Ett bidrag till kulturdebatten!

Sveriges nya kulturminister har profilerat sig, det har väl alla märkt. Jag är inte på humör att kommentera hennes TV-avgifter - jag menar, är detta Veckans Händelse kan vi väl påminna oss det gamla visdomsordet "inga nyheter är goda nyheter".

Mer intressant är det att delar av Kultur-Sverige (var nu det ligger någonstans) reagerar med förfäran över utnämningen. I DN hittar jag ett debattinlägg skrivet av en pampig rad kulturarbetare. Man oroar sig för att det ska bli färre bidrag till Kulturen, till de delar av Kulturen som behöver bidrag alltså:

"Men tillbaka till 'bidragens' träskmarker. Hör det måttliga men ofta helt avgörande stödet till de fria teatergrupperna dit? Eller de konstnärsgarantier, som fördelas till förtjänta kulturutövare av Konstnärsnämnden? Författarfondens rese- och långtidsstipendier? "

Jag borde definitionsmässigt också vara en kulturarbetare, jag skriver ju och sånt där. Men jag känner inte att jag står bakom detta upprop. Frågan är om jag ens skulle vara välkommen!
Författare har en egen fackförening, kallad Svenska Författarförbundet. Huruvida det egentligen ska kallas fackförening kan man ju diskutera, då inträdeskraven är högst godtyckliga. Visserligen finns det en formell del där man ska vara svensk medborgare och ha utgivit två självständiga verk på svenska (har jag för mig) men sedan kommer den lilla brasklappen att dessa litterära verk ska ha "konstnärligt eller vetenskapligt värde".

Och vem ska avgöra sånt? Jo, det ska en liten intagningsnämnd göra. Jag har inte prövat att söka medlemskap själv - jag har för övrigt inte gett ut två självständiga verk ännu, bara en roman och ett par deltaganden i novellantologier - men det vete också sjutton om jag någonsin kommer att göra det. Jag vet andra som har försökt. Fantasyförfattare lär icke göra sig något besvär. Fantasy är inte fint nog.
För säkerhets skull var jag inne på förbundets hemsidor och snokade upp någon artikel om denna viktiga fråga, om Författarförbundet ska vara en slags litterär klubb för de som vinner övriga medlemmars bifall (i stil med Rotary) eller om det ska bli en mer renodlad fackförening. I så fall är det ganska upprörande att man utestänger vissa aktiva författare för att de, i Intagningsnämndens ögon, inte skriver tillräckligt bra. Såvitt jag vet spelar den litterära kvaliteten föga roll när det gäller utgivningsavtal och andra intressanta spörsmål. Man kan väl ha saker att diskutera med kollegor även om man skriver porrnoveller?

Men si, det fanns här en farhåga att "kvalitetsförfattarna" skulle fly förbundet om man släppte in katter bland hermelinerna! Och det vore ju inte bra!
När jag läste detta satte jag nästan i halsen. Å ena sidan ska vi vara så solidariska med lidande författare i andra länder och andra som har det svårt att utöva yrket, å andra sidan ska vi tillämpa direkt kulturrasism på hemmaplan. Jag skrev ett brev och tog upp dessa saker. Jag ville veta vad den exakta definitionen på "kvalitetsförfattare" var. Om just jag till äventyrs inte skulle anses tillhöra denna skara undrade jag vad det var med mig som skulle få dem att skrikande fly ut ur rummet om jag klev in. Är min medlemsavgift skitig på något vis? Anses jag inte begripa det här med litteratur och skrivteknik? Har jag inte något att tillföra någon diskussion vad gäller litteratur och/eller utgivningsfrågor?
Jag skrev att om man vill kalla sig fackförbund och ha intagningskriterier måste dessa kriterier vara klart och entydigt definierade, inte en massa godtyckligt flum. Annars ska man inte kalla sig fackförbund. Annars ska man inte sköta avtalsfrågor. Annars ska man inte abonnera på större delen av platserna i Sveriges Författarfond, det där stället där man delar ut stipendier och garanterad författarpenning och annat intressant. (Okej, det där sista skrev jag inte, men jag skrev nog en massa annat som jag har glömt vid det här laget.)

Fick jag något svar? Gissa ...

Kära uppropsskrivare, ni är alltså oroliga över att kulturministern är "nyliberal" och kanske inte tänker vara generös med bidragen. Men hur rättvist är statligt kulturstöd när somliga anses värdiga att få det och somliga andra inte, och när någon liten kommitté, vars arbete man har noll insyn i, ska sitta och bestämma vad som är bra och vad som inte är det? Vad har dessa personer för mandat att göra detta? Vem har gett dem det?

Men det är väl klart att vi måste ha sådana! Hur skulle det annars se ut, skulle den breda folkliga massan få fälla avgörandet - hu! Då blir det ju kommersiellt! Hemska tanke!

Det finns andra sätt än att dela ut stipendier och bidrag hipp som happ. Man kunde till exempel se över beskattningsreglerna för kulturarbetare igen. Det finns nog något att göra där, något som gagnar alla som sysslar med kultur och inte bara de som av någon nämnd anses värdiga nog. Ja, då får man visserligen tåla att en och annan "brödskrivare" slinker med av bara farten men vem vet, det skulle kanske rentav vara vitaliserande? God kultur överlever alltid, det är så man känner igen den. Dålig kultur blir inte bättre bara för att man har de rätta kontakterna och skriver just i den stilen som råkar vara högsta kulturella mode för dagen. Eller har någon en bra definition på kultur? Att samtiden ofta har svårt att se skogen för bara trän, det vet vi ju. Samtiden kan faktiskt svårligen bedöma sig själv och detta gäller kulturen också.

Dagens sista bekännelse blir att jag inte hade hört talas om årets nobelpristagare i år heller. (Se där, jag borde nog inte vara med i SFF!) Jag har för övrigt en viktig princip att inte börja anse en författare som bra bara för att han/hon har fått nobelpris. Det borde ju inte göra varken från eller till, eller? Men jag har nu fått ta del av några rader av Pamuk och de ser mycket lovande ut.

Andra bloggar om: författande, kultur

Önska är lätt ...

Jag började få lite filosofiska funderingar i samband med att jag läste om vår nya regering. Allmänna funderingar, märk väl.

"Se upp med vad du önskar dig, för du kan få det du önskar", har det ju sagts. Och nog stämmer det att de flesta önskningar i denna värld är ogenomtänkta och inte alltid leder till det resultat man egentligen hade tänkt sig.
Just i politik är detta riktigt tydligt. Vad vill vi egentligen ha, när vi röstar? Mer Bra och Mindre Dåligt, ja, typ. Men låt oss nu göra det helt hypotetiska antagandet att vi äntligen får en regering som lyckas uppfylla alla sina löften med råge (partifärgen struntar vi i). Att vi får ett svenskt Utopia ... Hur ser det ut då? Blir vi en nation där alla är lyckliga, alla har det bra, ingen lider ...? Hur blir vår relation med omvärlden? Får vi vara ifred? Hur kommer vår miljö att klara sig?
Min slutsats är att de flesta av oss inte alls vill att det ska gå bra för Sverige - det är oss själva vi tänker på. Huvudsaken är att jag får det bättre! Om det inte sker, tycker jag inte att något har blivit bra.

Vilket för oss in på frågan hur många av oss som egentligen vet vad vi vill ha och vad vi innerst inne önskar oss ...
Pengar låter ju bra. Pengar är alltid bra att ha. Men hur mycket pengar? Jag brukar rysa när jag läser om folk som har himla massa pengar. De får lägga ut förmögenheter på säkerhetsarrangemang, de är hotade och påpassade från alla möjliga håll och de får säkert lägga ner en himla massa tid enbart på att hantera och förvalta sin förmögenhet också. Folk som vinner stora pengar i lotterier får se hela sin släkt förvandlas till giriga gamar, mister sina vänner. Det verkar inte så kul, även om jag medger att det skulle vara kul att förfoga över ett eget privatjet.

Nå, det verkar alltså som om lagom nog är bäst ...

Men för att nu knyta ihop det hela - vad vill man egentligen uppnå med sina författardrömmar? Är det kul att vara en berömd och rik författare? Vad blir följderna om man faktiskt skulle få till någon eller några fullträffar?
Ja, en följd är ju att man alltså blir en av de där mycket förmögna personerna med alla de bekymmer detta för med sig. En annan att man blir igenkänd överallt. En tredje är att man utsätts för flera miljoner läsares tyckanden - och bland dessa miljoner finns tveklöst en del del personer som bara hatar ens verk och dessutom säger det högt också. Blir man immun mot elak kritik bara för att man har en stor skara fans? Nej, det vågar jag nog påstå att man inte blir! Uttalanden från en och annan bästsäljande författare tyder på det. Själv fick jag över ett dussin recensioner på min bok som var allt mellan snälla och välvilliga till rent översvallande entusiastiska. Trevligt, javisst. Och så dyker det upp en liten skit som uppenbarligen hade personliga problem med något, för maken till hatrecension har jag nog knappt sett. Lögner och förtal och mot slutet en tämligen väl uttalad önskan att jag aldrig skulle fått publicera något och aldrig borde skriva något igen. Gissa vilken recension jag minns bäst. Jag fick brev från okända människor som berättade vilket djupt intryck min bok gjort på dem. Härligt. Jag läste ett uttalande från en idiot på något forum, en idiot som inte kunde stava mitt namn rätt och givetvis hävdade att jag inte kunde skriva alls. (Som om han kunde läsa då, typ.)
Uppvägde berömmet då det negativa? Tja, nej, egentligen inte. Jag blev sårad och förbannad över dumheterna som skrevs, jag blev glad och stolt över lovorden. Men mitt i alltihop upptäckte jag till min förvåning att jag fortfarande hade min egen åsikt om min bok. Tycker jag att jag har skrivit något som är bra/dåligt och någon annan påstår motsatsen - ja, då drar jag alltid slutsatsen att personen ifråga inte vet vad h*n talar om.

Men när jag läser om en nobelpristagare som efter priset har hamnat i en permanent skrivkramp, då känner jag också full förståelse. Man måste hela tiden skriva något som är bättre än ens föregående alster. Det skapar en prestationsångest som inte direkt gagnar kreativiteten. Var det detta man önskade sig?

Eftersom jag gav mig på att skriva en bok på svenska i genren fantasy kan jag väl direkt medge att jag inte blev rik på mitt debutalster. Tvärtom vad en del fantasyhatare tror, är detta inte en genre där man kan gå in och utan större ansträngning mjölka pengar ur en ovanligt stor och ovanligt okritisk publik - i synnerhet inte om man skriver på svenska, alltså. Men ponera att jag blivit rejält förmögen på denna bok. Att den ensam hade gjort att jag aldrig skulle behövt skriva en rad mer i mitt liv? Skulle detta ha påverkat min känslighet för kritik, min vilja att åstadkomma något mer ...?

Ärligt talat: nej! Jag har alltid hoppats att skrivandet skulle få min ekonomi att gå ihop såpass mycket att jag skulle kunna skriva på heltid utan att behöva traggla med någon annan, tidskrävande försörjning. När jag varit strängt upptagen av annat jobb har nämligen idéerna ibland bubblat i mig så att jag känt mig som en överhettad tryckkokare - alltid vid de mest olämpliga tillfällen också. Hur många gånger har man inte suttit på möten, befunnit sig på resa eller kämpat mot en tuff deadline och plötsligt drabbats av en nästan oemotståndlig lust att bara löpa iväg till närmaste dator eller anteckningsbok och börja Skapa?

Men så har jag ju haft stunder när jag faktiskt haft en massa tid att skriva. Vad händer då? Jo, ingenting förstås. Jag har tidigare klagat över att stress dödar mina sista rester av kreativitet, men jag vet också att motsatsen inte heller gäller. På något vis verkar jag skriva som allra bäst när jag måste stjäla mig tid till det, när det blir ett sådant där förbjudet och därför ack så lockande nöje. Idiotiskt, men vad gör man ...

Det finns alltså skäl för mig - och för alla likasinnade som läser detta - att allvarligt fundera över vad jag/ni vill uppnå med skrivandet. Min slutsats är att det enda som verkligen räknas är det rena, personliga nöjet att skapa en berättelse som man själv njuter av. Publicering, ära och pengar är inte väsentliga alls. Jag är tillräckligt fåfäng för att ändå lura i mig att det spelar roll, men innerst inne vet jag alltså att det inte gör det. Man vinner fördelar på att "lyckas", men också en hel drös nackdelar. Motsatsen gäller också. Resultatet blir status quo. Det som räknas är de lyckliga stunderna man hade när man satt där ensam med sin lilla berättelse och plötsligt rycktes med av den, försvann in i den, glömde allt om omvärlden och samtidigt hade den berusande känslan av "detta har jag skapat själv. Jag är Gud, yay!"

(Vilket, fånigt nog, också har ett pris! Efter en sådan session är jag nämligen ett UFO en lång stund och det har ju också sina klara nackdelar. Jag får en känsla av att jag har missat något av Verkliga Livet medan jag satt där och lekte ...)

