Vitt glas - en novell

Följande novell är ett kapitel ur en kommande bok. Lämpligen ska man ha läst "Svart eld" först för att hänga med i svängarna. Det är inte bokens första kapitel, och det är förmodligen inte den slutliga versionen - och det är inte den bok som står närmast på tur att stappla ut i världen. Men det var det här som ville bli skrivet just nu.
Håll till godo.



Rummet hade två våningssängar. Jarga låg på den ena överslafen och kisade mot det halvöppna fönstret. Eftermiddagssolen gjorde glaset mjölkvitt och strimmigt och bildade en sexdelad fyrkant, på två sidor kantad med en skarpt lysande solstrimma, på den grovt rappade väggen bredvid honom. Fönstret var överraskande eftersom det var så smutsigt. Han hade trott att varenda vrå i vingbärarnas värld var putsad och felfri. Han hade trott det mer än någonsin när han red uppför backen mot det som kallades vingbärarstaden. Ett palats, som hans bror lite vårdslöst kallat det. Men det gick inte att överblicka ens på avstånd om man inte vred på huvudet fram och tillbaka. Långa murar, böljande över kullar och mörka träddungar. Breda, fyrkantiga torn, vita och gyllene fanor, och hus och ännu mer hus, stora och små - alla uppförda i den där sortens sten som bleknar med åren och till slut blir bländvit i solskenet. Och så lukten som genomströmmade vartenda rum och skrymsle - varm såpa på slitna stengolv, gamla böcker, svettiga stövlar med mycket läderfett. Ordning och traditioner, rutiner som nött sig ända in i väggarna. Här i elevernas hus kunde man rentav storkna av den.
Sedan kom han alltså in i det här rummet där han skulle bo under obestämd tid framöver och upptäckte att fönstren var otvättade. Det var illa ställt med en när man skrattade åt en sådan sak. Men han var snurrigare än han varit på år och dag, och därför sträckte han ut sig på sängen med armarna under huvudet och började andas. Lyckligtvis verkade hans blivande rumskamrater redan ha kommit och gått. Deras tillhörigheter var slängda på de andra sängarna, så han hade fått ta den som var över. Han sneglade lite. Resemantlar av grovt ylletyg, packsäckar utan emblem, travar med slitna böcker. Saker som inte sade honom något, saker som lika gärna kunde ha tillhört honom själv.
Bara en liten stund till, så skulle han gå ut. Samling för de nyantagna på stora gräsplanen var det sagt. De äldre eleverna var upptagna av sitt, de nya hade väl redan gått iväg för att inte komma för sent. Elevernas hus var tomt, dörrarna hade slutat gnissla, rösterna hade dött bort i fjärran. Han ville bara vila lite i sin ensamhet, i de sista ögonblicken av lugn och ro. Nu var han i sitt nya hem. Det var i alla fall det han fått veta, och nu försökte han begripa det själv. Ena stunden red han mot Radillast i Erlos sällskap och himlade sig åt dennes prat om elevantagningar och inträdesprov. Nästa låg han här, klädd i elevernas fula tunika och färdig att gå till sin första lektion.
Någon hostade utanför det öppna fönstret. Förmodligen var det en elev som satt och solade sig i gräset intill väggen och precis som Jarga tog igen sig en liten stund innan allvaret började. Det var säkert många som var utmattade just nu. Jarga gissade i alla fall att det var så, men han visste inte säkert eftersom han de senaste dagarna varit alltför omtumlad för att hinna lägga märke till vad någon annan gjorde. I huvudet surrade bilder och ljud, allt i en enda röra, men genom allt mässade Erlos röst utan uppehåll. Det hade den gjort sedan de lämnade Gömstället tillsammans.
”De andra pojkarna är mellan femton och sjutton år, så du kommer att tillhöra de äldsta. Det kommer att vara en fördel för dig. Annars måste du vara medveten om att de andra har tränat för det här sedan de var små. Underskatta dem inte.”
”Jaha, vadå”, sade Jarga och spelade dum, ”är det meningen att jag ska tävla mot dem? I så fall kan jag ju lika gärna ge ...”
”Nej, alla som godkänns blir antagna”, sade Erlo och fortsätte att prata utan att ens vrida på huvudet. ”Men naturligtvis jämförs ni alltid mot varandra. Sedan finns en antagningsnämnd som fattar det avgörande beslutet. Och tyvärr är omständigheterna sådana att du nog måste vara mycket bättre än de andra för att anses vara lika bra.”
