinsmaskinen genom en teologisk liknelse. ("Gud är lik den som gör goda drycker" tror jag att den börjar.)
Fördomen om att all fantasy utspelas på medeltiden kan nog ha ett samband med fantasyförfattares stora motvilja mot skjutvapen. Vad är det med den egentligen? Vore inte lite Drakar&Muskedunder rätt fräckt?
I Tolkiens fall kan det kanske var erfarenheterna från första världskriget, drömmen om en tid före kulsprutorna. Sedan har det kanske bara rullat på.
Men fördelen med medeltiden är väl kanske framförallt att den är så vag. Vi använder uttrycket om en period som omfattar flera olika samhällen och utvecklingsstadier. Det är väl därför vi barock-fantaster blir lite svältfödda.
Fast har jag fel - och jag är rätt opåläst- och det dryper av barock-fantasy där ute så tar jag gärna emot tips.
U.J.
Faktiskt verkar det ha varit så här: brännvin började tillverkas på 1400-talet som ett hjälpmedel vid kruttillverkning ... Alltså, man kom inte på att det gick att dricka förrän framåt 1500-talet. Då kan man anta att det smakade finkel, därav alla spännande kryddor som krävdes ...
Här finns alltså en intressant koppling mellan brännvin och krut. Inget krut -> inget brännvin?
Karolina Bjällerstedt-Mickos' trilogi "Till Esperani" är för övrigt ett undantag från regeln att det inte ska finnas skjutvapen i fantasy. Något många också reagerat på. (Jag tycker att din kombination Drakar&Muskedunder låter oemotståndlig, får jag låna den? :P ) Hur är det med Robin Hobb, t ex serien om de magiska skeppen? Någon som kan friska upp mitt minne?
Och från filmen har vi givetvis "Pirates of the Caribbean" som väl måste anses vara renodlad fantasy, även om det skjuts och sprängs hej vilt ...
Ja, barockfantasy är det lite ont om men jag tror t ex att Robin Hobbs böcker skulle kunna duga i det fallet. Och själv vill jag gärna ägna mig åt gustavianskinspirerad fantasy. Sleepy Hollow, mwahaha.
Usch, jag läste Steven Ekholms begreppsgenomgång rätt nyligen men känner mig ändå lite vilse.
Är Pirates of the Carribean fantasy? Tja, det är ju inte diskbänksrealism precis.
Men det gör ju ändå någon sorts anspråk på att utspelas i en "realistisk" värld i vår världs Englands koloniala periferi.
Sleepy Hollow har jag bara avnjutit som film men tiden är väl ungefär den samma (begynnande 1800-tal om jag minns rätt, så åtminstone ett par av de Ostindiska kompanierna fanns nog kvar). Spökhistorier har kanske frikort från medeltidsteknologin i fantasyn (Man kan ändå inte döda ett spöke med flintlåspistol men mot en orch vore det osnyggt.)
Så finns det ju en inbyggd kittling i motsatsparet romantik-upplysning. Det är inte så konstigt att det är en naturlig skådeplats för spökhistorier, eftersom rätt många av dem skrevs ned på 17- och 1800-talen.
Det finns ju en del rätt roliga idéer att utvinna där i gränslandet.
Spontant tänker jag mig ArkivX' upplaga från 1800-kallt där en snipig upplysningsman och en romantisk galenpanna reder ut oförklarliga fenomen över hela Europa.
Därifrån är steget inte långt till 1700-talets version av Ghostbusters, ett gäng av upplysningen präglade och av övernaturliga makter luttrade f d elitsoldater som muttrar att:"Silverkulor är väl bättre än inget men ska det bita är det volfram [eller lämpligare metall] som gäller." och bekämpar varulvar och mylingar med sablar och korta studsare.
Eller om den svenska armén skulle avbrytas i stormningen av Prag av en basilisk som plötsligt stiger upp ur en brunn eller en skorsten.Eller varför inte Golem själv som kommer klampande genom porten?