Nog är det lätt att någonstans i bakhuvudet nära den lilla, lilla drömmen om att bli nästa J.K. Rowling ... men se upp för den tanken, för man kan som sagt få det man önskar sig - bara för att upptäcka att det inte alls var det man ville ha!


Andra bloggar om: författande, fantasy

När allt blivit rörigt

Jag stal mig lite tid idag igen och pysslade med min roman. Dock var jag så full av dåliga uppslag och feghet - sedan när blev det läskigt att redigera bort gamla misslyckade avsnitt??? - att jag fick ägna mig åt meta-författande istället. Den här bloggen kan sägas vara en sådan, men jag har ju en privat anteckningsfil också där jag kan resonera mer öppet kring teknikaliteterna ... med mig själv, alltså. Hellre det än bara sitta och stirra hjälplöst på röran.

Annars mår jag visst inte så bra just nu. Livet är jobbigt och ännu jobbigare blir det inom kort, pga jobb och familjesituation. Jag bävar. Och jag blir lite orolig för mig själv, för jag känner att jag påverkas på ett väldigt lömskt vis. Det är inte så att jag sover dåligt, eller att jag egentligen är fysiskt trött, eller att jag har ont i magen eller så. Snarare är det så att jag inte känner någonting längre. Jag är varken stressad eller avkopplad, jag bara går omkring och känner att livet inte är kul. Jag vill slippa ifrån allt ansvar ett slag, jag vill bli en självupptagen tonåring utan andra bekymmer än mina läxor, jag vill att någon annan fixar röran hemma, fixar maten, fixar allt. Det är helt knäppt att jag ska behöva få dåligt samvete för allt jag inte hinner med, när jag samtidigt vet att jag gör så gott jag kan. Att man ska skämmas för högen med ovikt tvätt och alla dammelefanter i hörnen fast man vet att man slitit häcken av sig dels för att klara en deadline, dels för att reda upp trassel med skolan, att man till sin fasa upptäcker att dygnet faktiskt inte har mer än 24 timmar och veckan inte har mer än 7 dygn.

Och så är jag så trött på de här kvällsdepressionerna. Nattsvarta tankar som faller mig i ryggen om kvällarna. Det finns bara ett botemedel, och det är att gå och lägga sig och försöka somna illa kvickt. Detta på tiden då man skulle suttit och författat, men jag behöver kanske inte ens säga att kreativiteten är totalt väck och ersatt av vims-tankar åt alla håll ...

Det är lurigt när batterierna börjar ta slut på allvar, när man inte känner något alarmerande utan bara känner sig allt mer olycklig och otillräcklig. Det kryper långsamt över en tills benen börjar kännas svaga. Får man någon gång lite tid över är man bara håglös och ledsen. Livet är helt enkelt inte roligt längre. En gång sysslade jag mycket med mental träning och avslappningsövningar, jag var riktigt bra på det. Idag vågar jag inte ens snegla på skivan för jag vet inte hur man gör längre, jag känner inte att jag har någon ostörd kvart ändå.

En ut till höger, en in från vänster ...

Jag insåg plötsligt att en person, som jag avfärdat ur berättelsen tidigare, egentligen borde vara kvar. In med X. Plötsligt blev det uppenbart att persongalleriet började likna en rysk tegelstensroman - något måste göras. Trots allt har ju målsättningen varit att skriva en alldeles ovanligt kort fantasyroman ...

Nu har jag bestämt mig för att rationalisera bort en annan person, vars enda funktion ändå varit att vara död hela tiden. Det kommer att bli mycket att korrigera. Men man får ju som bekant inte vara rädd för lite jobb när man skriver ...

Jag inser just att titeln på denna blogg kan tolkas på något slags politiskt vis, men så var det alltså inte.

Andra bloggar om: författande, fantasy

Jag vill, jag vill!

Oj vilken skrivlust jag plötsligt fick. Dessvärre upptäckte jag samtidigt att morgondagens leverans är fyra gånger längre än den brukar vara. Där rök de drömmarna.

Jag läser en intervju med Jan Guillou att han föraktar bloggande. Sånt slöseri med tid. (Sånt där man skriver när man vill skapa debatt och få uppmärksamhet, antar jag.) Å andra sidan har han tydligen tid att följa både den ena och den andra TV-serien. Det hinner inte jag i alla fall. Blogga ... hinner jag ju inte så mycket heller. Men det är ju nyttigt att skriva dagbok ibland och varför är det fulare att skriva den på nätet istället för att skriva den i hemlighet? Rent principiellt alltså?

Samtidigt kan jag konstatera att bloggarna för några år sedan var mer personliga än de är idag. Alla vet numera vilken stil det "ska" vara. Det bara blir så ...

Och så var valet över för denna gång. Det var ovanligt många bittra förlorare den här gången, eller är det återigen ett mediafenomen? Fortfarande var det ju så att det blev en majoritetsseger. Och något festligt är det att nya statsministern bara är ett år äldre än jag själv. Det har jag aldrig varit med om tidigare!
Jag hoppas att man får fler i arbete fast å andra sidan är jag lite pessimist. Vi behöver ett elastiskt och flexibelt socialförsäkringssystem och enklare regler för småföretagare, allt för att underlätta för dem som vill försörja sig på annat vis än genom ett traditionellt åtta-till-fem-jobb. Fast här är det ju lätt att säga tulipanaros. Jag förstår ju också att det kan bli knepigt att genomföra sådana saker.
Jag tillhör dem som är glada över valutgången. Inte minst är jag glad över att socialdemokraterna nu får en god chans att revidera sig och fräscha upp ett och annat. Det verkar behövas.

Apropå det är det dags att fortsätta jobba nu. Jag får försöka författa lite i huvudet när jag har lagt mig - jag brukar hinna ungefär en halv mening innan jag somnar.

Ibland blixtrar det till ...

Mina funderingar om vingbärares äktenskap, vilka jag nämnde tidigare, sprang verkligen iväg. Oj vilken historia det gick att hala fram där helt plötsligt. Synd bara att den inte tillhör mitt nuvarande bokprojekt ... (Betrakta detta som en helgardering om ni inte skulle gilla Åsnornas Förbund - det kommer en bok till sedan. Och då blir det Jarga och Erlo för hela slanten igen.)

En sak kan man lätt konstatera, och det är att det bra att göra romaner om ämnet "Sex och äktenskap".

Visserligen pysslar väl Ulven också med sådant, även om han satsar mer på samboskap än giftermål. (Tanken på Ulven som gift är verkligen konstig. Jag vet inte varför - kanske för att han är en sådan tidlös person, hm ...) Men det blir nog mest som rekvisita. Ulven försöker hitta sig själv, han. Dessutom försöker han hitta sanningen om en del andra personer, vars förflutna innehåller diverse mörka händelser. Detta är en slags detektivbok även om det kommer att finnas plats för vissa kritiker att triumferande utbrista att de listade ut sanningen före slutet, haha! Det finns nämligen en grundmurad uppfattning om att det är detta som är det yttersta syftet med allt som liknar Deckare, att knäcka gåtan VEM GJORDE DET.

Själv läser jag myspysdeckare av en helt annan anledning, nämligen myspyset. Jag struntar i deckargåtan.
Jag glömmer för övrigt aldrig den kritiker, en riktigt sk*tstövel för övrigt, som gjorde sig bred över att jag dramatiskt avslöjade att de två huvudpersonerna i "Svart eld" var nära släkt - halvbröder, närmare bestämt. Vad han inte nämnde var att detta otroliga avslöjande (som alltså inte skulle vara så otroligt) kom i kapitel 3. Det var liksom aldrig poängen med den boken ...
Ingen verkar ha märkt att det fanns viss anledning att tro att denna "sanning" inte stämde, förresten ... även om Erlo tyckte sig se klara likheter mellan Jarga och fadern. Men nog fanns det en annan som Jarga liknade ännu mer?
Nu säger jag inte mer!

Jag har för övrigt använt en hel arbetsdag åt att skriva fakturor. Uppenbarligen borde jag jobba mindre och fakturera mer. Eller anställa någon - om det någonsin blir ekonomiskt möjligt. Det är snart val, hoho. Jag tror inte att det blir någon förändring efteråt heller.
Men den s k folkpartiskandalen ska jag anteckna, här finns stoff för flera romaner. Jaså, det kom en film om Watergate redan på 70-talet, å f-n. ("Alla presidentens män", sevärd eftersom Erlo spelar huvudrollen i den. Jag menar allvar.) Tjaa, nu ser jag inte riktigt samma proportioner i det ena som i det andra även om det finns en del uppenbara likheter.

Jag tror att jag ska uppsöka något Internet-café och därifrån se hur många partiers "topphemliga nätverk" jag lyckas hacka mig in i, möjligen med hjälp av närmaste tolvåring. Man kan väl kalla det ett kompetenstest - jag kräver en del av de personer som ska styra det här landet. Fixar ni inte era egna datornätverk tror jag inte att ni är kapabla att bilda regering heller.

Valtider!

Valreklamen har börjat dimpa ner i brevlådan. Bra, då kan man kanske ta reda på vad de tycker, de olika partierna, så att man kan göra ett ordentligt val den här gången ...

Wow ba', tänk att de allihop vill göra kommunen mer attraktiv att bo i, gynna företagarklimatet, miljön, äldreomsorgen, tryggheten, skolan och sjukvården! Det låter ju strålande - att de inte går ihop, alla partier, och gör gemensam sak eftersom de ändå vill samma sak? Fast de påstår ju hej vilt att De Andra, de vill göra allt sämre. Varför? För att de är Onda, kanske? Ska jag tro på det? Öh, vad sägs om lite valpropaganda riktad även till oss som har IQ överstigande 100? Vi finns faktiskt också.
Som vanligt är all propaganda ett verk av någon väloljad reklambyrå som valt en viss approach. Det ser åtminstone så ut. Och jag är mycket medveten om att det inte bara handlar om vad politikerna lovar, utan i vilken utsträckning de sedan ämnar hålla sina löften. Ja ja.

Det slutar - som vanligt - med att jag undrar om jag inte borde starta ett eget parti. Ett som gör Mer Bra och Mindre Dåligt. Vore inte det nå't? Eller åtminstone ett parti där man inser skillnaderna mellan utgift och investering. Jag är ingen ekonom, jag är inte helt haj på ämnet faktiskt, men just det där med utgifter vs investering fattar även jag. Politikerna gör det absolut inte. Hur kan de annars förklara att de "sparar" in på skolan och annat? Barnen är ju vår framtid, allt som läggs på dem är en investering. Inte för att barnen är gulliga och vi älskar dem, utan för att de kommer att styra världen om ett antal år, vare sig vi vill det eller ej.
"Sparåtgärder" som bara leder till större kostnader i någon annan ände är således rätt korkade. Man sparar in på antalet poliser och låter de existerande poliserna ta över sekreterarjobben i polishuset och så blir det fler brott och ... öh, vad kostar kriminaliteten? Man sparar in på speciallärare och några ungar faller igenom och några år senare är de inte direkt samhällets lönsammaste små medborgare. Här i min region sparade man in på sjukvården genom att slå ihop två sjukhus till ett så att man får åka hit för att få vård i sin sjuka fot och dit för att få vård i sitt dåliga öra. Fiffigt! Hur man gör om man har ont både i foten och örat samtidigt kan man ju fråga sig, man får väl hänga på ambulanserna som kör folk fram och tillbaka ... eller dela upp sig ...
Och hur mycket sparade man in på denna smarta reform? Just det, inget alls. Problemet var ju inte att det fanns sjukvård både här och där, utan att folk fick ont i fötterna och öronen.

Jag tror att jag skulle kunna pladdra länge här, om hur man är listiga och sparar in på gungorna för att sedan få desto drygare utlägg på karusellerna, men jag tror att jag avstår.

Unnade mig att ha lite roligt idag och skrev en mycket romantisk scen som ledde till många funderingar bland annat om vingbärarnas äktenskapslagstiftning. Det gav mig en massa häftiga idéer om helt andra saker - lustigt hur det ena kan leda till det andra. Helt klart är att den tredje boken kommer att handla mycket om kvinnor och politik, i denna kombination. Fråga mig inte varför det blidde så ... eller varför Åsnornas förbund kom att handla om en uppstoppad åsna och några vinhandlare.

Trasdockan talar

Igår unnade jag mig äntligen att vara lite ledig. Fick iväg jobb som måste iväg, skulle börja med nästa grej men tänkte "aah, äsch" och gav vovven den där långpromenaden som jag verkligen var skyldig honom. Vädret var fantastiskt - precis lagom varmt, vacker blandning av moln och sol, fuktig luft, mild sensommarkänsla och dis över hela landskapet.
Sedan kom jag hem och sedan ... ja, tyvärr måste jag erkänna att jag föll ihop som en trasdocka i ett hörn. I soffhörnet, närmare bestämt. Det var lite läskigt, som om luften bokstavligt talat gick ur mig. Jag visste inte att jag var så trött. Resten av dagen var jag totalt oduglig.
Inatt drömde jag att jag förlorade kontrollen till samtliga projekt och åtaganden i mitt liv på en gång - också en rätt otrevlig dröm. Jag har drömt liknande saker förr.