Jarga hade redan hunnit lära sig att ju snirkligare Erlo uttryckte sig, desto surare var han. Därför svalde han det första han varit på väg att säga, men efter en stund fick han ändå öppna munnen:
”Men det säger väl allt, va? Det här är ingen bra idé, det kommer ju inte att gå, jag ...”
Jag vill inte, var det enda han egentligen ville säga. Det var ju självklart att han inte ville. Ändå fanns det ett slags löjligt tvivel inom honom, en liten röst som viskade att visst ville han. Visst hade han i hela sitt liv velat ha svärd och vita kläder och vara en alldeles äkta vingbärare. Nog var det så? Nog hade väl alla hans föraktfulla ord om vingbärare bara varit ett sätt att försöka hålla stoltheten uppe?
Men det var inte längre han som bestämde, utan Erlo. Och Erlo hade bestämt att Jarga skulle till antagningsproven och sedan bli vingbärare. För honom fanns inte några diskussioner om att vilja eller inte. Han verkade inte ens kunna föreställa sig att man kunde ha sådana funderingar.
”Det är ju bara under en tid som det kommer att vara så här”, sade han nu. ”En övergångsperiod, Jarga. Sedan blir du naturligtvis som alla andra. De vänjer sig.”
Jaså, de vänjer sig, tänkte Jarga och stirrade på hästens öron som tycktes peka som två pilar på vägen framför honom. Men jag då?
Men nu förväntades han alltså vara bäst. Bäst på något som alla utom han hade tränat på i åratal. Han fnös några gånger för sig själv bara för att markera hur jävla dumt allt detta var, samtidigt som han fortsatte att slåss mot den lilla frestande rösten som gärna ville vara bäst också. Kanske var han bra. Han hade i alla fall läst på i flera månader. Han kunde allt i de där böckerna som Erlo gett honom. Han var säkert bättre än någon annan på att kasta kniv, och han visste att hans kropp inte var som andras. På Gömstället hade han visat sin läkare hur lätt han kunde klättra i träd och gå på lina. Hon skakade på huvudet och skrattade av förundran.
”Du är rena underverket, det förstår du väl?” sade hon. Och Jarga promenerade av och an på linan och visste också att han var ett underverk, och han var glad och stolt för första gången på riktigt länge.
Men det var innan Erlo sade det där om att knäcka ben. Innan det började handla om att visa upp sig för den där antagningsnämnden och låtsas vilja bli något man inte alls var säker på att man ville bli.
För sedan stod han framför nämnden, som helt enkelt utgjordes av ett antal gravallvarliga vingbärare vilka stirrade på honom som om han varit en marknadsbjörn. Likt en marknadsbjörn fick han sedan också göra sina konster för dem. Han svarade på frågor från de där böckerna, berättade om sin familj, de saker som Erlo alltså lärt honom om hans familj, han skrev och räknade och ritade några lustiga figurer. Sedan skulle han och en massa andra unga pojkar, dem han skulle vara bättre än, ut i skogen och rusa genom en slags hinderbana, där man skulle springa, hoppa, krypa, balansera och klättra som om man hade djävulen själv i hälarna.
Nå, det gick ju rätt bra ändå. Han hade tur, det började med balansgång en lång bit och där lade han resten av skaran bakom sig. Men när han flåsade i mål stod Erlo och de andra vingbärarna där med sina stenansikten och applåderade inte ens.
Tydligen räckte det inte ens med att vara först. Han skulle visst ha varit mycket mera först. De andra pojkarna som kom efter honom fick beröm, en del av dem. Han sökte Erlos blick, men kunde inte fånga den. Under några ögonblick kom hatet över honom.
Din förbannade träbit, fattar du ingenting? Jag är den ende som har gjort det här på riktigt!
Nej, Erlo var inte nöjd med honom, det kändes. Jarga sprattlade och kämpade dagen lång och dagen därpå, och på nätterna låg han i en knölig säng i ett litet rum som kallades gästrum och var så trött att han efteråt inte ens kunde komma ihåg hur han kommit dit eller därifrån, eller vad och när han ätit.
