Bakom kulisserna

Ja, han hörde dem också. Ljudet var svagt, men tilltog i styrka, och överallt hördes förtjusta rop och springande steg. Över de dova dunsarna började nu också falska basuntoner att höras, och han fortsatte att gå tills han kom ut på Kungstorget. En skulptur med gigantiska vingbärargestalter, insnodda i en grotesk örn, reste sig mitt i torgfontänen som idag sprutade sina triumferande vattenkaskader som aldrig förr. På andra sidan torget fanns de höga murarna till palatsområdet, till höger låg domstolsbyggnaden och till vänster Furstliga Skådespelshuset med sitt lustiga, spetsiga tak, under vilket man fem dagar i veckan uppförde romantiska dramer och oanständiga komedier.

Detta torg var så stort att det i vanliga fall föreföll ödsligt som en vindpinad hed, men idag liknade det en myrstack. Åskådarna fyllde hela platsen, trängdes i varenda fönster runt torget och hängde i klasar från varje träd, till och med på fontänskulpturen trots vattenstrålarna. Jarga förstod vad mannen i luckan menat med att han behövde längre ben. Just nu såg han mest ryggtavlor och bakhuvuden.

Men musiken och trumslagen kom allt närmare och ett jubel började sprida sig i folkmassan, så starkt att det gav honom hjärtklappning. Han tog små skutt för att se något, och nu hände något på den gata som ledde ner till hamnen, ja här kom de! Standar efter standar kom uppför backen, basunerna skrällde i nya stötar och där var de gyllene vingarna, och där kom björnhuvudet, och där var ett märkligt emblem med ett spjut och några stjärnor som måste vara från Utag, och där kom nimminonernas krona med vinrankorna, och sedan kom flaggor i alla färger ihop med ännu fler örnvingar och trumslagen dånade nu så starkt över torget att det värkte i öronen. Solen blänkte i de höjda basunerna, otaliga stövelsulor trampade taktfast över gatstenen. Bakom fanorna kom ett antal sexspann med öppna vagnar, och där trängdes vingbärare och utländska furstar och kisade mot solen medan de vinkade åt alla håll med vita handflator, allt medan de skärande basunstötarna och trummornas dova boom! boom! vibrerade i åskådarnas bröst.

Jargas illamående hade nu gått över så pass att han kunde börja snegla på fontänen. Flera unga galenpannor hade redan tagit sig igenom vattenkonsterna och hängde nu däruppe, men han ålade sig förbi dem och klängde upp på axlarna av en överdrivet muskulös marmorkrigare med höjt svärd. Därifrån hade han bästa möjliga utsikt över skådespelet, och då gjorde det ingenting att han blivit genomvåt. Under honom hängde ett par unga flickor i statyns upplyfta armar. Han hörde deras upphetsade prat hela tiden.
"Fursten, kan du se honom? Ser du honom nu?"
"Nejnej, inte än… å, men där är storfursten, usch vad ful han är. Vilken mun, haha. Och har du sett kraudierna, vilket hår de har allihop! Som kopparkastruller, nästan varenda en!"
"Men där är han ju! Där! Titta… o hjälp mig, jag dör, vad han är vacker! Jag dör, han är vackrare än Mina sa, han är ju underbar!"

Jarga såg också. Skränet under honom överröstade nu till och med basunerna, och det berodde på den långe, blonde vingbäraren därnere på vagnen, han som just nu lyfte armen mot skyn och vinkade. En skog av armar vinkade tillbaka, driellastiska rosor flög genom luften, åskådarna trängdes och tryckte mot de tredubbla led av vingbärare och andra soldater som flankerade ekipagen. Bredvid den ljushårige mannen stod en leende kvinna med lång klänning och gulddiadem i håret, och bakom hans axel skymtade en annan vingbärare, småvuxen, blek och med mörkt skägg.
"Fursten! Jag har sett furst Gelessor!" snyftade en av flickorna och greps av sådan hänryckning att hon ramlade ner i fontänen.

/Ur "Svart eld"


Jag minns att ovanstående scen var väldigt rolig att skriva. Den är fortfarande lite rolig att läsa eftersom den är så späckad med referenser till verkliga händelser och platser att jag skulle hacka sönder texten till köttfärs om jag försökte förklara var alla infall kommer ifrån. En viss skillnad mot häromdagen när jag satt med en annan scen som blev stelare och färglösare ju längre jag höll på, och tills slut föll sönder i ett knastertorrt dammoln.

Det är sånt som kallas misslyckande. Jag kände mig med ens både obegåvad och fantasifull. Nå, det är ju lite roligare att hala fram det här då, om vi bortser från att det är tio år sedan jag skrev den ... Nu skriver jag meta-berättelser kring mitt pågående projekt, dvs berättelser och skildringar som aldrig kommer att platsa i själva boken, men som tydligen behövs för att jag ska kunna blåsa liv i vissa saker.

Puhu, ibland är det jobbigt, det här ...

För skojs skull kan jag i alla fall dra bakgrunden till den lilla episoden med flickorna i fontänen: 1936 var det olympiad i Berlin. En släkting till mig for ner för att titta på invigningen. Detta var före världskriget och innan världen fått klart sig vad som höll på att ske, men alltnog, ledaren i Tyskland hette alltså Adolf Hitler. Führern. Kring honom hade som bekant en sanslös propagandaapparat dragit igång. Sanslös för att vara på den tiden i alla fall. Idag har masshysteri ju blivit vardagsmat.
Det var alltså invigning, och då var det förstås kortege genom Berlins gator. Min släkting stod bland alla andra åskådare vid någon allé, fråga mig inte vilken, men där fanns i alla fall träd, och i trädet intill min släkting hade en ung flicka klängt upp. Hon pladdrade oavbrutet, hon skulle nämligen för första gången i sitt liv få se FÜHRERN! Han, Der Führer! Och när bilarna äntligen passerade och nickegubben verkligen stod där, säkerligen stel som vanligt, brast det för tösen. "Ich hab' den Führer geseh'n!" stönade hon och ramlade sedan ner ur trädet, så medtagen av denna upplevelse att hon inte längre kunde hålla sig kvar ...

Jag hörde den här historien någon gång vid något kafferep och den trillade fram ur minnet när jag skrev den här scenen. Ja, det är så man bygger scener. Man krafsar ihop gruskorn från nu och då och joxar ihop dem till något helt nytt. Någon gång ska jag berätta varifrån "storfurstens fula mun" kom, för det är också en dråplig historia ...

Fast just nu stör jag mig bara på att jag använde ordet "ramlade" och inte "damp". Tänk bara plaff ner i vattnet. Fasen också.