Mitt i alltihop skrev jag lite på min bok, jo, det gjorde jag. Fast jag tog ett kapitel som behöver arbetas om mycket mer så det blev bara några trevare. Jag har klara problem med infodumpingen i den här berättelsen. Det är så mycket som ska klaras ut och diskuteras och därför har jag femtioelva dialoger, viktiga sådana, som jag flyttar runt, runt ... Det är förstås enklare om man kan dramatisera istället för att återberätta via dialoger, men ofta går det faktiskt inte.

För övrigt har veckan varit tämligen slitsam med ständigt krånglande bredband, strömavbrott och åskväder. Jo, jag älskar egentligen åskväder. Det pirrar mysigt i magen när det blir mystiskt mörkt ute och ovädret brakar loss i all sin storslagna mäktighet. Blixtar och åskmuller är en skönhetsupplevelse. Meeen så har vi den där lilla detaljen med alla sladdar som numera måste dras ur illa kvickt för att diverse dyrbara apparater måste skyddas ... och då är det inte riktigt lika kul längre ...

Ögonen går i kors på mig när jag skriver detta. Nu går jag och lägger mig.

Utmanad, jaja

Gryningstiger har utmanat mig. Jag får väl göra något åt det.

1) En bok som förändrade ditt liv?
Tintin-böckerna, eftersom det var de som sporrade mig att lära mig läsa.

2) En bok du läst mer än en gång?
Jag har nu en gång för alla den lilla idiotiska vanan att läsa vissa böcker om och om igen ... Har redan förbrukat ett ex av Vår Kokbok och har snart gjort slut på det andra också ...
Annars är "Anna Karenina" en favorit i avdelningen tjocka romaner.

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
Jag tvekar mellan Svensk Författningssamling och Robert Jordans "Wheel of Time". (ledtråd: tänk praktiskt :D )

4) En bok som fick dig att skratta?
"Tre män i en båt".

5) En bok som fick dig att gråta?
En liten saga av H.C. Andersen som heter "Tusenskönan". Sorgliga böcker har jag annars svårt att läsa ut, det slutar med att jag sitter och lipar och hatar boken samt raderar den ur minnet.

6) En bok du önskar hade skrivits?

ÅSNORNAS FÖRBUND!!! (Gaah)

7) En bok som inte borde skrivits?

Mein Kampf. Samt "Sauron strikes back - Lord of the Rings II" av Tolk... vänta lite, den var visst bara en mardröm också. Puhu.

8) En bok du just nu läser?
"Ofredsår" av Peter Englund. Jag fick avbryta läsningen innan jag hunnit till slutet förra gången så nu kör jag en repris.

9) En bok du tänkt läsa?

Har ett ex av "Mästaren och Margarita" här som jag måste ge mig på när jag får tid.

10) Skicka vidare till fem andra bloggare:
äsch! Jag klarade inte utmaningen!

En något misslyckad hjältinna

Jag är egentligen sur och ledsen. Har jobbat som ett litet ** hela veckan, har suttit uppe till halv två på natten för att klara deadline som var idag på eftermiddagen. (Har ju klämt in dotterns sjuårsdag och andra faktiskt mycket viktiga begivelser i programmet. Också.)
Det såg fint ut idag vid lunchtid. Nästan färdig. Skulle elegant klara deadline, om än med inte särskilt mycket marginal. Och vad händer då?

Åskväder! Och när det åskar, då dras sladdarna ur, både här och hos grannen, som sitter på bredbandsanslutningen. Vi är inte åskrädda, men vi är rädda om vår dyra utrustning. Nerslag är inte bara en hypotetisk risk här.
Mycket riktigt drog grannen hastigt ur sladden. Och därmed var förbindelsen med omvärlden väck, och eftersom jag för tillfället jobbar med ett översättarprogram som surrar på en server någon annanstans, blev det tvärstopp. Bara att stänga av datorn. I min desperation satte jag mig med mobiltelefonen i ett hörn och började spela Tetris, snacka om överslagsbeteende ...

Jag missade min deadline ... fick iväg grejorna precis när mottagaren skickat mig ett brev där det stod att hon nu gick hem och att kunden var underrättad om att leveransen inte kommer förrän på måndag. F-n vad lyckat det kändes. Inte för att jag rådde för det, men ändå, där fick man för allt nattarbete och all god vilja. Allt förgäves. Jag sa ett antal Svärord.

Men grejorna är mig alltså ur händerna och jag glömmer för ögonblicket att jag har mer att göra. Det tar vi imorron ... Nu har jag suttit med Åsnornas förbund igen och nu tycker jag om boken igen.

Letar som bäst efter den rätta, stämningsskapande musiken. För ögonblicket blev det något i sammanhanget riktigt standardmässigt, nämligen "Vandraren" med Nordman. Ack ja, snart finns det väl en norm för "fantasymusik" också. Om det inte redan gör det ... (Hedningarna är bra, och dessutom gillar jag när de sjunger på finska för då behöver jag inte störas av texten. Det räcker så bra med min egen.)

Häromdagen såg jag en bild på Leo diCaprio - ja, det var inte precis den första - och tyckte att han såg ut precis som min hjälte Ulven. Fast utan krullhåret förstås. Lustigt, för diCaprio är ju känd för att vara vacker och det var inte så jag beskrev Ulven från början. Han liknades ju istället vid "en utblommad maskrosstängel" eftersom han var så lång och smal och hade ett stort, mäktigt afrokrull i olika blonda nyanser. Jag hade så många tvålfagra grabbar i berättelsen ändå, så Ulven fick vara mer charmig än vacker. Å andra sidan har han vakna ögon och det tycker jag personligen är det mest tilldragande som finns, så det går kanske på ett ut. Och nu är han ju bokens hjälte och det ställer kanske vissa krav.

Berättelsens hjältinna är däremot fortfarande inte så grann. När hon introducerades i "Svart eld" påpekades det visserligen att hon hade snygga ben men så mycket mer var det inte. Hon är inte direkt ful, bara alldaglig. Hon heter Kaida och har så dåligt självförtroende att jag börjar bli irriterad på allvar på henne. Självklart faller hon för Ulven, drömprinsen för alla behövande små flickor. Men lever de lyckliga i alla sina dagar? Nja ... knappast.
Kaida är inte någon tacksam figur att skriva romaner om. Jag börjar förstå varför alla envisas med Starka Kvinnor. Just för att jag stör mig på henne måste jag gräva djupare i hennes historia och lära känna henne bättre.

Hon var yngsta barnet i en syskonskara på sex barn, hade en syster och fyra bröder. De var en fiskarfamilj i den radeniska staden Driellast, och Kaida var sin fars favoritbarn ... När hon var tolv år, omkom fadern och alla bröderna i en storm. Modern blev förkrossad, systern listade sig ur det hela genom att gifta sig. Kaida sökte sig också ut ur hemmet för att hantera sorgen och föll snart för en hårfager och betydligt äldre charmör vid namn Korli. Vid tretton års ålder blev hon gravid, till allas fasa. Hennes mor körde ut henne och systern intog någon slags mjäkig mellanställning. Kaida var hänvisad till Korli, som sannerligen inte hade lust att dras med henne och ungen. Men han hade inget val, eftersom hans affärspartner, jättekvinnan Panno, sade ifrån. Panno var så hiskeligt ful att ingen man såg åt henne med annat än fasa, men hon hade en rätt skarp hjärna och det visste Korli också. De drev en ölstuga ihop, och Panno fäste sig vid stackars Kaida och såg till att Korli tog sitt ansvar.
Det gjorde han tyvärr bara för att han måste. Sonen struntade han totalt i, förhållandet med Kaida bestod av gräl, örfilar och hån. Sedan gjorde han förstås ingen hemlighet av att han hade andra damer också vid sidan om. Kaida själv försökte tappert leva på någon slags livslögn om att hon och Korli älskade varandra, för vad hade hon för val? Panno blev hennes enda vän men inte vet jag om det förhållandet var så helt sunt det heller, för Panno var överbeskyddande i all sin vänlighet.
När man ser till denna bakgrund är det ganska lätt att förstå att Kaidas självförtroende var rätt obefintligt. Hon kunde nog te sig rätt kavat vid första anblicken men därunder var hon en väldigt liten och ensam tjej som hängde upp hela sin tillvaro på den älskade lille sonen.

Men en dag står han där på hennes tröskel, drömprinsen. Ulven Heplon, en glad kille som fixar allt, blir kompis med alla, lär sig allt i ett nafs och dessutom verkar ha ett hjärta av guld. Han är världens bäste vän, älskare och styvpappa. Han är helt enkelt nästan för bra för att vara sann ...

Den som inte klarar ens en litenliten spoiler ska blunda nu, för här kommer ett avslöjande: det här förhållandet råkar på betydande svårigheter. Om nu inte någon kunde räkna ut det själv. En sak som gjort boken jobbig att skriva är just deras - med tiden - allt olyckligare relation. Jag förstår dem båda, jag vill vara på bådas sida, men jag medger att Kaida är påfrestande i all sin ynklighet.
Det börjar visst bli läge att införa lite lyckligare kvinnor i den här berättelsen. Å andra sidan är inte killarna särskilt glada de heller ...

Önskedrömmar

Jag har drabbats av min regelbundet återkommande glamourfeber. Missförstå mig inte, jag har inte lust att bli kändis eller så. Eller, föralldel, leva "la dolce vita" som After Dark sjunger om. Bada i champagne och festa hela natten, njaeh. Inte riktigt min grej.

Men då är det ju tur att man är författare, så att man kan sluta ögonen en stund och drömma fram den där tillvaron. Min fantasi tycks vara rik såtillvida att jag kan leva mig in i sådana där drömmar väldigt väl. Så jag har insett att jag faktiskt har det där livet inom räckhåll, även om det bara är korta stunder åt gånger. Jag kan drömma fram exakt vad jag vill. Jag kan njuta av mina drömmar. Bra.

Detta fick mig lite osökt att tänka på s k flärdromaner. De är kanske inte lika mycket i ropet längre som de var under 80-talet, när det publicerades mängder av s k FLN-romaner - eller tantsnusk som det ju också hette. Jag har ett par av dessa böcker i hyllan. Det var inte så lätt att komma igenom dem, eftersom de generellt sett var ganska dåligt skrivna och dessutom inte alltid hade en handling som var så himla intressant. Kanske var min glamourlängtan på denna tid inte tillräckligt stor för att jag skulle orka med alla dessa ändlösa beskrivningar av hjältinnans märkesvaror. Och så var det ju frustrerande med alla skitsnygga hjältinnor eftersom jag själv inte kände mig lika skitsnygg och inte kunde leva mig in i hjältinnornas öden tillräckligt mycket för att kunna "idenfiera" mig med dem.
Men de här böckerna skrevs ju inte för att vara litterärt framstående heller. De skrevs för att fylla just ett glamourbehov hos läsarna - möjligen också hos författarna, vem vet?

"Borta med vinden" brukar anföras som en av de ursprungliga flärdromanerna - lite orättvist tycker jag kanske, eftersom ganska mycket i den boken är ganska lite flärdfullt. Titeln anspelar ju på det faktum att flärden faktiskt försvann ... Jag gillade inte boken, tyckte att den var onödigt rasistisk och dessutom dyster och tung framåt slutet, men visst fanns det häftiga partier.

En annan, betydligt bättre kandidat, är Daphne du Mauriers klassiker "Rebecca". Bättre ur litterär synpunkt, bättre för den glamourtörstande. Läs den! Den är bara så romantisk, och samtidigt är det en rätt spännande deckare med ett oväntat slut - för den som till äventyrs inte redan kan intrigen utantill, vill säga. Tantsnusk saknar den däremot.
Så här va (inga spoilers): Hjältinnan, eller snarare berättaren, är en tafatt och mycket slätstruken ung tjej "med röda armbågar och stripigt hår" som på ett tämligen obegripligt vis lyckas bli gift med en något äldre, stormrik och romantiskt bitter engelsk godsägare. Hon kommer med stor förväntan till hans helt fantastiska gods och upptäcker där att minnet av hans första fru, den mystiskt avlidna Rebecca, tyvärr lever lite väl starkt ... så under resten av boken ägnar sig den unga bruden med stigande förtvivlan åt att försöka slåss mot det spöke som är Rebecca. Inte på det ockulta viset förstås, men alla pratar om Rebecca, hela huset bär spår av henne, hushållerskan dyrkar henne fortfarande ... och den nya lilla frun är ett snällt mähä som inte kan och törs säga ifrån. Så där går hon, i Rebeccas hus och bland Rebeccas tillhörigheter och försöker vara gift med Rebeccas man ...