Tredje dagen stod han i alla fall och trängdes med alla de andra i den där enorma hallen med trappor och gallerier. Det var väldigt mycket folk på plats – vitklädda vingbärare, deras kvinnor, vanliga radenare, ungdomar, gamla, alla möjliga människor, och bland dem alla de pojkar som varit med på antagningsproven. Fotsida klänningar svepte över golvmosaiken, stövlar skrapade och gneds mot varandra, skratten var på sina håll för bullrande för att låta naturliga, kvinnohänder smekte diskret smala pojknackar, tillgjorda hälsningsfraser kvittrade i luften. Sorlet var förväntansfullt, nu skulle man snart få höra resultatet från antagningsproven. Jarga såg mest i golvet, när han inte sneglade upp mot Erlos stela ansikte. Han vågade inte titta på någon annan.
Så det gick åt pipan, ville han säga. Förlåt, men jag har liksom inte hunnit öva på hästhoppning.
Men han sade ingenting, för Erlos ögon var lysande, isande blå och det betydde att han var missnöjd, och det var tydligen Jargas fel. Han var så lång, och när han höjde hakan och skådade ut över folkhopen som om han försökte stirra mot världens ände, var han oåtkomlig. Jarga sänkte blicken mot golvets mångfärgade rutor igen och kände hur det hettade i kinderna.
Förlåt Erlo, men det här var din idé, inte min. Jag gjorde mitt bästa, jag försökte verkligen.
Han tog ett steg bakåt och ville sätta sig på trappsteget han hade bakom sig. Då sköt Erlos hand ut och grep tag i hans arm så hårt att han nästan skrek. Innan han hunnit hämta sig från förskräckelsen stirrade de isblå ögonen rakt in i hans.
”Se upp var du sätter fötterna, lille bror, för du står på just den plats där vår far bröt nacken förra året.”
”Men vad bra att du berättar det för mig just nu!” snäste Jarga så högt att huvuden vreds omkring dem och Erlos solbränna blev betydligt kraftigare än förut. Jarga gned sin arm i smyg. Han visste nog varför Erlo sagt sådär. Det där hade varit en typisk örfil, bara för att lille bror inte skött sig bra nog på proven. Men kunde han nypas kunde Jarga, det skulle han ha väldigt klart för sig.
Men därefter blev det dödstyst i hela hallen. Jarga såg sig ivrigt omkring, säker på att det nu skulle bli ett slut på denna mardröm, men upptäckte sedan att samtliga hade vänt sig åt samma håll och nu bugade djupt, män och kvinnor. Han ensam stod upprätt och stirrade upp mot en liten vithårig figur i ett av de övre gallerierna, en vingbärare med röd mantel.
Kungen.
Jarga skyndade sig att också buga, innan någon fick anledning att klaga på honom även för detta, men han visste att han under ett kort ögonblick hade stuckit upp som en flaggstång bland alla böjda ryggar, och det måste kungen ha sett. Men den lille mannen smög stillsamt vidare bland pelarna däruppe och alla rätade på sig igen. Det var som om ett spöke dragit förbi, en tyst påminnelse om vad det hela egentligen handlade om. Sedan steg sorlet igen, det dunkade i golvet någonstans och en gäll mansstämma ekade genom hela hallen:
”Resultatet av årets antagningsprov är klart! Ansökande har varit ...”
Därefter följde en lång rad av namn, där Jarga uppfattade ett ”Jarga Gelessor” mitt i. Intill honom ryckte Erlo till som om alla musklerna spänts i honom. Jarga såg till sin förvåning att han blivit alldeles svettig i pannan och att ådrorna på halsen svällde. Nej, han var tydligen inte arg ändå. Han var bara nervös. Livrädd. Jarga undrade om han själv också borde vara livrädd, drog efter andan och kände att han faktiskt nästan var det också. Mannen med den gälla rösten snappade också efter luft och gjorde en kort paus. Därefter avfyrade han pilen som alla väntat på:
”Samtliga har godkänts på proven och är från och med nu antagna till elevutbildningen. Härmed tackar antagningsnämnden för sig och gratulerar alla som deltagit.”
Ett ögonblicks tystnad, och sedan kom ett glädjetjut och en dånande applåd. Jargas mardröm sprängdes med en blixt och en åskknall och han stod som lamslagen vid trappan där hans far hade omkommit och kände golvet gunga under sig.
”Å du milde tid”, mumlade Erlo intill honom, och plötsligt gav han Jarga en hård dunk i ryggen. ”Det gick!”