Det finns förstås en hake. En rätt stor ideologisk hake. Det är en historisk omständighet att en del sådan anti-magisk verksamhet bedrivits. Kanske har man trott på det man gjort men dess huvudsakliga funktion har varit rätning i leden och stadigt grepp om makten. Ett exempel är de svenska häxprocesserna. I mångfaldens och feminismens tid (om det nu är den vi lever i) kan en berättelse om exorcister i knäbyxor framstå som problematisk.
(Att ge sig på mylingar vore i högsta grad tvivelaktigt - de har ju i regel inget ont gjort.)
En bok av det slaget från det perspektivet har föresten vid närmare eftertanke skrivits. Vallgrens "den vidunderliga kärlekens historia" ser i början bara ut att vara en berättelse om en extrem talang som kläms i systemet i en faktiskt historisk tid men visar sig sedan bygga på antagandet att ALLA dövstumma, kanske rentav alla handikappade, varit telepater en gång i tiden men sedan avskaffat förmågan av etikettsskäl.
Roligast blir det nog i det helt fiktiva sagolandet där muskedunder och drakar lever i inte särskilt fredlig samexistens.
Ska försöka ta en titt på "Till Esperani".
Det står dig helt fritt att skriva om drakar och muskedunder men du får gärna skicka ett friex och kanske en procent av intäkterna när dessa överstigit en miljon.
Vad gäller brännvinsbränningen ber jag att få återkomma. Jag är tydligen felinformerad, eller heliga Birgitta före sin tid.
De av dig själv nämnda brännvinsapparaterna förutsätter alltså krut? (Och därmed ett stort steg mot skjutvapen) En plump i det historiematerialistiska protokollet, men den kan kanske kompenseras av något annat, tex ett flitigt användande av fyrverkerier.
U.J.
Ja, du har rätt ... men Umberto Eco gjorde ju en strålande variant i "Rosens namn" där detektiven visserligen var munk och visserligen hade en hel del beröringspunkter med Inkvisitionen, men ändå framstod som en moraliskt oantastlig person - ur vårt moderna perspektiv alltså. Men så var han ju också motståndare till de mest rabiata häxbrännarna.
Annars är det förstås svårt att skapa hjältar ur något som vi numera uppfattar som väldigt ont i grunden. En häxjagare som hittar en RIKTIG (och ond) häxa är kanske inte någon lyckad idé just nu. Å andra sidan ska väl ingen författare rädas utmaningar ...
Beträffande brännvinet är jag övertygad om att det också använts i kloster, ja. Och givetvis finns det inget som I SAK hindrar en från att ha brännvin men inte krut i en berättelse. Annars sitter bl a jag illa till. Det blir så töntigt att uppfinna någon fantasydryck ("koackagula") som "bryggs av alver" bara för att någon i berättelsen måste bli full. Ungefär som när hjältarna tar jetplan i form av flygande ödlor när författaren inte orkar ha dem traskande på vägarna längre, eller när man måste uppfinna något magiskt surrogat till telefon för att lösa problemet med obefintlig fjärrkommunikation. Dels kan det börja likna Familjen Flinta till slut, dels måste man ju fråga sig om författaren inte borde förlagt sin berättelse till en annan miljö, helt enkelt.
Du, jag gillar din Arkiv X-idé. Ska vi köra ihop oss om ett sådant projekt?
Du har fullt klart en poäng om det där med teknologiska nödlösningar, fast jag tror att man kan anklaga all-fader Tolkien från att ha haft med både "jetplan" och "telefoner". Bildtelefoner tillochmed. Någon sprit såg jag inte men det är ett tag sedan jag läste honom.
Vidare får man inte glömma bort hederliga eufemismer som "kalasmust" och "piratolja". (Hojtarolja hör till genren men fanns tydligen på riktigt.)