Känns intrigen igen? Ja, för den har kopierats en miljon gånger. Det är som sagt dödligt romantiskt, trots att förhållandet mellan den unga frun och den bittre aristokraten inte skildras med någon större passion. Det är Rebecca, minnet av henne, som är så hopplöst romantiskt. Rebecca är exakt allt det som flärdromanhjältinnor brukar vara. Bokens berättare står däremot där med sitt platta hår och sina nerbitna naglar och går nästan under av mindervärdeskomplex. Man lider med henne och man tjusas samtidigt med henne när Rebecca ideligen blir indirekt beskriven. För Rebecca som person, och Rebeccas hus, är verkligen alldeles enastående ...
Som sagt, läs den. FLN-romanerna är till stor del skräp och tantsnusk, det här är bra på riktigt.

Jäpp, denna bok har blivit efterapad många, många gånger. Den har för romantikromanerna blivit vad "Härskarringen" blev för fantasyn. Jag tror att jag får gå och läsa den lite igen, för att mätta min glamourtörst för denna gång. Vi vill alla vara Rebecca ett slag. Tror vi, he he.

Tänkte här lite snyggt leda över resonemanget på fantasy men si, det orkar jag inte.

Har du något att säga?

En fråga som kan stressa ihjäl vilken författare som helst. Nåja, mig åtminstone. Man sitter där och totar glatt med sin trevliga berättelse och man har så ininorden roligt när man gör det, och så läser man en hög goda skrivråd. Först kommer "vad är det du vill säga med din berättelse"?

???
Gulp.

När man skriver fantasy eller något annat onyttigt, kan en sådan fråga kännas som en direkt pik. Det känns som om man borde prata om något viktigt, kanske uttala sig om något aktuellt problem eller så. Första gången jag läste den frågan kändes det som om man skulle skrivit något självbiografiskt om man nu haft någon skam i kroppen.
Förlagen klagar förresten på alla debutromaner där huvudpersonen heter likadant som författaren själv och antingen lever exakt som författaren troligen gör, eller också lever ett slags författarens drömliv - eller möjligen mardrömsliv. Läser du vissa kulturspalter kan du rentav få intrycket att debutromaner bara handlar om sånt, emedan fantasy inte finns i sådana artikelförfattares världar.

Min gamla mormor ogillade att jag satt och skrev "sånt som bara är en blandning av böcker du själv har läst". Hon tyckte att jag skulle skriva om självupplevda saker.

Gulp igen!
Jag testade faktiskt, jag var ju inte så gammal precis, och jag blev ohyggligt uttråkad. Vem har intresse av att läsa om mitt liv? Ja, inte ens jag själv, faktiskt. Det som har hänt, det har hänt, och det behöver jag inte sitta och skriva om. Jag är säkert ändå den som är mest intresserad, åtminstone fram tills jag blir en Kändis.

Men som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg, ligger det faktiskt något i dessa råd, även om man skriver rena påhitt. Någonstans måste en berättelse förankras i verkligheten även om den är aldrig så mycket fantasy. Någonstans ... tja, någonstans ska ju ens egen syn på livet in. Annars tror jag att det blir väldigt opersonligt. När jag ger kritik på andras alster, vilket jag emellanåt varit väldigt flitig med, brukar jag gnälla på två saker:
1. Ett språk som förefaller vara lånat från favoritförfattaren, snarare än "eget".
2. En rädsla för att beröra lite jobbigare ämnen - åtminstone får man det intrycket. Så snart berättelsen börjar kännas djup och oroande, styr författaren därifrån som om h*n haft ett ekolod som börjat larma. Fast tvärtom, kanske.

Men det är ju just det ... när en berättelse börjar kännas lite obekväm, kanske lite för närgången, när det börjar krypa lite längs ryggraden, det är förmodligen då man börjar beröra något viktigt. Det man ville säga, eller åtminstone borde säga.

"Svart eld" inleddes med ett våldsamt gräl, det har jag säkert sagt många gånger förut. Det var mycket viktigt för intrigen att detta gräl kom till stånd, eftersom det var det som gav hjälten knuffen ut i världen. (Alla berättelser handlar, åtminstone i symbolisk mening, antingen om att en främling kommer till stan eller att någon ger sig ut på en resa! Och i fantasy är det ofta både och!) Men vad grälade de om? Jag hade ett antal uppslag, och de var rätt tama. Styvfadern var en elak typ. Inte konstigt att hjälten drog. Till slut valde jag den enklaste lösningen - hjälten vantrivdes så till den milda grad att han bestämde sig för att sticka, och det tyckte inte styvfadern om. Han tog till våld för att förhindra drängens flykt. De började bråka, det gick åt pipan, kan man lugnt säga.

Men medan jag skrev detta, uppenbarade sig berättelsens verkliga tema och jag visste plötsligt vad jag försökte säga. Det handlade inte om att någon var ond, utan om missförstånd och sviken kärlek, om två personer som var så olika skapta att de bara måste ryka ihop. Den svikna kärleken urartade i någon slags desperat svartsjuka och där fanns hela temat, det som gav boken dess titel.
Vad som var ännu märkligare var att jag en dag märkte att jag hämtat stoffet från verkligheten, även om det blev så förvrängt i sagoformen att ursprunget knappast kan spåras längre. (Hoppas jag ...)

Så visst försökte jag säga något, och visst skrev jag om saker jag upplevt själv och inte bara sett på TV. Det tog bara lite tid att krafsa fram det!

Stephen King påstår att när man väl sätter sig och skriver så kan man skriva om vad sjutton som helst. Nja, det håller jag inte riktigt med om. Man bör skriva om saker som man kan bli personligt engagerad i. Det kan vara "vad som helst" i omvärldens ögon, men det måste ändå vara något som betyder något för mig. Hur kan man annars uppbåda engagemanget som krävs för att skriva en hel bok?

Det finns förstås exempel på motsatsen - när man läser en berättelse som är så full av patos och budskap att man får lust att säga till författaren "öh, om du har så många åsikter kan du väl komma med dem rakt av och inte gömma dig bakom den här genomskinliga intrigen!" (Jag är ingen vän av s k politiska romaner ...) Men det gäller sällan fantastikgenren. Där undviker man blindskären genom att skämta bort allvaret, eller genom att iscensätta en onödig strid där man tryggt kan låta armar och huvuden yra genom luften - det blir mindre personligt på det viset. Och om skurken plötsligt skulle råka visa sig lite för mänsklig får man skynda sig att göra honom falsk och otäck igen så att det inte uppstår något moraliskt dilemma ...

Problemet, som jag antydde ovan, är att man inte kan inleda skrivandet med att sätta sig och rulla med ögonen och mumla "vad är det jag vill sääääga, vad är det jag tycker är viktigt ..." för börjar man i den änden blir det nog mest tillgjort. Dessutom är det ju trist! Man ska ju skriva en berättelse, inte ett första maj-tal. Nej, man får plumsa runt ett slag, leka med uppslagen, forma en slags berättelse och sedan vara beredd på den där resonansen som jag pratade om i en annan blogg. Och sedan skriva om allting en gång till, tjolahopp!

Tror förresten att jag har skrivit allt det här förut, fast jag inte orkar ögna igenom alla mina tidigare blogginlägg. Nå, det beror kanske på att detta är ett ämne som faktiskt engagerar mig väldigt mycket ...

Andra bloggar om: författande, fantasy

Idyll

Jag var ute och gick med hunden nu på kvällen. När solen står lågt och det är vindstilla blir vattenytan alldeles blek, men skogar och klippor blir gyllene istället.
Det var strax över 20 grader i luften och alla sommargäster har kommit till sina stugor, så man kände grilldofter och hörde det trevliga ljudet av middagar bland och häckar och bersåer. Nu blommar schersminerna, rosorna och kaprifolen så det luktar gott överallt. Jag passerade en och annan vitmålad gammal glasveranda där det verkligen fanns blommande pelagoner och vita tyllgardiner. Och ute på sundet brusade motorbåtarna, och fåglarna sjöng så att det ekade mellan klipporna.
Det var så idylliskt att det blev overkligt. Jag blev nästan lite vemodig mitt i alltihop, för jag kände att bättre än så här kan det ju aldrig bli.
Möjligen är jag lite för mätt efter att ha konsumerat lite väl rikliga mängder med paella (lagad utomhus med nya gasolbrännaren) och jordgubbstårta, och så var det ju korvgrillning på stranden nu på kvällen ...

Som sagt - det blir inte bättre. Sommarkvällarna blir inte mer perfekta än så här, det finns inget bättre ställe att befinna sig på. Jag stuvar undan känslan och minnet så att jag har något att hala fram när det blir sämre tider igen.

Hemsidor

Nog måste man väl ha en hemsida? En gång i tiden, på den tiden även jag hade Hemsida, hade man en, liksom. Nu har jag ett par, strödda över nätet för de olika roller som är jag. Jag är ju icke blott Ghosthand.
Men nu känner jag att jag faktiskt borde ha någon som är helt i egen regi. Dels var det författarskolan där det mesta av materialet redan är skrivet. Dels var det böckerna. Och så, viktigast av allt just nu, jobbsidan för min firma, den verkligt seriösa således. Ja, det är viktiga hemsidor allihop och ...

... jag fick förstås rampfeber och prestationsångest mitt i alltihop och bestämde mig för att mjuka upp med något enklare. En liten sida om min hund, kanske? Han är ju så söt! Så här såg han ut för ett år sedan, när han var en liten valpis. Han är fortfarande söt, om än inte lika ullig. Hundhemsidor är inte konstiga. Lite rara foton och någon matchande bakgrundsfärg, så var det klart ...

Så gör man. Ta något enkelt. Jag borde följdaktligen jobba med något enkelt litterärt också, fast jag känner inte riktigt för det. Jag vill jobba med Ulven direkt. Men det är som vanligt svårt att hitta tid - det har blivit lite väl många jobbkvällar med sittningar till elva-halvtolv och efter det är jag så lagom tänd på att sitta och författa.

... här skulle jag nu ha skrivit en passus om hur knepigt det är att jobba och samtidigt spela Den Goda Modern för de sommarlovslediga och tämligen krävande barnen, allt medan deras far jobbar över på sitt jobb, men så blev klockan mycket och ungarna skulle läggas vilket de inte ville gå med på, varpå dagens andra Ragnarök gick av stapeln. Nu är det mycket senare och jag är trött. Jaha, det var den bloggen det. Mitt liv i ett nötskal just nu.

Fnurra på tråden?

Det är tekniska trassel mest överallt. Bredbandsförbindelsen krånglar. Mailservern krånglar. Telefonen krånglar. Och jag får inte upp min egen blogg i fönstret ...

Att jag inte bloggat beror mest på att jag inte författat, och detta beror (fortfarande) på att jag sitter fjättrad vid 'putern alldeles för mycket ändå. När jag lyckas slita mig från jobbet måste jag resa på mig och röra på mig, av rena hälsoskäl. Jag funderar dels på att återgå till att författa med hjälp av kollegieblock och penna (fast då brukar jag få skrivkramp rent fysiskt och det gör ont), dels på att investera lite firmapengar i ett höj- och sänkbart skrivbord så att jag kan byta arbetsställning lite mer. En välkänd fälla för hemmajobbare är ju, som bekant, att man gärna av ekonomiska skäl tummar lite på ergonomi och arbetsmiljö. Vill inte vara osolidarisk mot mina medsystrar här på jorden, men har inte kvinnor av tradition varit rätt dåliga på det här med ergonomi? Min mammas generation - ja, förlåt mig mamma - verkar nästan ha inställningen att städning och liknande ska vara jobbigt och ge värk både här och där, annars är det inte på riktigt liksom. Ja, varför använda svabb med teleskoprör när man kan gå dubbelvikt med en skurborste!
Och jobbar man hemifrån ska man sitta på en kass skrivbordsstol och ha ett snålt tilltaget skrivbord, om man nu inte tar köksbordet istället ...

Gud vet vad den där fantastiska skrivbordsstolen kostade, den jag hade på min Ericsson-tid. Jag vill i alla fall ha en sådan igen. Med gung och fjädring och femtioelva reglage. Och så ett sådant där skrivbord med motor, ja. Bzz, bzz. Med tanke på att jag sitter här tio timmar om dygnet eller mer, borde jag kanske ha bra grejor.

Nej, det där med kollegieblocket är nog värt att tänka på. Då kan jag rentav sitta nere på bryggan en stund och klottra.

Schlagerprat, förstås

Eurovision Song Contest. Jag får ibland så vilda behov av att engagera mig vilt i något glamoröst och stort. (Måste få komma bort från vardagstristessen.) Till sommaren blir det fotbolls-VM, då får man väl festa till det lite igen. (Mitt fotbollsintresse blossar upp rejält under sådana tillställningar, för att sedan slockna totalt.) Nu har det varit ESC som fått förgylla tillvaron under ett antal dagar. Det verkade trevligt där i Aten. Lite flashigt sådär.