Plötsligt lyste han som en sol, som om han aldrig varit det minsta nervös eller missnöjd. ”Det gick, du klarade det!” sade han igen.
”Du trodde inte det”, sade Jarga som inte vågade jubla själv, trots att varenda människa i den här hallen just nu verkade skratta, prata eller gråta, gärna allt på en gång. ”Du trodde inte att jag var bra nog.”
”Visst trodde jag det!” Erlos ögon var nu blå som sommarhimlen igen, och ögonbrynen hissades upp i pannan. ”Du var strålande! Jag är stolt över dig. Det är bara det att ...” Han avbröt sig, för nu trängde sig några äldre män fram för att gratulera honom.
Gratulera honom. Som om det varit han som gnott runt som en råtta under de senaste dagarna. Jarga vände sig bort och låtsades varken se eller höra vad som hände omkring honom. Han stirrade på trappsteget där hans far tydligen hade legat och dött förra året. Och, efter vad Erlo berättat, mumlat hans, Jargas, namn för första och sista gången. Tänk om han varit här nu. Tänk om han hade vetat, gubben.


Och nu låg han här, på sängen som var hans, och försökte fatta vad som just hade hänt. Jarga Gelessor Vilihnemi, vingbärarelev. Han var sjutton år och hade just suttit på dårhuset, hade blåröda ärr från knivhugg på halsen och ännu fler ärr i själen, och här var han i vingbärarstaden med en bror som var hans ende släkting och som han inte hunnit lära känna, i en värld som han inte begrep sig på. Nu var han plötsligt vingbärarelev och förväntades med tiden dra på sig vit skjorta och svära den där förbannade trohetseden ...
Gruset knastrade därute. Någon kom gående.
”Nämen hej, Felip”, hojtade en ung, sträv röst. ”Sitter du här och latar dig? Var är alla?”
”De har nog gått iväg till samlingen. Jag är också på väg, men lite mör i kroppen är man allt”, svarade pojken under fönstret. ”Fast det är skönt att vi kan sätta igång på allvar.”
”Du var väl aldrig orolig för hur det skulle gå?”
”Nejvars”, sade Felip. ”Om man inte klarar proven har man ändå inget här att göra, eller hur? På tal om det åkte jag ju dit ordentligt. Fick dårhusfallet på halsen.”
Jarga snodde runt på sängen och lade sig på mage med hakan tryckt mot händerna. Helst hade han inte velat höra mer, men det var omöjligt att sluta lyssna nu. Felip tänkte tydligen inte alls på vad ett öppet fönster kunde innebära, utan pratade på, säkert övertygad om att alla andra redan lämnat huset.
”Jaså, du menar han ... furst Gelessors bror?” Jarga föreställde sig att nykomlingen nu slog sig ner bredvid Felip och lade benen i kors. Han lät som om han var lite äldre än Felip, men hade inte riktigt hunnit lägga sig till med de fullfjädrade vingbärarnas dryga tonfall. En äldre elev, förstås.
”Ja, vi ska dela rum”, sade Felip med en tillgjord suck. ”Så länge som det nu blir innan han åker ut. Och så ska jag bo med lille Berkin Sevelor, du vet. Han tror ju verkligen inte mycket om sig själv. Jag trodde faktiskt inte att han skulle klara proven och det gjorde visst inte han heller.”
”Vem? Gelessor eller Sevelor?”
”Berkin, menar jag. Men han krånglade sig ju igenom det hela och hann inte andas ut förrän han upptäckte att vi fått dåren till sovkamrat. Jag trodde att Berkin skulle göra på sig! Inte blev han gladare när han fick veta att Deks Geldan också skulle bo hos oss. Han är väl förresten en sådan där ... du vet, hjälpt av Fonden. Har du sett honom? Skrämde såklart slag på lille Berkin bara genom att visa sig ... Fattig som en lus men stor som ett hus.”
Ett lågt skratt kluckade därute.
”De ville väl fördela oss jämnt inför dragkampstävlingarna”, fortsatte Felip. ”Inte för att han stör mig särskilt mycket, men jag tänkte ändå att härligt, det var ju verkligen ett sällskap att hamna i. Fosko gapflabbade när han hörde det.”
Det var tyst en stund. Det mjölkvita ljuset flimrade i gult när Jarga bet ihop tänderna. Han mådde inte riktigt bra.
”Fosko, är det han, den där smale, svarthårige?” sade den äldre eleven sedan. ”Jaja, han. Lite märkvärdig av sig, va?”
