Go, Michael, go go go!

Michael J. Fox är en kämpe. Jag som sett sjukdomen Parkinsons på nära håll vet vad han har att tampas med. Detta hindrar honom ändå inte från att åter göra en ny TV-serie. Kan man låta bli att älska någon som ger sig på ett sådant projekt? För jag tror att det är oändligt viktigt just nu. Ja, jag tror på affirmationer som jag tidigare sagt, och kärnpunkten i den läran är att man får vad man tänker på. Fokusera på problemen och de växer. Fokusera på målen och de kommer närmare. Det är inte längre något jag tror, utan jag vet det. Därför är Michaels initiativ storartat, fler sådana behövs!

Men nu gillar jag ju honom av flera andra anledningar. Jag har en gång tidigare nämnt filmen Amadeus som en mycket storslagen filmupplevelse. Men jag har förstås andra favoritfilmer också. Det finns en som jag aldrig tröttnar på att se, för den är rent makalöst bra. Ja, bra ur berättarteknisk synpunkt alltså. Jag gillar ju att studera sånt ... Och jag vet att om man ska tala om filmer som varit viktiga och värdefulla för filmhistorien och ens egen utveckling som författare, hör det ju till att klämma i med något riktigt "smalt" och kulturellt och obegripligt, så att alla begriper hur förbannat intellektuell och bildad man är. Ja, jag skulle ju föralldel kunna dra till med "In the mood for love" här, eller något av Kurosawas mästerverk. (Allvarligt, de är mästerverk och jag pratar gärna om dem vid senare tillfälle.) Eller varför inte Kieslowski.

Men nej, jag vill istället nämna en banal hollywoodkomedi för den ungdomliga publiken. Den är charmig, rolig, har den suveränt begåvade unge komediskådisen Michael J. Fox i huvudrollen och - ett manus som tål att studeras både en och tio gånger. Se filmen, räkna antalet "onödiga" repliker och scener (som inte har någon betydelse för handlingen i fortsättningen) och ni häpnar över hur få de är. Detta manus är ett av de mest effektiva jag någonsin sett. Den som någon gång retat sig över klumpiga s k infodumpar ska titta på det här, för det är en uppvisning i elegant berättarteknik. Kombinera det sedan med ett gäng begåvade skådisar, mysig musik och Michaels förmåga att plocka komiska poänger i varje situation (det där som kallas tajming), så har ni en av åttiotalets mest välförtjänta publiksuccéer.

Jag skulle kunna analysera den dramatiska uppbyggnaden rätt länge i den här filmen, men jag avstår för den här gången. Ladies and gentlemen, I give you - Back to the future.




Ovanstående scen är en s k klassiker. Den avslutar på ett roligt vis en av filmens huvudintriger och återknyter också till huvudpersonen Martys (Fox) uppgivna replik i början av filmen: Jag kommer aldrig att få spela för en riktig publik!
Och ja, det lär faktiskt vara Michael själv som spelar gitarr i den här scenen.