Och det är absolut obligatoriskt att tillställningen som sådan ska vara full med kalkonframträdanden, falsksjungande tjejer som desperat viftar med alla attribut, urusla skämt, konstiga etnopopballader, vidrigt fula kläder, divor, plattlåtar och arga diskussioner efteråt om Rätt Låt Vann. (Nähä! Joho!)

"Rätt" vinnarlåt får med fördel vara glad, medryckande, ha en refräng som sätter sig som klister i örat och väldigt gärna vara dansvänlig också. Var Finlands bidrag vulgärt? Eh, att köra strippshow för att vinna röster och att ge avkall på sin konstnärliga integritet, det tycker jag att vulgärt. Annars tycker jag inte att det spelar någon roll om man uppträder i guldlamé eller i halloweenutstyrsel, bara man gör det helhjärtat, för att man själv gillar det.

Lordi lyckades därmed i år leverera årets mesta schlager på ett suveränt stilsäkert vis. Jag skojar absolut inte. Jag är full av beundran. Den här segern var den roligaste sedan ABBA.

Carola har för övrigt en fantastisk röst och var förvisso också rätt stilsäker meeen ... vad har det tagit åt svenska folket som röstar fram sådana tråkiga låtar, år efter år? Jag är klart imponerad av prestationen att föra upp det här bidraget till femte plats. Och jag misstänker att ytterst få av poängen egentligen hade med själva låten att göra.

Ska väl tillägga att Anna Vissis kläder verkligen var tjusiga, samt att bildproducenten uppenbarligen höll mer på henne än på finländarna. Lordi hade ett fyrverkeri på scen, men det var visst inte meningen att TV-tittarna skulle få se det ...

Sanslöst utarbetad

Jag levererade just en laddning översatta dokument, och nu försöker jag hitta tillbaka till verkligheten. Frånsett en del matpauser och vimsiga utflykter till exempelvis Catahya har jag suttit och jobbat som en idiot under så många dagar att jag tappat räkningen på dem. Igår körde jag från nio på morgonen till halv två ... på morgonen ... eller natten, eller vad man nu säger. Deadline är deadline.
Det som händer när man jobbar på tok för mycket att är en underlig overklighetskänsla så småningom börjar infinna sig. Det tycks pågå något slags liv därute, men man är avskuren från det. Det är lite skrämmande, som om man befann sig i en dröm. Känslor av depression smög sig också på. Det brukar bli så när jag blir trött. Tankarna stannar inte, de börjar spruta runt på högvarv istället, fast allt mer förvirrade. (I sista stadiet blir det väl däremot väggen, antar jag.) Jag känner mig oerhört ensam och övergiven.

Nu skulle det sitta fint med en långpromenad med vovven men nu åskregnar det därute så jag får hitta på någon inomhusaktivitet istället. Nästa jobbpaket har redan anlänt, tre andra ärenden ligger också och väntar på mig med förebrående miner. Men jag tror att jag tar någon timmes time-out, sådär.

Har i alla fall slitit mig emellanåt för att snegla på melodifestivaler och liknande. Mer om detta kommer. Hjärnan går som sagt som en överhettat turbomotor just nu.

Host, host, host

Så kom den till slut, den ljuvligaste tiden på året. Gullvivorna slår redan ut, värmen är sommarvärme och allt är så ljuvt och vänt att jag skulle kunna vandra runt med vovven i timmar bland nyutslagna bokar och vitsippor, bara för att lyssna på vattenporl och fågelsång ... åååh, jag älskar det.

Och så blev jag sjuk. Igår pigg och frisk, idag febrig, hostig och med svidande hals. Det värsta är att det sitter otäckheter som känns som fönsterkitt långt nere i lungorna och jag klarar inte riktigt att hosta upp det. Precis så här var det förra vintern, som slutade med lunginflammation, ambulanstur och en nästan död nästan-författare. Alldeles nyss tappade jag andan på det där otäcka viset igen.

Jag har inte skrivit en rad på Ulvens öden och äventyr, för jag har haft fullt upp med annat - jobb, barnpassning, renovering etc. Å andra sidan har det emellanåt surrat rätt bra i huvudet. Det är ett bra tecken. Mitt halvundermedvetna jobbar bestämt vidare på det här.
Men främst får jag nu jobba med jobb-jobbet, det där som ger pengar. Jag har just insett att mitt hemgjorda system för fakturering - inte det där som redovisas för skattemyndigheterna alltså, utan det som gör att jag har koll på vad som ska skickas när - inte längre fungerar. Det blir allt fler projekt och då blir bristerna uppenbara. Alltså måste jag stoppa in alltihop i en databas och jag kan väl lika gärna erkänna det med en gång: jag är inte helt haj på Microsoft Access. Att göra en tabell är busenkelt. Att fixa till urvalskriterier och snygga formulär är lite värre. Och ingen kan väl påstå att det är roligt heller ... Förra gången jag försökte leka med Access var det just bara lek, ett skojprojekt vars tema inte behöver nämnas här. Nu är det plötsligt på riktigt, för att jag har ett uppenbart behov av det.
Tänka sig!

Nog var det en liten aning bättre förr

Jo, men nog var det så? Tänk på musiken bara. Det fanns en tid när Freddie Mercury levde och Queen regerade *aaah!*, när Michael Jackson var större än störst och inte alls liknade ett brännskadeoffer, när Whitney Houston också var något av det snyggaste man sett och sjöng vackert som en kanariefågel och när man kunde dansa natten lång i rosa sidenblus till glada discotoner.

(Jag besökte mitt gamla kårhus i Linköping förra året. De hade målat det helt SVART inuti. Sorgligt!)

Men om vi frångår musiken - det fanns ju annat som var bättre förr också. Jag, till exempel. Bara en sådan sak som att jag kunde sitta uppe och plita på mina texter till klockan två på natten. Idag går det bara inte. Jag är så förbannat trött. Jämt, känns det som! En gång i tiden kunde jag lägga mig, kura ihop mig under täcket och börja köra härliga "långfilmer" i huvudet. Det var roligt. Nu hinner jag knappt lägga huvudet mot kudden innan jag somnar. Det är ett tecken på att man sover för lite, har jag läst någonstans.
Jag är inte särskilt kreativ längre, skrivandet står still, alla andra roliga påhitt också. Men jag tänker vara snäll mot mig idag och konstatera att det nog mest är tröttheten som är boven. Just nu signalerar t ex min tinnitus att det är dags att gå och knyta sig. (Dessutom översatte jag "driver" till "enhet" flera gånger ikväll innan jag insåg misstaget. Och jag har liksom översatt detta ord tiotusen gånger vid det här laget.) Idag somnade jag på soffan vid femtiden på kvällen, kunde bara inte hålla ögonen öppna. Sedan kvicknade jag till en stund och konstaterade att det fanns väldigt mycket Att Göra omkring mig. Ibland hade det varit fint med tjänstefolk.

Hat

Jag hatar den här boken. Det finns inte en bra rad i den. Jag vet att det är idiotiskt och irrationellt att anklaga bokstackarn, eftersom allt som står i den är mina egna påhitt. Det är lite som att slå sig själv i huvudet, men jag fortsätter att spy agg och ilska på eländet, bara för att den inte blev så bra som jag tänkte mig.
Såja, såja, dra några djupa andetag nu. Rädda vad som räddas kan, återvänd till ritbordet ... Vore detta en pjäs skulle jag omedelbart avskeda större delen av ensamblen och riva all dekor, åtminstone det mesta av den. Vi börjar om igen med en tom scen.

Ulven, käre Ulven som blev min stora favorit i förra boken för att han var den enda karaktären som tycktes vara riktigt god, har nu med framgång odlat sina mindre trevliga sidor så att jag hatar honom också. Vad man ska komma ihåg angående Ulven är att han är en heplon. (En heplon, inte en Heplon. Det är knepigt med grammatiken ibland!) Detta är en i grunden mycket otrevlig familj, ett sådant där gäng som ingen vill ha till granne.
I denna familj föddes alltså Ulven, som tycktes vara skapt till att bli bokens Vitsige Kompis, han som förekommer mycket flitigt i fantasyn - Han Solo, Merry Vinbock, you name'em. Han vill förstås inte vara en heplon, eftersom han är en god människa.

Eller? En viktig sak med Ulven är att vitsige kompis-stuket, den enkla bonndrängen etc bara är en förklädnad. Han är fullt medveten om att han är intelligent - jag menar riktigt intelligent, inte bara smart i största allmänhet. Jag tyckte att det var lite intressant att skildra en sådan person; en kille som inte skryter med sina talanger men ändå lugnt räknar med dem så som en förmögen människa i all tysthet skulle räkna sina pengar. De som så småningom inser vem de har att göra med blir mer skrämda än imponerade. Därför är inte Ulven helt sympatisk längre. Han är en slags Übermensch, visserligen utan maktlystnad eller intresse av att jämföra sig med andra, men just för att han tävlar i en klass för sig kan han bli lite hänsynslös.

Kanske är det bättre att välja en något mer mänsklig hjälte, en sådan där det alltid ska va', men då tappar jag ju en stor del av intrigen ...

Nä, det här är en sådan där dag då man önskar att man aldrig påbörjat detta projekt. Det är det som ger mig en full dygnsdos med författarÅÅÅÅÅGREN!

Vinterkräksjuka

Det sitter någon elak typ någonstans och uppfinner Onödigheter för att reta folk, det är jag övertygad om. En av Onödigheterna är fästingar. (De flesta djur tycks fylla någon roll i skapelsen, men fästingar? Jag tror inte ens att det är någon som äter dem.) En annan är vinterkräksjuka. Bara namnet är vämjeligt.
Rätt gissat, det har varit en tung vecka då jag mestadels varit ljusgrön i ansiktet och bara stönat när jag läst om allt påskgodis och allt stundande påskfirande, blä blä. För säkerhets skull ha en totalrenovering av vardagsrummet pågått hela tiden. Den är fortfarande inte klar, mycket för att undertecknad inte har kunnat hjälpa till det minsta. Möbler i en hög, papper och färgpytsar, sågspån överallt, osande målarfärgslukt i hela huset - pfui Teufel om man samtidigt mår illa och ligger i feberfrossa.
Det blir till att fira påsk nästa helg istället ...

Men som vanligt har jag tänkt mycket på att jag måste lägga in ett avsnitt om magsjuka i någon bok - även om jag vet att det faktiskt är riktigt plågsamt att läsa om sånt. Tänkt. Att sitta vid datorn har dessvärre inte gått så bra, inte mer än fem minuter åt gången i alla fall.

Ljuvliga måndag

Åh, jag älskar måndagar. En hel härlig arbetsvecka framför mig! Och tro inte att jag skojar. Jag menar precis det jag säger. Jag är förmodligen löjligt privilegierad.

Därför borde jag med förtjusning sitta och knacka på romanen. Den glor surt tillbaka och jag kommer av mig. Vet inte varför egentligen.
Fil 13&14 var det, och sedan fil 12. Jag har, till min egen förvåning, hittat en utväg ur den där fil 12 som alltså slutar med totalt tomrum. En riktigt bra lösning i mitt tycke! Enda problemet är att det kräver lite redigering på en del andra ställen, för annars blir det upprepningar. Men det var ju skönt att få känna att jag inte är helt tom på idéer. Ghosthand is back in town!

Trots att det är mycket duttande och segande måste jag erkänna att jag får allt bättre grepp om berättelsen nu, när jag faktiskt haft lite tid att jobba med den. Som vanligt är jag ändå otålig och vill att det ska gå fortare fram ... och sedan knäckte jag självförtroendet totalt genom att öppna "Svart eld" för att kolla upp en del formuleringar (så att jag inte tjatar ihjäl dem). Den boken är mycket bättre än min nuvarande. Utvecklingen går bestämt inte åt rätt håll! Jag tror nog att jag kan få upp kvaliteten på min åsnebok men jag inser plötsligt hur mycket jobb som återstår. Puhuuu ...

Om konsten att klyscha till det

Det ska erkännas att min förra bloggpostning nog mest var till för mig själv. Men det är väl lite det som är vitsen med att föra dagbok? Åtminstone var det väl ursprungligen så ...
Alltnog, de där anteckningarna om "filstatus" visade sig vara guld värda. Nu har jag jobbat flitigt med fil 13, och med ens var slutet inte så tokigt ändå. Tidigare rann det mest ut i sanden men nu blev det till och med en liten cliffhanger på det hela. Hu, betyder detta att jag nu måste gå vidare med de svårare avsnitten?

Det som gladde mig mest var att jag kom lite närmare en av romanens huvudfigurer, handelsmannen Vernado daPana. Han får sin POV i bokens prolog, men sedan förblir han en märklig tomte i periferin som jag inte fått riktigt grepp om förrän nu. På ytan är han rätt trist, men det gäller att gräva fram den riktige killen, vilket inte är så lätt då han är en ensamvarg med ett ganska frånstötande sätt. Just den där typen av människa vi nog undviker lite till mans.