”Ja, visst är han det, men han är åtminstone inte utfattig. Eller nervsjuk! Kan du fatta att man börjat plocka folk från Gömstället nu och skickar dem till proven? De flesta trodde ju inte att det var sant ens, inte förrän killen stod där med en blick som botten av en tom flaska.”
”Men var han inte rätt bra på proven?”
”Äh! Jo, visst.” Felip lät inte särskilt imponerad. ”Drillad till bristningsgränsen av guldhårige gudafursten Erlo. Det blev ju pinsamt till slut att se det. Dåren kunde citera sida upp och sida ner från hela första bandet av ’Radenisk historia’. Han hade visst lärt sig vartenda ord utantill! Vad han måste ha pluggat, stackarn! Är det inte sådana de är, en del av de där knäppskallarna? Kan rabbla lagboken fram- och baklänges och uppochner, men kan inte ta en promenad på en rak gata utan att villa bort sig, och begriper mindre av texten än en treåring skulle ha gjort.”
Han skrattade en stund. Även om resten av världen tydligen inte dög åt honom, verkade Felip vara rätt nöjd med sig själv.
”Men han har varit rätt långt nere i sörjan efter vad jag hörde”, sade den äldre eleven. ”Lösdrivare, eller hur det nu var. En hemskt konstig historia ... Då är det ju faktiskt duktigt att klara proven.”
”Det hade precis vem som helst gjort om han haft furst Erlo till bror.” Felips röst blev vass. ”När furst Gelessor vill ha det på ett visst sätt, blir det så! Det spelar just ingen roll vad han vill eller vem han befaller ... ”
”Aha, du är sur på honom.” Den andre skrattade till. ”Dina föräldrar är rätt förtjusta i honom, har jag hört! Särskilt mor din, va?”
Från Felip kom bara ett grymtande som sade det mesta om vad han tyckte om föräldrarnas smak. Jarga pressade ner pannan mot kudden och försökte att andas lugnt, men det dunkade i huvudet och stack i händerna. Eksem, hade de kallat det på Gömstället. Nervöst betingat eksem. Dårhusfallet hade nervösa utslag. Ingen ond magi, bara nerver.
Om jag hugger händerna av mig så slipper jag det, tänkte han. Och så är det väl enda sättet att hindra mig från att strypa den där skitstöveln redan före midnatt. Dela rum, va. Vi kommer fan inte att kunna dela årtusende ens.
”Jag tror att det blir bråk för att dåren kom hit”, sade Felip och lät nu riktigt dyster. ”Det sägs att elevantagningen inte gick riktigt rätt till. Om du förstår vad jag menar.”
Jarga lyfte på huvudet igen. Han mådde inte bara illa nu utan svettades också. Täcket var varmt och skrynkligt under honom.
”Vad menar du med det?” sade den andre eleven. ”Han hade rätt att pröva in och klarade proven, så vad är det då att bråka om?”
”Men han är fortfarande ett dår-hus-fall! Det måste ha varit något skumt med det hela! Folk kommer att klaga om han nu inte visar sig vara något alldeles otroligt duktig.” Felip fnös igen. ”De skulle aldrig godkänt honom om inte hans bror ... gjort något. Dragit i några trådar.”
”Säg det inte för högt bara, för då råkar du illa ut. Det är en allvarlig anklagelse att säga att de fuskade.” Felips vän hade fått något kyligt i rösten.
”Sss, alla säger det ju! Alla vet det!”
Det räckte. Jarga svingade sig ljudlöst ner ur sängen och smet ut ur rummet innan gossarna utanför fönstret lade märke till honom. Korridoren låg tyst och sval med sitt blanka golv. Han tassade snabbt iväg till dörren i bortre änden och lämnade elevhuset.
