Smileys

En bekant uttryckte nyligen sin avsky för smileys, dvs de här små figurerna som numera kryddar alla elektroniska texter. Den här, till exempel:

:)

Som en liten replik gav jag då bort en liten saga jag skrivit, en saga som består av enbart smileys. Riktigt fåniga sådana. Men är det något nytt med en bildsaga, kan man ju undra? Nä, inte precis ... Men smileyn är ändå en ganska speciell företeelse. Den är nämligen nästan helt och hållet emotionell. Det är ju därför den finns, för att pigga upp en svartvit text med känslouttryck. Att skriva en saga som enbart består av känslouttryck var därför rätt kul.

Själv älskar jag dessa små gubbar. Jag använde dem långt innan någon kom på idén att göra det i datorer och använda ordet "smiley". Någon gång på stenåldern brukade jag och mina vänner skriva brev till varandra, sådana där handskrivna saker i kuvert alltså. Jag älskade att skriva och pladdrade sida upp och sida ner, precis som jag gör idag. En kompis började stoppa in små leenden här och var i texten. Jag hängde på. Sedan dess har smileyn och jag varit förenade.

Min bättre hälft ägde länge ett par svarta shorts med en stor gul, glad smiley över ena framfickan. Alla log när han kom med dem. En dag tog han med dem till sitt dåvarande jobb, för det var en varm dag. Kort därefter skickade chefen ut ett Allmänt Direktiv per e-post om att manliga medarbetare måste bära långbyxor på jobbet. Annars kunde ju kunderna reagera. Inte för att företaget hade särskilt många kunder som sprang i korridorerna, och inte var de utlänningar i kostym heller, men ... det var väl liksom inte salongsfähigt med shorts på jobbet. Om man inte var kvinna förstås. De kvinnliga medarbetarna var givetvis välkomna att trippa runt i minishorts och solliv om de så ville. Ju kortare och tunnare desto bättre, rentav.

Ackja, så var det för tjugo år sedan och inte vet jag hur långt utvecklingen kommit sedan dess. Inte särskilt mycket längre, tror jag. Nåväl, det var slutet för den glada smileyn på det jobbet, och det tyckte jag var lite synd.

Hursomhelst, jag tycker alltså om smileys. De gör texten roligare och vänligare. Igår hyllade jag skönskriften i Lundequists Handsekreterare, men jag vill visst inte påstå att utvecklingen bara gått åt skogen sedan dess. Det finns olika sätt att lägga ner omsorg på en text, men omsorg är fortfarande omsorg, så kan vi väl säga?

Det enda jag har emot dem är när de dyker upp när man inte vill ha dem, sådana där automatiska smileysar alltså. En gång hade jag en kortare chatt med en person som visade sig inte vara särskilt bra på engelska. Som kompensation hade hon pepprat hela sin MSN med smileys, fyrverkerier och jag vet inte vad. Så istället för vettiga svar fick man ett exploderande moln som sa POFF! eller någon galet viftande gubbe som studsade hit och dit. Hela tiden. Det blev inte fler konversationer mellan oss.

Sedan kan man ju ibland bli lite orolig för att dessa förhandskonstruerade smileysar gör skribenten lat. Varför lära sig att uttrycka sig målande i en text när man kan slänga in en grimaserande gubbe istället, ungefär. Å andra sidan - ska man tala illa om smileys och liknande hjälpmedel kan man ju lika gärna tala illa om dem som lägger in ett hjärta i sina kärleksbrev också.

Jag komponerade för många år sedan en egen liten figur som jag ibland bifogar min handskrivna signatur. Min autograf är världens fulaste, men jag gillar min lilla kluriga gubbe - för den är bara min. Den som har sett den, vet hur den ser ut. Ni andra gör det inte.

;-)