Prologen skulle jag skriva om, var det ja. Men handlingen är ju ändå rätt så klar: vi hamnar någonstans i tjottaheiti, och där går tre unga herdar omkring och letar bortsprungna getter i dimman ... herdarnas namn är Lamlo liAnli, Vernado daPana och Anry naSpero. Och de håller ihop med ungefär samma filosofi som de tre musketörerna, trots att de sinsemellan är otroligt olika som personer: liAnli är den listige och ärelystne, naSpero är sällskapets svaga länk som på sitt mycket försynta och stillsamma sätt utövar en slags makt över sina större kompisar - och daPana, slutligen, är sällskapets starke man, fysiskt och även ledarmässigt. Men han är ändå lätt att rubba och har en påtaglig svaghet: sina vänner. Ingen av dem har någon annan familj att tala om. Och drömmar har de förstås, om rikedom och framgång, långt från den trista byahåla där de vallar getterna.
Lät det välbekant på något vis? Inte blir det väl bättre av att liAnli i själva verket är oäkta son till en viss adelsman ... och plötsligt dyker det upp en mystisk främling och ett tu tre är sällskapet on the road ... tja, alltid gläder det någon recensent som då kan få dra den sedvanliga schablonrecensionen om schabloner i fantasy.
Men schabloner är som bekant inte till för att undvikas, utan för att utnyttjas ... det var ett nöje att göra förra bokens Jarga till en föräldralös ung smedlärling med ett mystiskt förflutet. Det var ett nöje att utrusta honom med en "magisk dolk".

Jag har inte biologiskt ställt om till sommartid ännu varpå jag sitter uppe alldeles för sent och borde gå och lägga mig ... men det råkar vara en av de där magiska kvällarna, då min hörsel tycks ha skärpts och koncentrerats och varenda låt jag spelar plötsligt låter ovanligt bra. Det händer ibland. Fråga mig inte hur jag bär mig åt - jag önskar att samma känsla kunde infinna sig i skrivandet också ...

Idag arbetar jag!

Med romanen! Minsann ...
Och jag har lovat att denna blogg ska vara självutlämnande, dvs vad skrivandet anbelangar. Den ska visa hur det verkligen går till när jag skriver en bok. Därför redovisar jag nu modigt hur läget är just precis nu, utan att dölja något. Ja, jag är kanske mer dum än modig, vad vet jag.
(Observera dock att filnumren inte är identiska med kapitelnumren i slutversionen. Det är bara så här jag delar upp boken medan jag jobbar med den.)
Prolog - ska jag göra om. Jag vet vad som ska hända, men jag gillar inte riktigt tonen. Och blir gråhårig bara jag sneglar åt det hållet. Om jag inte skulle visa upp den snart skulle jag låta den vara tills allt annat är klart!
Fil 1 - sitter rätt bra. Jag behöver inte ändra något i handlingen här.
Fil 2 - här blandas några rätt lyckade rader med ett par ... öh, mindre lyckade. Handlingen är bra, en viss dialog måste göras om från början till slut.
Fil 3 - är faktiskt rätt nöjd nu ...
Fil 4 - svajar åt alla möjliga håll. En av de svårare passagerna i boken, med berättelsens klart obehagligaste scen. Men det är som vanligt eftersnacket som ställer till det här. Slutscenen gör mig kräkfärdig, den stryker jag snart.
Fil 5 - jag gillar det här stycket. Det krävs dock en del jobb för att få fason på "ramarna" i den här lilla berättelsen.
Fil 6 - Hoppsan, här behövdes visst lite uppdatering vad gäller handlingen. Och tempot, vart tog det vägen? Men som första utkast är det väl tämligen OK.
Fil 7 - Värre än jag trodde. En nyckelscen i boken, den sitter. Sedan blir det ju pannkaka, eller är den inte rätt snygg, den scen som följer? Men det blir tveksamheter i handlingen här. Jag har lite redigering att göra.
Fil 8 - Det var ju här jag skulle smyga in en liten scen med ett väldigt starkt symbolvärde, det står visst fortfarande på att-göra-listan. Men jag gillar upplägget i detta ändå. Det är alltid svårt med kapitel där det vimlar av folk, men det kändes bra när jag skrev det. Bra slut.
Fil 9 - Det här avsnittet skrev jag i ett svep och det satt vidunderligt bra. Tyckte jag då, alltså. Nu ser jag att jag har lite infodump mitt i alltihop som jag har knogat med flera gånger och fortfarande inte fått till hundraprocentigt. Jag hatar infodumpar. Mardrömskänslan känns underbar, men slutet är en jäkla sörja och jag vet inte hur jag ska hantera det. Ska jag stryka det eller ska jag låta det vara kvar? Sånt här kan man bli sömnlös över.
Fil 10 - Jag tycker själv mycket om det här, men det spårar ur någonstans och jag måste göra om några sidor från grunden. Och slutet är delvis oskrivet. Dessutom är det en massa klyschor med också, håhåjaja. Jag tror att det helt enkelt måste "vässas", och så var det en idé som ska strykas eftersom den bara strular till det.
Fil 11 - Kunde inte bestämma mig för vilken POV (point of view) jag skulle använda här, har testat flera varianter. Jag kan inte heller bestämma mig för om allt här ska stå kvar eller om det ska strykas och bara berättas indirekt någonstans. Efter mycket om och men fick jag till ett slut som kändes bra (för ovanlighetens skull) men innan dess är det på tok för många frågetecken kvar. Jag känner mig som en filmregissör och gillar inte känslan. Det är för lite driv här. Skriv om, skriv om ...
Fil 12 - Jag erkänner, här är mitt stora sorgebarn. Jag fick en strålande idé och skrev en scen som bara blev halvlyckad på den, och nu inser jag att den måste bort helt och hållet. Jag har några små, men ytterst spektakulära vändningar här och förhoppningsvis kommer läsaren att känna lite nerv här. Men mitt i alltihop hamnade jag i ett STORT frågetecken och jag har varit nära att kasta hela filen flera gånger. Skrivkramp. Sitter fast! Och just därför cirklar jag runt det hela och jobbar med annat istället. Vem vet, det kanske ordnar sig av sig självt så småningom. Det har faktiskt hänt förr.
Fil 13 - Omoget, Ghosthand. Förfärligt dåligt slut. Tråkigt allting. Dock tror jag inte att det är själva handlingen som det är fel på, utan mitt sätt att berätta den. Några repliker är riktigt lyckade.
Fil 14 - Jag gnällde förut över "soppigheten" i kapitlet som ingår här och jag har faktiskt jobbat med det nu. Nästan klar. Det känns som om jag glömde det språkliga på vägen, men det tar vi sedan. Det är bara ett litet stycke som jag flyttar fram och tillbaka mellan denna fil och föregående. Jag sitter och totar med Writer's Café och placerar runt mina gula lappar här och jag inbillar mig fortfarande att jag snart hittar den optimala lösningen. Det känns som om det är nära.
Fil 15 - Hoppsan, hehe, vart tog den vägen? Här stod det inte mycket, bara lite miljöanteckningar som jag ville spara. Annars har jag ju gjort om handlingen helt här, och det nya har inte kommit in ännu. Dock tror jag att det kan bli bra.
Fil 16 - Åja, inte är den så illa. Det är bara en sak som jag inte vet om den ska vara med eller ej. Berättelsen klarar sig lika bra utan den. Jag får konsultera en provläsare.
Fil 17 - Mwah, inte illa det här heller. Frånsett att jag inte vet om jag fattat rätt beslut vad gäller vissa bakgrundsfakta. Det händer s a s mycket utanför bild här. Min planering är full av lappar i den där gröna färgen som visar att det inte är i direkt handling. Men jag måste ju bestämma mig någon gång, och det här kan jag säkert grubbla på tills jag blir vansinnigare. Låt stå tills vidare!
Fil 18 - Inte för att man ska skryta, men oj vad mycket bättre det blev sedan jag jobbat med det, vilket jag gjorde häromdagen. Det vill allt till, förresten, eftersom det är en s k nyckelscen igen. Nu tror jag att det sitter, i stort sett. Det får vila till slutredigeringen nu.
Fil 19 - Beskrev jag i en tidigare blogg. Det här var stället där alla fakta skulle läggas på bordet, och det blev inge' bra. Vild förvirring råder. Häftig action blandas med viktiga avslöjanden. Det funkar ännu sämre för mig än det brukar göra för Rowling. Och det tål ju dessvärre inte att man slarvar heller. Frågan är om det är detta stycke eller fil 12 som har högst prioritet just nu? Troligen detta. Men först jobbar jag med fil 13-15, det vore skönt att få stuns på just den passagen först.
Fil 20 - Här fattas stora stycken men å andra sidan gillar jag tonen. Det var roligt att skriva det här, om man så säger. Jag ser fram mot finputsningen, som förresten blir mer än bara fin- ...
Fil 21 - Häftiga miljöer, nu rör de på sig lite. Det måste fyllas ut och uppdateras, men ramen är bra. När ett kapitel har nått så här långt, känner jag viss tillförsikt: det kommer att fungera.
Fil 22 - ... och här small det. Jag har gjort ett utkast som kändes klumpigt på många ställen och nu är det bara att inse att jag har tappat kontrollen över det här skedet i berättelsen och får gå ner och planera på detaljnivå. Återigen en av dessa välbefolkade scener som är så förtvivlat svåra att få till. Det är här man kan gå rätt in i väggen och ge upp hela projektet, känner jag. Innan jag fått någon snits på detta avsnitt kommer jag inte att känna att jag är ens i närheten av målet. Vilket påminner mig om att jag hade en liknande scen i "Svart eld" som tog ETT ÅR att få till - bara den. Och den höll också på att få mig att ge upp allting.
Fil 23 - Oskriven, sånär som på ett ytterst taskigt utkast där jag lagt ner absolut 0 ansträngning på skrivtekniken. Men de sista raderna knåpade jag ju desto mer med, förstås. Gud vilken bra mening den här boken slutar med. Om jag slutar här, alltså ...

... vilket får mig att grubbla på om den där epilogen ska vara med eller ej. Det är en äkta epilog, den hör inte riktigt till handlingen i denna bok utan leder oss snarare in på nästa ... jag får nog fråga någon annan om råd här. Framför allt existerar den bara i mitt huvud än så länge, och den är väldigt kort.

Jag som nyligen inbillade mig att jag var "nästan klar", sånär som på några små stycken som fattades. Öhöhöööö-hrm. Fast det är klart, när det lossnar kan det ju ibland gå mycket fortare än man trodde först. Nu har jag i alla fall gått igenom hela materialet från början till slut, efter att ha ägnat en hel del tid åt enbart planerande. Det som ligger i Writer's Café är ett hyfsat grovutkast, men slutet får jag gå ner på detaljnivå med. Men samtidigt vill jag nu lämna planerandet och istället skriva lite, innan jag helt glömmer hur man gör! Okej, jag fortsätter nu med Fil 13&14, och sedan tror jag att jag går på 19. Wish me luck!

Andra bloggar om: författande, fantasy

Tom i skallen

Jag är rätt mör nu. Har kämpat som en fåne i en veckas tid, helgen inräknad. Sjuka barn var det också, ja. Tur att de blivit lite äldre ändå.
Och så plötsligt, pang, har man levererat sista dokumentet och sitter med tomma händer. Alltså kan man kasta sig över romanen, som legat och gnällt långt bak i det undermedvetna rätt länge.
Eller? Givetvis var det tvärstopp. Kreativitetstomten (eller musan) drog ner rullgardinen fortare än kvickt och hade bara en sak att meddela: Ta igen dig lite nu!

Märkligt nog lyckades jag ändå tota ihop både en och två meningar nu ikväll. Faktiskt flera stycken. Inget nytt egentligen, men lite poleringar som ändå behövde göras.

Häromkvällen, när jag inte heller borde haft tid, skrev jag hela två sidor med den där vansinnigt viktiga dialogen, om den nu inte är en monolog egentligen. Alltså de där två sidorna när Sanningen ska uppenbaras. Någonstans ska ju allt redas ut... helst utan att det låter som en slutscen i Scooby-Doo.
Jag trodde att jag äntligen hittat ett lämpligt ställe i berättelsen där dessa sidor skulle in - men givetvis fungerade det inte där heller. Ytterligare ett alternativ att stryka från listan, således ... möjligen kan det gå bättre om jag delar upp dialogen i två eller tre bitar?

Nu ikväll har jag hittat ett kapitel (14) som vinner titeln Soppigast Hittills. Jag gjorde diverse ansatser så därför innehåller kapitlet en dialog som avbrutits och börjat om igen på inte mindre än fyra olika sätt. Det mesta ska lyftas ut och placeras på andra ställen. Frågan är vad och vart. Jag tror att jag vet ungefär hur jag ska göra nu, men det är lite motigt att börja rota i det. Jag tror att det beror på rädsla - en känsla av att jag kanske kommer att misslyckas och röra till det ännu mer.

Men det är då det gäller att kavla upp ärmarna och kasta sig på det. Jag får nog tid imorgon.