Han hade varit med om värre. Han hade varit nära att bli dräpt flera gånger, han hade blivit hatad och hatat tillbaka och varit i fler bråk än han orkade räkna till, och han borde vara härdad. Men tydligen hade vistelsen på Gömstället gjort honom blödig till slut. Kanske var han verkligen nervsjuk. Pratet utanför fönstret hade sargat honom som knivhugg och nu märkte han till sin förargelse att ögonen sved. Det var barnsligt att ta åt sig och bli så upprörd när Felip ändå säkert bara fört allas talan. Förresten hade han kanske rätt också, och det var det värsta. Det kunde mycket väl vara så att Erlo fuskat. För det enda Jarga säkert visste om sin nyfunne bror var att han var bra på dra i trådar. Ja, varför hade Erlo verkat så orolig förut? Han måste ha vetat hur pratet gick i den där antagningsnämnden. Han måste ha anat att de tänkte visa ifrån sig dårhusfallet. Kanske hade han verkligen försökt … göra något. Varför hade han annars sett så bister ut under proven? Varför hade folk gratulerat honom därinne i hallen? Det här hade inte handlat om att Jarga skulle skutta runt som en skållad ekorre i skogen. Den här antagningen hade avgjorts på ett helt annat ställe.
Men nu hade Erlo hade gått till sitt, och Jarga gick ensam för att möta de andra eleverna med en alltför välbekant, pyrande vrede i bröstet. Och så de där förbannade stickningarna i huden igen. Bara ett eksem, inget annat. Han var lika frisk som de andra fåntrattarna här. Han skulle visa dem att han var det. Något alldeles otroligt duktig. Men med sådana där idioter som den där Felip i närheten, var det ju upplagt för att det skulle bli som det brukade.
Han hade inte alls varit redo att lämna Gömstället. Erlo hade haft så fel. Det här skulle gå åt helvete.
På gräsplanen stod en stor skara ynglingar i hans egen ålder, alla klädda i de nyantagna vingbärarelevernas vadmalsgrå skjortor. Lerskjortorna. De hade klarat det första eldprovet och var antagna, och nu hann de inte njuta av segern förrän det verkliga allvaret började med lektioner och träning. Jarga hade inte gett sig tid att titta på någon av dem innan. Några stod tillsammans och pratade med varandra, men många var ensamma och sneglade vilset på de andra, på den betande fårskocken som jagats från gräsplanen, och på sina egna skarpa skuggor bland grus och tuvor. Där stod en stor gosse, större än någon av de andra, och verkade vilja krypa ihop för att inte märkas så mycket. Det måste vara den där Deks Geldan, rumskamraten. Fattig som en lus. Hur fattig kunde en vingbärare vara, och vad var den där Fonden? Och där var en ovanligt kort, ovanligt blond pojke med ängsliga blickar. Berkin Sevelor, förmodligen, för han verkade vara så nervös att han inte på något vis kunde dölja det.
De flesta trodde ju inte att det var sant ens, inte förrän killen stod där med en blick som botten av en tom flaska. Var det verkligen så han såg ut? Jarga pressade fram ett leende som han hoppades var varken vansinnigt eller demoniskt, men han kände att det förvred ansiktet. Det var som om han glömt hur man gjorde när man log. Alla verkade stirra på honom. Han tittade hastigt ner i marken istället och kämpade mot lusten att sälla sig till fårskocken och fly därifrån.
Men nu var elevernas väntan över. Ur skuggorna från de gamla bokar som skilde Radillasts kungapalats från elevernas område kom nu några vuxna vingbärare gående i samma formation som flygande gäss. De svarta mantlarna vajade i takt, skjortorna lyste så vita i solen att det stack i ögonen, minerna var allvarliga som om de var på väg till en rättegång. Mannen i täten hade ett ovanligt stort huvud. Det gungade som en tung blomma på sin stängel. Det var Danitel Pascas, vingbärarelevernas överlärare. Det var dags för det beryktade hälsningstalet.
Samtidigt var det någon som knackade Jarga på axeln. Han vände sig om och möttes till sin stora förvåning av ett förväntansfullt leende och en utsträckt hand. En stor, rentvättad hand. Det var tydligen någon som fattat mod och nu vågade ta risken att hälsa på dårhusfallet. Pojkens hår var långt för att tillhöra en vingbärarelev - nästan lika långt som Jargas eget - och fladdrade fritt i brisen. Han var ganska lång och hade breda, vackra tänder. Bland alla dessa kortsnaggade, sammanbitna gossar såg han välgörande glad och slarvig ut, den första vettiga person Jarga sett på länge. Kanske var det här någon man kunde försöka bli vän med trots allt. Lättad besvarade han handslaget, och det var starkt och rejält. Pojken fortsatte att le.
”Det är du som är Jarga, eller hur?” sade han. ”Vi ska visst dela rum, du och jag. Vilken tur, va? Jag heter Felip.”



/Ur en Namnlös Roman