Och visst kan man ha sprit utan skjutvapen. Jag tycker nog att en viss historiematerialism är klädsamt i fantasy, åtminstone tycker jag det just nu, framförallt eftersom det verkar vara bristvara.
En "kinesisk" lösning vore logisk - låt dem ha krut men inte i skjutvapen. Låt överheten älska fyrverkerier och möjligen använda krut i anläggningsarbeten och liknande. (Om det är bra att ha tillgång till bomber iallafall. Tolkien har väl sprängmedel så vitt jag minns?)
Men annars går det bra ändå. Inget är "naturligare" än att en alkemist på jakt efter livselexiret någon gång gjort den nödvändiga destilleringen. Kanske rentav fått för sig att destillera vin. (Just den storyn blir kanske lite väl Pratchet, men det kan ju vara bakgrund som man inte skriver ut.)
Hm... vi tar en funderare på det där med ArkivX (eller varför inte "Trolldomskommissionen). Jag skriver ett mejl om en dag eller sju. (Jo, jag vet var du bor.)
U.J.
Hm... även om jag nog håller med i sak tycker jag idén om en "alvdryck" är ganska rolig.
Alver betraktas ju i regel med stor vördnad. De är halvgudar eller odödliga eller lever åtminstone hemskt länge och har fantastiska konsthantverk och övernaturligt skarpa sinnen och eleganta frisyrer och vacker musik och talar en osedvanligt vacker finsk dialekt och jag vet inte allt.
Alltså tycker jag att ett gäng alver som bor en liten bit in i skogen -typ två kilometer- och försörjer sig på att sälja fulsprit känns ganska uppfriskande.
U.J.
Rolig diskussion! En fantasysvit som utspelar sig i lite nyare tid än "medeltid" är den charmiga Temeraire-serien av Naomi Novik. Första boken heter just Temeraire, men i Sverige fick den titeln Hans Majestäts drake, vilket säger lite mer vad det handlar om: drakar under Napoleonkrigen! Tänk Horatio Hornblower på ryggen av en drake istället för på akterdäck. Rekommenderas!
Stort tipstack till Börjesson även om det var andra krokiga vägar som fick mig att slutligen läsa "Hans majestäts drake" (fast innanför pärmen står det att originalets titel är "His Majesty's Dragon" så jag antar att det rått viss förvirring om vad som är namn på serien och namn på första numret -jfr Sagan om ringen.)
Jag rekommenderar den varmt. På ett plan är det precis boken jag skulle vilja skriva men samtidigt inte alls. Där finns en del besynnerligheter som borde göra det hela lite kackigt men allt är leverarat med så mycket charm/proffsighet(?) att man godtar det.
Jag tyckte f ö mycket bättre om den här boken än den enda Hornblower-bok jag läst, fast charmen består delvis i samma saker.
Det är en bok som rätt snabbt sätter klorna i en och som kräver att bli skött tills man är färdig. (utan att egentligen vara spännande.) Jag har läst den under helgen då jag iochförsig haft några timmars bussresa att ta till.
Och bästa spökskrivare: jag rekommenderar alltså boken och skulle även personligen uppskatta om du läste den då jag gärna skulle bloggduellera (eller något i den stilen) om den.
I morgon ska jag nog se om del 2 (av 3) står inne på jobbet.
U.J.
En liten korrigering: det finns fler än tre böcker i serien. Det var bara det att alla inte hade inte planerat utgivningsdatum när boken jag läste trycktes. Jag tror det är nr 6 som kommit ut på engelska nyligen.
Det mattar mig något för jag har alltid känt en viss skepsis gentemot långa serier men jag tänker att vadtusan, jag kan väl också vara som folk.
Har kommit en tredjedel in i tvåan och den håller stilen. Något mer aktion, fast det kan nog dröja ett tag tills nästa gång.
Nu ska jag lägga av, hoppas jag. Jag tror att jag fått fram vad jag försöker säga.
U.J.
Nej, lägg inte av! Jag tycker mycket om dina kommentarer! :)
Skicka en kommentar