Ett inhopp jag kunnat låta bli

Det är dumt att ta en "snabbtitt" på sin bok. Resultatet brukar bli att modet sjunker, för vad kan se bra ut vid en sådan läsning?

Jag fick en s k lucka i tidsschemat igår och bestämde mig att ägna det åt romanen. Kom inte ihåg var jag var och harvade sist så jag öppnade min Writer's Café och gjorde ett nerslag i ett kapitel som jag vet behöver uppdateras. Och förfasades över den gräsliga dialogen.
En otrolig massa blajblahaord om ingenting. Ibland kan repliker kännas som om man idisslar sig genom dem. In och stryyyk, skriv om, vässa, korta ner ... nej, det gjorde jag inte. Hann inte. Det fanns så mycket annat att se över. Men det är ju "bara" att sätta upp det på att-göra-listan. Den börjar bli lång.

Sedan damp nästa uppdrag ner och så var det ajöss med romanen igen. Nu har jag suttit hela dagen med ett uppdrag som är så komplicerat att jag höll på att börja lipa. För att överhuvudtaget komma åt filerna jag skulle jobba med krävdes tre feta manualer (som skrivits av en värre idisslare än jag själv), två användar-id:n, tre lösenord, ny programvara, några e-postmeddelanden i panik, en oändlig massa letande och jag-känner-mig-som-en-idiot-känslor och sålunda tog det över två timmar innan jag överhuvudtaget kom igång. Sekretessen förbjuder mig att beskriva systemet närmare, men jag undrar om det inte är något slags skämt - hur komplicerat kan man egentligen göra det? Låt oss testa! Ungefär.
För säkerhets skull fortsätter följetongen med sjuka barn också, allt för att öka på halten av stresshormoner lite mer.

Å ena sidan ångrar jag att jag punkterade mitt självförtroende genom att smådutta med min roman. Å andra sidan längtar jag förstås ihjäl mig efter att fortsätta just nu. Men är det överhuvudtaget någon idé att öppna romanfilerna om jag inte har hyfsat mycket tid på mig? Jag har två tunga deadlines i mitten av nästa vecka och jag undrar redan hur jag ska klara det, med tanke på hur mycket det är och hur långsamt det går ...
Så var kommer min stackars roman in?

Några teman från det undermedvetna

Teman är alltid bra att ha i en berättelse. De ligger och nynnar i bakgrunden likt en obeveklig bluestolva och skapar en ram och helhet som hindrar det hela att flyta ut åt alla möjliga håll. Utan tema kan berättelsen faktiskt kännas lite meningslös efteråt, som om man inte fått uppleva något nytt.

Å andra sidan tycks en del av mina teman komma till liksom av misstag, eller på något undermedvetet vis ... jag vet inte hur jag bar mig åt, men när "Svart eld" var färdig insåg jag att hela berättelsen fullkomligt dröp av ... vatten. För det första badade alla i tid och otid, Gud vet varför. Och om det inte badades flöt vattnet ändå, vågorna brusade, vädret speglade sig obönhörligen i alla vattenytor.
Vädret var en mycket medveten metafor. Här skriver vi inte miljöbeskrivningar för deras egen skull, åhnä ... Men varifrån kom allt vatten? Hade det kanske att göra med huvudpersonens energiska försök att bli pånyttfödd, skaka av sig gamla synder och glömma både det ena och det andra? Det är en intressant tanke, faktiskt.

I "Åsnornas förbund" har också ett märkligt tema smugit sig in i handlingen utan att jag egentligen planerat det: hus. Inte heller nu vet jag varför, för arkitektur är inte något av mina stora intressen. Men faktum är att jag ideligen snurrar in mig i beskrivningar av alla möjliga hus, inklusive en tempelruin som bara består av en vägg ... Huvudpersonen Ulven tycks vara på ständig vandring i konstiga hus som är fullmatade med symbolik, när han inte springer på oändligt långa, spöklika gator förstås. Skuggor spelar över väggar, regnet rinner längs rutorna, månskenet bildar konstiga mönster på golvet, dörrar öppnas och stängs, tavlor plockas ner och försvinner, det kluddas, det knakar, det ekar, det är av någon anledning fullt av hus som inte alls är trevliga. Som en skrikig kontrast till alla spökhus står den nimminonska drottningens slott mitt i sin huvudstad och föraktas av alla stilpoliser eftersom det är en kitschig disneydröm i rosa och guld, med tinnar, torn och allt möjligt pynt. (Ja, Disney kan man ju inte nämna i denna berättelse, men jag misstänker att alla läsare kommer att tänka åt det hållet.) Kanske är det dessa rekvisita som gör hela berättelsen så mollstämd.

Nåja, även om jag påstod att jag inte bryr mig om arkitektur har jag några vaga skisser på en fantasyhistoria med en ung arkitekt i centrum - en påhittad värld som vanligt, en påhittad tid men mycket intellektuell sådan, där spöken går demonstrationståg och väsnas på gatorna om nätterna. Vår arkitekt har en häftig vision av ett slott han ska rita. Han är bra på att konstruera hus men är tämligen korkad i övrigt. Han blir också förälskad i en flicka som varit blind men genom ett mirakel fått syn, och är olycklig (!) över det. Hennes vulgära väninna är i sin tur kär i arkitekten och mutar därför en ständigt pank och ständigt ombytlig student att lägga an på den f d blinda tjejen bara för att få henne ur vägen. Och samtidigt går en gudavarelse baklänges genom tiden och kommer en dag att korsa människornas tid, och det kommer att bli en mycket märklig dag ...

Lät det knäppt? Vänta bara, jag ska skriva den boken någon gång - men inte nu. Har fullt upp ändå. Jag borde författa men är så jäkla trött. I yngre dagar kunde jag sitta uppe till två på natten och glatt skriva på, men nu sitter jag och gäspar redan före tio. Förr i världen lade jag mig i min säng och kunde sedan "gå på bio" i mitt eget huvud, dvs fantisera fram alldeles underbara historier. Nu somnar jag nästan ögonblickligen.

Andra bloggar om: författande, fantasy

Sommarlängtan

Följande bild har jag för närvarande som bakgrundsbild på datorn. En bit av min älskade rosenträdgård, plåtad i början av juli i somras, en sådan där dag som började med bad och slutade med grillfest.

Är man självplågare, eller? Av tradition tycks vädret alltid vara extra trist just på min födelsedag.

Min födelsedag

Idag fyller jag 40 år. Det känns lite märkvärdigt. Nu är jag äntligen fullvuxen.

Vad jag mest av allt vill få på födelsedagen: en massa lediga och ostörda timmar, ensam med datorn och min roman. Det har jag önskat mig i rätt många födelsedagar nu och ingen present verkar vara svårare att få.

Vad jag har fått: passning av sjukt barn, med influensa och ändå oändligt mycket energi. Samt tre översättaruppdrag på en gång, varav två skulle levereras idag och ett imorgon, samt en massa kringjobb angående detta som jag inte har en chans att hinna med idag. Var femte minut försöker jag förklara för lillan varför jag inte hinner leka med henne. Å andra sidan har hon ju hunden att leka med, tack och lov för det.

Men önska kan man ju få göra. Och lite choklad är man väl också värd. Igår lyckades jag skriva en hel sida på romanen fast jag inte ens planerat det.

Kallstart: Tillbaka till verkligheten, eller om det nu var tvärtom

Familjen har haft sportlov. Jag har tillbringat en vecka i solen på Lanzarote. Och jag mer eller mindre svor på att inte försöka gå i närheten av en dator under denna tid. Är det semester så är det ... även om det numera går lätt att ta sig ut på Internet även från semesterhotellet.
Efter fyra dagar började jag gripas av en konstig oro och framför allt kom en och annan Skrivarimpuls farande genom huvudet vid de mest oväntade tillfällen. Fick rusa iväg och köpa en anteckningsbok för säkerhets skull. Sedan var jag lite lugnare, eller möjligen mer upptagen av vulkanutforskning och sandslottsbyggen. Jag ... har ... varit ... i ... Moria! Typ, alltså. Det hette förstås inte Moria. Att jag med min cellskräck vågade klämma mig ner i de grottorna och dessutom gillade det, är ett underverk. Dessutom har jag åkt över ett lavafält som var så precis likt Gorgoroths slätter att jag undrar om inte Tolkien (eller Jackson) också varit där ...väntade bara på att få se Frodo och Sam stappla fram där på kraterranden.

Jo, det är trevligt och bildande att resa - och framför allt är det trevligt att få hamna i skön sommar när vädret härhemma är som allra djävligast. Men så fick man återvända hem och damp tvärt ner i kylig dimma, minusgrader, mörker och blankis. Som att hamna i en mardröm, eller möjligen vakna upp ur en skönare dito. Att dessa två världar kan existera på samma planet och att det bara är några timmars flygresa mellan dem är nästan omöjligt att förstå. Jag är fortfarande förvirrad. Att få hem datorerna, vilka befunnit sig på inbrottssäker plats, var ett mycket vanskligt projekt, för att inte tala om eländet att plugga in nittonhundra sladdar på rätt plats igen. (Jag låg på golvet under skrivbordet med en ficklampa och försökte hitta rätt i spaghettinystanet, och det tog evigheter. Min taktik brukar vara att leta upp ett uttag som ser ut att passa till kontakten ifråga och sedan plugga in den på försök, fast jag inte har en aning om vilken manick sladden ifråga hör till.)
Och rätt gissat, nu ska jag försöka komma ihåg att jag är en författare igen. Semester är nog bra, men just skrivande är värre än balettmuskler. Man stelnar till efter bara någon dags vila. Jag kommer inte ihåg var jag var. Jag kommer knappt ihåg vad jag ville säga längre. Och diverse oväntade och otrevliga spektakel har dessutom skakat om familjens rutiner så att jag är i total obalans och inte har tid med något. En paradisaktig semester fick dessvärre ett mycket obehagligt uppvaknande när vi väl kommit hem, och då har det inte ens inträffat några inbrott eller relationskriser, eller något annat som egentligen hade med semestern att göra. Om man inte räknar med hunden förstås, men det är en annan historia. Det var snarare som "Welcome to the real world", i bästa Matrix-stil.
(Ignorance is bliss, ack ja ...)

Men några rader i bloggen blev det. Det är ett försök att kallstarta den litterära motorn och ni må tro att det hackar. Inte kan det väl vara bara jag som hatar ljudet av en startmotor som stånkar utan att det blir någon tändning ... uh-uh-uh-uh-uh ....

Värre än jag trodde

Idag blev det lite mer tid till Romanen. Mer utkast som kunde transporteras in i Huvudmanuset. Jag har ett sådant, nämligen. En helig fil, rättare sagt ett helt knippe heliga filer, som är själva boken. Sedan finns allt kringpynt, anteckningar, planering, utkast osv. Men så finns Huvudmanuset, i datorn helt klyftigt döpt till mainÅF - samlingsdokumentet som håller i alla små kapitel och sköter den löpande sidnumreringen. Säkerhetskopierat nittiofem gånger för det här är dyrbara saker.

Ärligt talat tror jag att det är bra för självkänslan att behandla manuset med viss vördnad. Det är inte nyttigt att i livets alla lägen ta sig själv på för stort allvar, men menar man allvar med författarplanerna ska man ha respekt för jobbet. Annars riskerar det att förbli en liten skojhobby. Jag vet, för det dröjde innan jag vågade tala om för min omgivning att jag fullt seriöst siktade på en utgivning. Och innan dess var det ingen som respekterade mitt "lilla" tidsfördriv ... (Det fanns föralldel rätt många tvivlande leenden ända fram till mållinjen, men det hör väl till antar jag.)

Men på tal om att ta det hela på allvar blev jag rätt dyster när jag såg en del av textsjoken som nu plockades in i Huvudmanuset. Här och var hängde det inte ens ihop i handlingen utan det var olika stadier av redigering som hamnat på varandra ... och ofta var handlingen inte alls den jag har fått fram i mina senaste planeringsomgångar. Ett tag undrade jag om det inte var lika gott att slänga bort allting. Men jag är en samlarråtta till och med som författare. Alltid finns det någon trevlig formulering man kan återanvända ... så det blir till att gå in och försöka korrigera med lapptäckestekniken antar jag.

Sedan fastnade jag på något betydligt roligare, och det var att jag spred ut en och annan grönfärgad "idélapp" i Storylines (planeringsdelen av Writer's Café) med anteckningar om symboler. Jag älskar att stoppa in symboler i texten, dels sådana där underliggande, dels ledtrådar om vad som komma skall. Det är när man kommit till det stadiet som det känns att man kommit in på väsentligheterna. Ja, det är ju vad jag tycker, alltså ...

Skrytvarning för följande. Nu kommer den bästa meningen jag lyckades knåpa ihop i min förra bok och det kostade en del möda:
"Solen gick ned bakom svarta trädtoppar, och på himlen flammade en blodröd eld som speglade sig i trasiga fönsterrutor och stillastående ankdammar."

Ja, jag vet. Det där blir inget nobelpris, men ändå. I en enda mening klämde jag in en beskrivning av både det andliga och det fysiska tillståndet i byn där dramat utspelades, orden "svart" och "eld" som, hrm, är av vikt i berättelsen och en anspelan på det tragiska drama som skulle utspelas på platsen några timmar senare, där blod flöt och en eldsvåda bröt ut. Allt i en halvsmörig miljöbeskrivning på tjugotvå ord.
Jag ger mig den på att det bara var jag själv som hittade alla poängerna ...

Alltså, jag har mer direkt skrivjobb framför mig än jag trodde. Varje gång jag - eller någon annan förfatare in spe - ska beskriva det planerade eller pågående romanprojektet låter vi som lyriska recensenter av våra egna verk. Man har ju allting bubblande i skallen som champagne ungefär. Levande, färgrikt, intensivt. Av med korken så ska det spruta över omgivningen. (Taskig liknelse, jag vet.) Det är åtminstone vad man tror. Sedan, om man någon gång nyktrar till från "champagneruset", ser man vad man egentligen skrev.
Rättare sagt vad man inte skrev ...

Andra bloggar om: författande, fantasy

Litterärt plinkande är tråkigt

Så var det helg igen. Se där, vad tiden sprang iväg. Och bloggen fick stå tom, helt enkelt för att det inte fanns så mycket att skriva i den - helt enkelt för att jag fått ägna mig åt andra saker. Har inte hunnit öppna filerna en enda gång under veckan.
Sådär blir det ju "ibland". Verkliga livet kallar på en, eller ska vi säga det där andra jobbet, det som ger pengar och som har korta deadlines som måste hållas till vilket pris som helst. Och när det inte är jobb är det annat planeringsarbete inför semestrar och bemärkelsedagar som tar tid. All tid!
Ska man klaga? Egentligen inte, eftersom det inte är tråkiga sysslor jag talar om. Jag har numera ett jobb som jag uppriktigt trivs med. Ibland trivs jag rentav så bra med det att jag blir lite orolig - finns det risk för att jag släpper författandet, att skrivbehovet försvinner till förmån för annat?
Och så råkar jag ju händelsevis utföra mitt jobb vid datorn, denna dator. Jag översätter tekniska texter. Jag sitter och hackar på tangentbordet och grubblar på språkliga konster, och när jag gjort ett intensivt arbetspass vill jag helst av allt resa mig upp och göra något helt annat. En märklig känsla!

För många är de gånger då jag nästan förbannat min författarvilja. Hur mycket av mitt liv har det inte tagit, vad hade jag inte kunnat göra istället? Och inte har jag varit särskilt produktiv heller, i publicerat och läst material sett - inte om man ser till jobbet som lagts ner. Det finns faktiskt ingen som helst proportion på det. "Svart eld" har förmodligen ett av världslitteraturens mest bearbetade och omskrivna kapitel, det svär jag på. Jag borde ha spottat ur mig tjugo romaner vid det här laget, inte en enda ...
Det är också ledsamt att det finns mycket som jag inte kunnat njuta av som jag borde gjort, bara för att skrivandet dragit i mig som en magnet. Det har blivit en vana och en livsstil och den känns inte alltid sund. Jag har ofta tyckt riktigt synd om mina medmänniskor, de som inte skriver. Och ofta, jag menar allvar, frågat mig hur de gör för att få livet att kännas meningsfullt eftersom de inte skriver på något. Nog för att det finns mycket viktigt att göra ... men skriva måste man ju, eller hur? Om jag exempelvis skulle råka ut för en hemskt olycka som för alltid berövade mig förmågan att skriva ett enda ord till, undrar jag hur jag skulle överleva den vissheten. Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig ett liv utan skrivande. Kan inte.

Självklart förstår jag ju att allt detta är vanföreställningar i mitt eget huvud. Och nu har jag slutligen hamnat där själv - perioder då jag är så upptagen av annat att jag inte hinner med min roman. Till och med så upptagen att jag inte ens hinner tänka och längta, det trodde jag aldrig.
Nästan, i alla fall. För den kommer efter mig och bankar mig i ryggen när jag minst anar det. Imorse kom den till mig i drömmen och började ansätta mig med frågor om handlingen som jag ännu inte löst. Typiskt att sådant ska komma studsande klockan sex en lördagsmorgon. Inte lyckades jag vakna så mycket att jag kunde rusa upp och knäppa på datorn heller.

Sist jag skrev tillät jag mig i alla fall att syssla med lite språklig finslipning i romanens början, istället för att trassla med de där ledsamma "första utkasten" som verkligen är usla, osammanhängande och torftiga. Jag är kanske väldigt konstig, men jag tycker bättre om att redigera och finslipa än att jobba med de där första grova tillyxningarna. Det sistnämnda är som att försöka klinka fram en låt på pianot första gången. (Jag är inte så tekniskt bra på att spela piano.) Långsamt, stolpigt, en miljon felspel. I bästa fall hör man melodin skina igenom ibland ... men så repeterar man en massa gånger och börjar lära sig trallen och plötsligt känner man att man sysslar med musik och inte bara plink.

Möjligen beror det här på att jag inte är så tekniskt bra på att skriva heller. Precis som med pianot verkar det vara obligatoriskt för mig att göra artonhundra misstag innan jag slutligen träffar rätt ...

Frågan är om jag ikväll ska unna mig mer "finlir" eller om jag ska gå på de där scenerna som skrek på mig i drömmen imorse?

Moderna barn

Mina barn är (förstås) barn av sin tid. Ibland blir jag lite paff.

Som den gången vi åkte bil och sonen sjöng "Sockerbagarn" i baksätet. Först båda verserna som de skulle vara - ungefär - och sedan några egentillverkade. "Det här är extramaterialet", förklarade han.

Eller när dottern satt och berättade en spännande saga för oss, en som hon hittade på själv. Plötsligt avbröt hon sig och pep "och nu blir det reklampaus!"

Jag känner lite sorg över det faktum att sonen, som trots allt kan läsa hyfsat flytande nu, inte känner minsta lust att öppna en Emil-bok eller ta reda på vad som finns innanför pärmarna på mina Harry Potter-böcker. Jag minns ju att anledningen till att jag själv lärde mig läsa vid fem års ålder, och lärde mig himla kvickt också, var just nyfikenheten: jag ville ta del av den där främmande, spännande världen, jag ville veta vad det stod i texten.

Men varför ska sonen läsa om Emil och Harry, när han redan har sett filmerna flera gånger?
Frågan kan generaliseras på många sätt. Men egentligen, varför är det hemskt att dagens barn inte kan koncentrera sig så mycket att de kan få ro att läsa en bok? Och varför är det minst lika hemskt att de samtidigt kan bli så "uppslukade" av datorn att de varken hör eller ser något annat ...? Är de okoncentrerade eller inte?
Jag försöker gång på gång förklara för barnen att om man läser en bra bok, är det precis som att se en bra film, fast ännu bättre. Man sitter ju inte och ser en platt bild utan man hanterar alla möjliga perspektiv - ofta samtidigt. Världen är tredimensionell. Jag ser ju inte texten när jag läser. Jag ser bilder, känner dofter, upplever känslor ... (Fast filmer har ju soundtracks förstås. Det erkännes att ljudeffekterna inte blir lika bra i en bok.)
Fast barnen tror mig inte. Och när det gäller läsupplevelser är det ju faktiskt så att man kan visa på vägen, men var och en måste vandra den själv.
Förhoppningsvis kommer de en dag att förstå vad jag menar. För läsa måste man väl? Eller?

"Varför fantasy? Skriv något viktigt istället!"

Häromkvällen såg jag "Amadeus" (Director's Cut) på TV. Det var allt bra många år sedan sist och jag var först lite tveksam till om jag skulle se om den. När jag på åttiotalet var tonåring och såg den två gånger i rad på bio tyckte jag nämligen att det var den bästa film jag någonsin sett. Och tårarna sprutade under den sorgliga begravningsscenen.
Som bekant brukar sådana upplevelser inte löna sig att försöka upprepa, för man blir ju oftast bara besviken. Men jag spelade in den och sneglade lite småslött på den medan jag fixade med disken i köket ... och så småningom satt jag där i alla fall i soffan och stirrade. Filmen tålde att ses om. Den var fortfarande infernaliskt bra, även om begravningen bara gjorde mig fuktig i ögonen den här gången.
Varför gillar jag den så mycket? Soundtracket är förstås suveränt. Jag var Mozart-fan redan innan jag föddes eftersom mamma brukade lyssna på den musiken när hon väntade mig. Scenografin och kostymeringen är också underbara.

Men det finns en annan sak som jag tycker höjer filmen, och det är att man avstod från att göra ytterligare en film-om-Mozarts-liv och istället utgick från en pjäs som är en ren skröna och inte låtsas vara annat. Fokus ligger sålunda inte på hur det egentligen gick till (det finns ju biografier för den som vill ha fakta, eller hur?) utan på ett mycket mer allmängiltigt tema: den begåvade medelmåttans makalösa beundran för och avund på det gudabenådade geniet. En känsla som jag tror att de flesta av oss egentligen känner igen, men oftast förnekar. Det är ju så fult på något vis. (Heja Nanne Grönwall som rättframt sjöng JAG ÄR SÅ AAAVUNDSJUK!) Och jag älskar berättelser som lyfter fram just de där förbjudna små känslorna. Temat i "Amadeus" är en höjdare - så många motstridiga känslor, så stort och så ynkligt på samma gång! Och så förbaskat mänskligt.
Oftast när recensioner beskriver en bok som "nödvändig" handlar det om händelser eller samhällsföreteelser som måste belysas: anorexia, incest, rasism, dold alkoholism och så vidare. Det är förstås väldigt viktigt. Men litteratur ska också få lov att tala om just de där små mänskliga svagheterna. De är ju också nödvändiga att belysa ibland, och var gör man det om inte i en fiktiv historia?

"Amadeus" hade inte blivit bättre om den utspelats i en påhittad värld med halvtaskig filmmusik och totalt okända karaktärer. Varför gå den omvägen när man redan hade Mozarts egen tid och musik som fond? Men det finns många andra saker som i mitt tycke mår bättre av att skildras i fantasyform än i en realistisk värld, där en massa faktagranskning lätt drar uppmärksamheten från väsentligheterna. Vad är "Macbeth" om inte fantasy, komplett med häxor och rubbet? Men även om spelplatsen påstås vara ett slott i Skottland är den i grunden oväsentlig och ska så vara. Pjäsen är inget historiskt dokument över Livet I Skottland Förr i Världen, utan en berättelse om makthunger och ont samvete. Slottet, dimman och häxornas kraxande förstärker just den upplevelsen, inte tvärtom. Men man kan rätt lätt byta ut kulisserna.

Från Amadeus till fantasy: jag har alltså lite svårt för den där definitionen som säger att fantasy ska ha ett visst syfte (att skildra en påhittad värld) och en viss handling (litet utvalt sällskap drar runt för att uppfylla en profetia och ta hand om en magisk mojäng). Nog för att jag gillar "Härskarringen" men jag behöver inte arton miljoner kopior på den.
Vidare påstår jag att jag skriver fantasy men jag tänker fördenskull inte underordna mig något slags regelverk som säger att jag måste ha kartor, profetior, trollkarlar, drakar, magiska prylar, föräldralösa bondpojkar och dessutom hålla mig till ett visst sidantal och en viss språkstil. Visst, det var faktiskt en föräldralös bondpojke med i "Svart eld". Jag sa inte att man inte får ha med ovanstående saker! Vad jag tycker är att man faktiskt får göra exakt vad man vill, och sedan får någon annan bekymra sig över genreetiketten.
Därför blir jag rätt irriterad på alla kommentarer om att folk "inte pratade sådär på den tiden" (vilken tid???) och annat trams som går ut på att om det står fantasy på boken ska den handla om DET HÄR och absolut inte DET DÄR. Lägg därtill alla verkliga idioter som överlägset fördömer en bok de inte har läst för att den sägs tillhöra en genre de inte heller har läst ...

For the record: jag skriver inte fantasy för att jag gillar att uppfinna främmande språk eller rita fiktiva kartor. Rättare sagt, jag tycker att sånt är jättetrist. Jag får allergiska reaktioner när jag läser berättelser skrivna på det där högtravande fantasyspråket, där alla svordomar är i stilen "vid ljusets gyllene svansrot!", alla underligheter är av karaktären "sällsamma" och språkstilen rent generellt verkar härstamma från 1920-talet.
Om man verkligen tycker att fantasy ska vara så, skriver jag inte fantasy. Då får man ge mina berättelser en annan etikett. Jag frigör mig inte från mimetikens tyranni för att strax försöka pressa mig in i en ännu trängre kostym. Nu uttryckte jag mig klart, vah?

Och alltså, jag gillar när berättelser tar upp sådana där små glömda saker som angår alla människor, oavsett tid och plats. Det skapar liksom en slags resonans i mig och det känns så himla mäktigt.

Andra bloggar om: författande, fantasy